Det första hungerspelet

Tack! Men jag menar, om personen hade blivit förgiftad i förra kapitlet, då skickar man ju motgift Och snäääälla skriv mer nu.

Ingen orsak

Sant ^^ Håller på

Klar idag? Förlåt att jag tjatar men jag längtar.

Det är faktiskt bara en liten pyttebit kvar så jag kan lova att det kommer ut idag

JIPPIE!!!!

Okej, så här är det
Jag ber så väldigt mycket om ursäkt för att det tog så himla lång tid men nu är jag iaf nöjd med den, TildeWs bit var det enda jag inte blev nöjd med ;3

Blodbadet del 2:

Alicedor stannade tvärt på den klart upplysta gatan som badade i ett trolskt sken från solnedgången, solen hade sakta börjat sjunka ner utom synhåll vid horisonten. Vilket var vanskligt gjort med tanke på att tre personer fortfarande gick bärsärkar gång några meter bakom henne, men för tillfället jagade de inte henne utan någon annan olyckligt lottad sate. Faktum var att ingen hade så mycket som slängt en blick åt hennes håll. Kanske berodde detta på Alicedors klandervärda förmåga att smälta in i skuggorna men av någon anledning tvivlade hon på detta. Kanske berodde denna tvivelaktighet på att hon redan, under dem dryga sex minuter som hade förflutit sedan gonggongen hade ljudit, hade lyckats med att törna in i minst två andra spelare varefter hon, diskret som hon var, hade brölat som en brunstig ko, vilket hon hade ganska stor erfarenhet av oturligt nog, och detta eftersom att hon blev, milt sagt, överraskad, så Alicedor trodde faktiskt inte att hon hade undgått upptäckt på grund av detta. Snarare motsatsen.
Nej, Alicedor trodde mer på spekulationen att de där tre gamla valrossarna drevs av samma instinkter som blodhundar, dragna till rädsla, och nu råkade det vara så att hon faktiskt inte var rädd hur konstigt det än lät.
Anledningen till att Alicedor hade stannat var att framför henne, på sidan av gatan, så hade en hjärtskärande scen just utspelat sig. Hon hade själv sett hur flickan från ettan ramlat ihop över en annan flicka som vid det här laget badade i en pöl bestående av sitt eget blod. De var nog vänner tänkte hon sorgset.
Många gånger hade hon fått höra att hon var alldeles för blödig, att hon brydde sig för mycket, och det var av den anledningen som hon skyndade fram till de båda flickorna, en levande, ihopsjunken över den döda vars hår hade spritt ut sig under huvudet som en blond kudde. Det såg majestätiskt och så oerhört sorgligt ut på en och samma gång. Det fanns alltid två sidor av myntet tänkte hon melankoliskt.
Alicedor föll hastigt på huk bredvid tjejen från ettan och satte ett finger mot där hennes halspulsåder, aortan, kändes som mest. Ett rytmiskt, blött dunkande fortplantade sig från tjejen till Alicedor. Nog levde hon alltid, hon hade nog bara svimmat, tja timingen var rent ut sagt förfärlig. Hon brydde sig inte ens om att kolla efter om den andra flickan var död. Det var inget tvivel om saken. Hon var död som en sten. Stendöd.
Med en hastig blick bakåt förkunnade Alicedor att kusten var klar. Hon tog tjejen under armarna och halvt släpade, halvt bar henne mot säkerheten i en av skuggångarna, vilken hade hon än inte klart för sig. Hon noterade något nöjt att tjejen var förvånansvärt lätt.
Snart, snart, alldeles strax var de framme i tryggheten, eller så tryggt som det kunde bli under rådande omständigheter i alla fall.

