Den onämnda magiska trekampen (SV)

Molly Evans avgjorde det... ni får en lång

Här är den, hoppas ni gillar den och var inte rädda för att komma med konstruktiv kritik om det behövs, för jag vill verkligen bli bättre på att skriva

Kapitel 45 Samtalet, planering och förvandling (Gabryellas perspektiv)

– Så han hade kunnat attackera Lily? Innan han ens förvandlats? Frågar Remus chockat när jag förklarat varför jag var som jag var tidigare idag.

Vi var vi astronomitornet precis som vi brukade vara när vi skulle prata om något som inte rörde de andra.

– Han är eldgnizzlare, den mest aggressiva gnizzlaren. Han hade kunnat slita Lily i stycken, svarar jag
– Vad är en gnizzlare egentligen? Vi har inte fått lära oss det, säger Remus tankspritt
– Vänta tills nästa lektion i försvar mot svart konster, svarar jag och ser ut genom ”gapet” som jag kallar det stora hålet som skulle varit ett fönster eller en slags balkong öppning.
– Du har varit väldigt frånvarande Gaby, säger Remus och ser på mig med en allvarligblick
– Trekampen tar mycket energi, svarar jag kort
– Okej, svarar Remus skeptiskt och vi sitter tysta

Luften har blivit ännu kyligare och vintern är snart på väg. jag såg på Remus hur han började få gåshud av kylan, men själv kunde jag inte frysa. Jag kände mig så varm inombords. Det var en känsla jag aldrig känt förut, en sådan känsla som bara beskrivs i böcker, men hade jag verkligen den känslan som alla ville ha? kände jag känslan att vara förälskad? var jag, Gabryella Marienda Krum, förälskad i Sirius Black? Sirius som jag knappt kände och som jag visste hade ett förflutet att vara en hjärtekrossare. Var jag kär i honom?

– Gaby, vad är det på gång mellan dig och Sirius? frågar Remus som om han läst mina tankar
– Inget. eller jag vet inte, svarar jag och känner mig hopplös som förälskat mig
– Sirius är toppen, han är det och jag är säker på att du har fått höra saker om mig och mina vänner, men James och Sirius är inte hemska, och..., säger Remus och blundar
– Och? frågar jag
– Du och Sirius skulle passa utmärkt som ett par, svarar han och ler

Jag vet inte vad jag ska säga så jag bara ler tillbaks. jag hoppades att Remus som känt Sirius så pass länge som han gjort borde veta mer om Sirius än vad Lily gör.

Jag såg ut mot sjön vid den plats skeppet stod. Ljuden från deras fest de hade för att jag kommit på första plats hördes till tornet vi satt i. Jag såg hur en av dörrarna till skeppet och ut kommer en person jag väl känner igen. Aurora.

- Jag måste gå och prata med Aurora, ses vi senare? Frågar jag
- Det gör vi nog, men du! Behöver Aurora fler engelska lektioner? Frågar Remus.
- Några till, när kan du? Frågar jag glatt
- I morgon? Klockan 19.00?
- Det blir utmärkt, svarar jag
- Bra, svarar han och går mot utgången.

Själv förvandlade jag mig till fågel och flög ut genom ”gapet” med riktning mot Aurora.

När jag landar på marken och förvandlar tillbaks mig till människa får Aurora syn på mig.
- Hej, Gaby! hälsar hon glatt.
- Hej, Aurora. Vart är du på väg? Frågar jag.
- Till Hagrid. Han är min vän, fast vi förstår varandra inte alltid… berättar hon.
- Vart är den här Hagrid någonstans då? Frågar jag med ett leende.
- Han bor i stugan där borta, svarar Aurora och pekar mot en stuga.
- Vill du hänga med? Frågar hon efter ett tag.
- Gärna, svarar jag och vi börjar gå mot stugan.

På vägen till stugan pladdrar Aurora på om allt mellan himmel och jord, men hon undviker att prata om trekampen. Som vanligt. Inget ämne Aurora gillar att prata om eftersom hon tror att jag inte kan försvara mig. Ibland blev rollerna ombytta mellan mig och Aurora, så att Aurora blev som en storasyster. Hon var trots allt väldigt mogen för sin ålder, men hon var även väldigt naiv.
Aurora knackar lätt på den stora och breda dörren och jag knackar hårdare åt henne.

- Varför skulle du knacka när jag redan knackat? Frågar hon skeptiskt
- Jag hörde knappt att du knacka så hur skulle han höra att du knacka? Svarar jag och Aurora ser rakt fram mot dörren med ihop bitna käkar. Jag log mot min syster.

När dörren öppnades stod en enorm man där med stort skägg och hår som dolde nästan hela ansiktet. Han hade kunnat verka skrämmande, men hans svarta ögon och leende mun gjorde att han nästan såg barnslig ut.

- Hej Hagrid! Säger Aurora
- Hej Aurora, svarar han och ser sedan på mig
- Hej Gabryella, Jag är Rubeus Hagrid, kalla mig Hagrid. Jag är nyckelväktare här på Hogwarts, säger han och räcker fram en stor hand
- Hej Hagrid, trevligt att träffas, svarar jag och han gör en gest åt oss att sätta och vid hans bord.
- Du talar bra engelska hör jag, konstaterar han
- Hyfsat, svarar jag
- Du och Remus Lupin håller väl på att lära Aurora? Jag tror hon försökte säga det till mig för ett tag sedan, säger han
- Ja, vi ska ha vår andra lektion i morgon så tillslut så kommer du nog förstå vad hon säger bättre, säger jag och Aurora fnyser till bredvid mig. Hagrid skrattar och häller upp te åt oss.

Vi sitter hemma hos Hagrid i flera timmar och pratar om allt möjligt. Han berättar om sig själv som att han är halvjätte och blev relegerad på Hogwarts när han gick där. Varför sa han inte.

När klockan närmade sig 8 bestämde sig jag och Aurora, mest jag själv, att gå till Durmstrang skeppet för tydligen hade Pasha