Skilla Ravenclaw fäste förbryllat blicken på en märklig figur som långsamt tog sig fram längst gatans få skuggiga delar en bit ifrån honom själv, för att undgå uppmärksamhet? Han höjde skeptiskt på ögonbrynen. Skepnaden såg ut att ha fyra ben. Skilla Ravenclaw kisade ansträng mot saken. Han var inte vidskeplig av sig och därför så ryggade han inte tillbaka av sakens besynnerliga utseende. Nej, han blev endast nyfiken. Långsamt gick han mot den, i början. Sedan, mot slutet, skyndade han på stegen och till slut satte han av i språng. Det förbryllade uttrycket i hans ansikte hade förbytts i en begynnande grym min av skadeglädje.
Den fyrbenta figuren var egentligen två människor, såg han nu, när han var så pass nära, den ena släpade på en annan som tycktes avsvimmad eller ännu bättre, död.
I bästa fall skulle Skilla Ravenclaw få tag i båda två. Men antagligen skulle hon som släpade på den andra inse att för att överleva skulle det krävas att hon släppte den skadade/döda. Annars skulle han komma ikapp dem. Skilla Ravenclaw log sardoniskt.
Då hände det som inte fick hända. En tjej som uppenbarligen inte visste sitt bästa sprang ut ur skuggorna och grabbade tag i den avsvimmade tjejens slaka arm. Och hjälpte till med att dra de båda andra i säkerhet. Nej. Nej, nej, nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Varför? Skilla Ravenclaw morrade lågt och spände musklerna till bristningsgränsen för att, i ett fruktlöst försök, anstränga sig i en sista sprint, allt vad han kunde mot trion som redan hade försvunnit. Slukats av mörkret.
Han stannade tvärt när tanken på att de hade kommit undan, igen, hade stadgat sig i hans hjärna. Då kastade sig någon över honom och en genomborrande smärta sköt iväg över hans massiva högra skulderblad. Han hade blivit träffad.

Molly Potter klängde sig fast för blotta livet i den bastante och mörke killen som var några huvuden högre än hon själv och tämligen starkare. Hon tryckte med stor möda in kniven lite längre och fick till följd att killen skrek högt. Inte av smärta utan av vrede, okej, kanske lite smärta, men mest vrede.
Men varför? Varför tänkte hon döda honom? För det tänkte hon mest definitivt göra. Jo, så hade det varit.
Dagen innan hade hon fallit i en djup depression eftersom att hon hade beslutat sig för att inte döda och därmed blivit bergsäker på att hon skulle dö. Lika säkert som att grisar inte kunde flyga, fast vem visste vad man skulle hitta på härnäst? Hon hade som best suttit där. I ett mörkt hörn. Och vaggat sig själv, hopkurad i en självömkande boll då hon observant nog hade kommit på en sak. Hon kunde visst överleva. Efter det hade hon sedan raskat upp sig, hon skulle överleva. Fast i sådana fall behövde hon ändra på sig själv ganska omfattande och det skulle då inte bli som en dans på rosor, det var som att välja mellan att hoppa nerför ett stup eller att drunkna. Beslutet var lika lätt, lika svårt. Döda eller bli dödad. Tillslut hade hon bestämt sig för det förstnämnda. Även om det smärtade henne att tänka på alla de vars framtid hon skulle komma att rycka bort rakt under fötterna på dem. Så att de förlorade fotfästet och handlöst tumlade ner i ett svart hål av förtvivlan så var det vad som krävdes.
Hon drev alltså det skarpa knivbladet som hon till sin stora förvåning och lycka hade hittat i ett mörkt hörn invid trottoaren djupare in i killens muskelrika skulderblad. Kniven sjönk som genom smör. Och det var motbjudande.
Hon log. Det var som att ta godis från ett småbarn. Lekande lätt.
Plötsligt gjorde killen en häftig fint och hon tvingades då att släppa kniven och istället koncentrera sig på att hänga kvar på den hala, svettblöta och synnerligen motbjudande ryggen tillhörande den envise killen som inte insåg att det redan var försent. Hon skrattade lågt. Hängav sig åt killens försök att bli fri, hans desperata inre som kämpade emot en säker död.
Denna enda spricka i muren av koncentration var dock det enda killen behövde.
Han grep, med en sådan häftig rörelse att både Molly Evans och Vendela vred på huvudet för att se var som stod på, tag i Molly Potters vänster arm och svingade i en enda skicklig rörelse allt det som var Molly Potter ner på den fuktiga asfalten framför sig med en dämpad duns som nästan omedelbart följdes i ett pysande ljud från Molly Potter som i fallet hade tappat andan något fruktansvärt.
Skilla Ravenclaw lutade sig långsamt ner över Molly Potters blåslagna uppenbarelse och log med hela ansiktet. Ett leende som hade kunnat vara snällt men som genomsyrades av en total falskhet och inte så lite mordlystenhet.
”Din lilla skit.” Han spottade henne föraktfullt i ansiktet, spottet var blandat med blod, antagligen hade Skilla Ravenclaw råkat bita sig själv i tungan någonstans mitt i den patetiska lilla kamp som precis utförts.
Molly Potter lade mödosamt huvudet på sned och tvingade fram ett hånfullt leende samtidigt som hon så diskret hon kunde försökte undersöka om hon hade brutit något. En flammande smärta sköt genast upp genom ryggslutet. Något var brutet.
”Du kanske borde se till det där såret som du har, det ser ut att vara ganska illa.” Hon tittade upp och flinade svagt mot honom, hon kunde se hur han inte vek av med blicken det minsta lilla utan istället mötte hennes blick. Hans mörka ögon flammade av ursinne.
”Du. Ska. Dö.” Morrade han fram mellan sammanbitna tänder.
Molly Potter skrockade lågt men skrattet blev till en smärtsam hostattack. När den var över drog hon mödosamt efter andan och såg återigen upp på honom med trots i blicken.
”Du vet ingenting va?” Hon uttalade sig långsamt och med skrovlig röst. Han flackade hastigt med blicken men fortsatte långsamt framåt med hennes egen kniv i sin stora mörka näve som krampaktigt kramade om fästet så hårt att fingrarna blev vita.
”Nervös?” Hon gav till ännu ett hostskratt som fick hennes kropp att skaka i tysta kramper.
”Jamen det är som det borde vara då, vet du varför?” Hon log sockersött mot honom.
”Bladet var förgiftat din förbaskade fårskalle.”
Ett tag bara stirrade han på henne med vidöppna ögon men sedan bröts förlamningen. Med ett vredgat vrål slungade han häftigt iväg kniven mot Molly Potters hjärta.
Molly Potters andhämtning stakade sig för att sedan dö ut helt. Fortfarande med ett leende på sina spruckna läppar föll hon matt tillbaka på trottoaren och välkomnades till dödens boning för första och sista gången.

Skilla Ravenclaw såg med stor belåtenhet hur en mörk fläck bredde ut sig runt knivens blad som satt djupt fastkilat i Molly Potters lik.
Leendet försvagades och blev osäkert. Vad hände? Var det någon slags jordbävning? Marken gungade under honom, men varför reagerade inte någon annan? Han kunde höra någon ropa något i bakgrunden när världen snurrade runt och vändes uppochner. Han sjönk utmattad ner på knä. Vad var det hon sagt? Förgiftning. Det var förgiftning.
Det var det sista han tänkte innan han tappade medvetandet. Såret i hans sida hade redan börjat skifta i en sjukligt grön nyans. Det skulle inte dröja länge förrän även han föll offer för dödens giriga klor och fick besöka Molly Potter i graven. För när giftet nådde hjärtat, eller hjärnan för den delen, skulle han dö. Antingen skulle han om giftet nådde hjärnan först, döda sig själv i storhetsvansinne. Eller, om giftet nådde hjärtat… Ja, då skulle det komma att stanna. Som en trasig klocka.

Tyra iakttog med tindrande ögon Eileen Prince. Men givetvis inte så att hon kunde se henne, det hade varit ett dumt drag. Och hon var inte direkt känd för att göra dumma drag. Faktum var att hon inte var känd för någonting och det var exakt så hon föredrog det.
Hon hade lagt märke till att Eileen Prince hade iakttagit floden och sedan hade dennes blick hakat upp sig på någonting. En lös bit galler. Tyras anlete krusades i ett leende. Den vägen skulle hon ta. Obemärkt givetvis. Något annat var inte att föreslå. För det var så hon gjorde. Kanske skulle hon följa efter den här än så länge till synes intellektuella personen som hade hjälpt henne att hitta den ideala flyktvägen. Det var nämligen detta som gjorde Tyra till en sådan säregen individ. Hon var inte jätte stark, snabb, smart eller något sådant. Nej, hon var uppmärksam. Varför behövde man göra allting själv, tänka ut saker och ting själv när man kunde, bara igenom noga iakttagelse och ett öppet sinne, kopiera andras idéer.
Då hoppade Eileen Prince. Eller hoppade var fel ord. Hon föll. Lät sig själv falla ner i vattnets förföriska svärta. Så hon gjorde likadant.
Det var iskallt men förvånansvärt skönt. Kläderna klibbade fast vid kroppen när hon började simma mot det guppande huvudet som allt snabbare avlägsnade sig mot gallret. Mot tryggheten.

amanda1104 kröp tyst ihop i ett hörn när de båda anmärkningsvärt lika men ändå olika syskonen i stilla mak skyndade sig förbi honom där han tryckte sig mot väggen som för att försöka smälta ihop med den. Visserligen såg de harmlösa ut men vem visste? Han hade ingen som helst lust att sluta sina dagar som en hög med ben någonstans. Nej tack.
Då stannade plötsligt en av dem utan förvarning. Den andra, en tjej med rödbrunt hår som såg ut att vara äldre en den som stannat svor till eftersom att hon hade gått rakt in i den andras, den blondas, ryggtavla. Hon ramlade nästan omkull men fick i sista sekunden tag i det som måste ha varit hennes lillasyster.
”Vad gör du?” Väste den rödbruna irriterat ”Vi måste fortsätta, annars kommer de att komma ikapp oss och då…” Hennes röst stockade sig och hon slog ner blicken. Ville inte att systern skulle se henne sådan.
”septimus heap 2012”, började den blonda försiktigt och lade en lätt darrande hand på sin storasysters anspända axel. ”Det kommer att bli okej, vi kommer att klara oss och… Och…” Hon verkade för en stund stå handfallen, utan att hitta de rätta orden men det behövdes inte, den rödbruna, septimus heap 2012, hade tagit till orda.
”Nej!” Utropade hon så att hennes röst ekade genom den svagt upplysta tunneln med ett tak som sviktade och hotade att falla ner på dem alla tre. amanda1104 ryggade förskräckt tillbaka, hon skulle få dem allihop dödade om hon inte sänkte rösten. Sakta började amanda1104, tätt tryckt intill väggen, att ta små steg mot tunnel mynningen som blockerades av en bil men som man kunde ta sig över om man tog satts och hoppade.
Då tog den äldre till orda igen.
”Nej! Förstår du inte? Även om vi klarar oss förbi alla andra så kan bara en av oss komma hem igen! Förstår du inte det! Vi är dödsdömda! Dödsdömda säger jag! Och det kommer bara att bli värre tills vi…” Hon stelnade plötsligt till. Någon var på väg genom tunneln. Någon som sprang. amanda1104 skyndade sig tillbaka till sin plats i hörnet bakom den sotiga oljetunnan. Bilen var för långt bort. Om han började springa skulle han aldrig hinna fram, om han gömde sig skulle han ha större chans att överleva.
Tydligen insåg inte syskonparet detta. Den rödbruna hade redan börjat springa men den nätta blondinen stod som förlamad. Nu var den rödbruna framme vid bilen och då började den blonda reagera, hon vände sig om och skrek något åt systern som i sin tur ropade något tillbaka och sedan fick en nick till svar. Hon började klättra, hon var över. Men nu var de springande stegen framme.
En mörk skepnad steg ut ur skuggorna och någonting glimtade till i den skugghöljda handen. Ett knivblad.
Skepnaden höjde handen mot den blonda tjejen som någon sekund senare föll ihop i en hög på marken. amanda1104 följde förvirrat händelse loppet med blicken, vad hade hänt? Sedan såg hon att kniven inte längre var kvar i personens hand. Den var begravd i den blonda tjejens bröst. Precis där hjärtat satt i sitt skyddande hölje av muskler och kött. Hon var död.
Figuren gick sakta mot kroppen som låg på golvet. Gick mot sitt offer. Huv skepnaden sjönk ner på knä bredvid liket för att sedan resa sig upp med den numera blodiga kniven i sin hand.
amanda1104 såg mållöst på medan skepnaden gick därifrån, sökandes efter ett nytt offer? Vem var denna illasinnade skepnad? Och när skulle han eller hon slå till nästa gång?

septimus heap 2012 sjönk ner på marken med händerna för öronen. j-k heaps skrik rang fortfarande i hennes öron. Hennes lillasyster var död.

Minihäst sprang på autopilot bort från Ericas lik med tårarna strömmande nerför kinderna som ett vattenfall. De hade blivit vänner och nu var hon död. Hon hade bara legat där på gatan med blodet som beredde ut sig som en röd sjö under henne. Minihäst skakade häftigt på huvudet för att bli kvitt bilden av Ericas ögon som hade stirrat ut i ingenting, blanka och beslöjade. Ifrån tagna livsgnistan. Och det var glina2s fel.
En väldig våg av ilska hotade övermanna henne. Ta kontrollen över hennes rationella tänkande. Den sade åt henne att vända om och hämnas Ericas död. Det skulle inte bli vackert. Hon tvingade sig själv att tänka på något annat och genast dök en bild på hennes underbara tvillingsyster upp som på beställning.
Huvudet var bakåtkastat i ett inte speciellt undertryckt skratt och hennes bruna vänliga ögon, så lika hennes egna, blickade tillbaka på henne med en varm tillgiven glimt i ögonvrån.
Synen lugnade ner Minihäst så pass mycket att hon inte började skaka i hela kroppen, och gråten slutade. Hon bet ihop och sprang vidare. glina2 skulle få betala för detta, men inte nu, senare lovade hon sig själv. Men vad som viktigast var – hon lovad Erica det. Hon hade ingen tanke på glina2s ångestfyllda skri som hade fyllt gatan. Hon skulle dö.

Foten slant och han grep krampaktigt tag i järnstången som han höll sig uppe med medan han samtidigt försökte hitta fäste med foten i en av de hus som tycktes ha klarat sig bättre än de flesta andra i den här staden. M.Potter stelnade till och blundade för en kort stund. Han hade varit övertygad om att det var slut med honom. Att han skulle tappa greppet och tumla ner mot en säker död.
När hjärtat hade slutat upp med att försöka hoppa ut ur bröstkorgen på honom så drog han ett djupt andetag och fortsatte med sin klättring uppåt. Även om han var van vid sådant här så var det en helt annan sak att faktiskt försöka klättra upp för en vid första åsynen slät husvägg, än att klättra i träd. Fast nu var han nästan uppe och uppriktigt sagt så var han extremt duktig på detta. Tja, någon behövde ju säga det, eller tänka det snarare.
Han drog sig själv, utan större svårigheter, upp på hustaket, rullade runt på rygg, fick en sticka, svor och ställde sig sedan på oroväckande vingliga ben upp i stående ställning.
Utsikten var rent ut sagt magisk. Här uppifrån kunde man se det mesta som hände i staden. Till exempel brann det i en av byggnaderna bredvid en hög skyskrapa och han kunde se ner på kaoset på gatan nedanför sig. Ett hugg av skuldkänsla sköt igenom hans maggrop för att sedan försvinna. Nej han kunde inget göra för att stoppa dem. Han kunde ju knappt hålla sig själv vid liv. Han vände sig om och gick därifrån, satte sig på en utbuktning på fasaden och började planera vad han härnäst skulle göra. Han skulle komma att behöva mat. Och vatten. Vatten var viktigast. Det borde finnas ett avloppssystem i huset vars tak han nu satt på. Det var värt att pröva.

StinaM tog tag i ChannWolfz arm och tvingade hennes blick till sin egen.
”Varför gör du såhär? Vad har jag någonsin gjort dig?” ChannWolfz drog sig äcklat ur StinaMs grepp och gned frenetiskt sin arm som för att bli av med någon ovanligt obehaglig insekt som satt på armen. Hon vände sig rasande mot StinaM.
”Du är förbannad! Varför skulle jag vilja vara med dig? Hela distriktet vet om din familjs vidriga lilla benägenhet! Ni slaktar folk och äter upp dem! Och du frågar vad du har gjort mot mig, du är inte lite fräck du!” ChannWolfz backade bort från StinaM som om han burit på en ytterst smittsam sjukdom.
StinaM gick försiktigt emot ChannWolfz, närmade sig henne lika försiktigt som man gör mot ett skrämt djur.
”Det är bara skrönor, bara rykten vet du. Tro inte på något av det.” Han lade en lugnande hand på ChannWolfz axel.
”Rör mig inte!” Fräste hon och tryckte in StinaM i närmaste vägg. ”Rör. Mig. Inte.”
Plötsligt stelnade hon till och släppte StinaM som ramlade ihop på marken. Ett par händer hade kopplats om halsen på ChannWolfz och ansiktet som hörde till händerna var StinaM bekant.
Hanna03 såg intensivt förskräckt ut över att hennes händer, hennes händer, låg runt halsen på denna främling. Men det enda hon kunde tänka på var att tjejen inte kunde tillåtas skada StinaM. Hon tryckte åt ytterligare, så pass att hon kunde känna strupen mot handflatornas skrovliga yta.
ChannWolfz ansikte började bli vitt, läpparna skiftade i blått och ögonvitorna började ta över större delen av ögonen. Hon kämpade inte längre emot, kroppen hade blivit slapp men ändå släppte hon inte. Ingenting fick lämnas åt ödet. Ingen fick skada StinaM.
Plötsligt harklade sig StinaM och gick med handflatorna vända mot Hanna03 i en öppen och avvärjande, lugnande gest. Som till ett skadat och skrämt djur. Igen. Plötsligt blev Hanna03 medveten om att hon skakade i hela kroppen. Darrningarna slutade inte utan blev bara värre. Hon blev plötsligt akut medveten om att hon höll i en död människa, en människa som hon dödat. Med en ryckig rörelse släppte hon kroppen som lealöst ramlade ihop på gatan med en dämpad duns. Hon vände oförstående på händerna, höll fram dem under gatlampan som kastade ett orange sken över henne och hennes offer. Offer. Skakningarna återvände och tänderna slog ihop gång på gång och sände ilningar genom kroppen på henne. Åh gud. Vad hade hon gjort?
StinaM var plötsligt bredvid henne och Hanna03 föll ihop i hans famn när tårarna började strömma hejdlöst nerför kinderna och droppa nerför hakan nerpå StinaMs tröja. Hon hulkade och skakade om vartannat tills hon tillslut föll i en orolig chock framkallad sömn.
StinaM strök ömt Hanna03 över det rufsiga bruna håret. Väl medveten om att han precis hade varit nära döden.
Han hade sett det i ChannWolfz ögon, hon hade avskytt honom så pass mycket att hon hade varit beredd att begå mord. Men Hanna03 hade räddat honom. Och för det skulle hon för alltid komma att förebrå sig själv det visste han. Hon var en god men ömtålig själ. Men han skulle hjälpa henne. Det var det minsta han kunde göra för henne.
Sedan lyfte han oändligt försiktigt upp henne i sin famn och bar i väg på henne. Till en tillfällig säkerhet.

YES damp klumpigt ner på marken och svor en hel ramsa, hon visste inte ens att hon kunde så många svärord. Hennes fot värkte något fruktansvärt, hon kunde knappt gå, men hon hade ju räknat med detta, det fanns inget att göra åt det faktum att hennes fot hade diagnostiserats och avfärdats med orden ”Skör ben struktur”. Det var bara att acceptera.
”Vill du ha hjälp eller?” Hon bet irriterat ihop.
”Jag vill inte ha din enfaldiga hjälp har jag ju sagt. Fattar du trögt eller?”
”Om man skulle ta och lyssna på dig verkar det ju nästan så. Vilken tur att jag vet bättre.” missy moon flinade ett, enligt YES partiska omdöme, väldigt dumt leende men som enligt en opartisk domare skulle ha klassats som retsamt och en aning bekymrat.
”Nej men på riktigt. Låt mig hjälpa dig, du kan stödja dig på mig.”
”Du är verkligen trög eller hur. Nej sade jag. Det stavas N-e-j.”
”Men du kommer inte att kunna fortsätta så mycket längre i det här tillståndet.” Hon rynkade bekymrat pannan.
”Lämna mig här då.”
”Men då skulle du dö!”
”Så klyftigt av dig.”
missy moon suckade frustrerat och drog en hand genom sitt bruna lockiga hår.
”Vad krävs för att du ska lita på mig?”
”Ett mirakel.” Muttrade YES surt och suckade sedan hon också och såg upp på missy moon.
”Okej då, jag kommer med dig.” missy moon log försiktigt och gick emot henne när YES höll upp ena handen ”På ett villkor. Prata inte mer. Snälla. Var bara tyst för en gångs skull.”
missy moon blängde syrligt på YES, nickade och iscensatte sedan en falsk nigning.
”Allt för er ers majonnäs.”

TildeW hade tagit sin tillflykt till ett hus men till skillnad från M.Potter så befann hon sig inuti ett hus för engångsskull. Hon vandrade från rum till rum i jakt på något ovanligt. Ett skäl till att hon inte borde tillbringa natten i detta hus. Men förutom en ovanligt stor och ovanligt oroväckande vidrig rått familj som hade flyttat in köket så hade hon inte hittat något utöver det normala. Så länge råttorna inte försökte gnaga av hennes tår i sömnen eller dylikt så skulle hon hålla sig på sin kant och inte störa dem. De hade ju faktiskt flyttat in först.
Hon svajade till och handen flög som på kommando till benet. Såret var inte så djupt men det blödde minsann ymnigt. För att inte tala om att det gjorde ont.
Eftersom att hon började få slut på alternativ och blod i kroppen så slet hon sönder en ganska tunn men tämligen absorberande ärmlös blus och knöt den om benet för att stoppa flödet. Men rummet hade börjat svaja så därför skyndade hon sig mot sovrummet som var tapetserat i varmröda tapeter. Så fort hennes huvud nudda kudden var hon hopplöst förlorad i drömmarnas rike.

Döda: ChannWolfz, j-k heap och Molly Potter

Yay! Jättebra! ♥ Jag dog inte iallafall wohooo.

Jag är en mördare typ..

Bra!

HUR KAN DU SKRIVA SÅ SJUKT BRA!!!!!????

Grymt bra! Du ska vara nöjd med alla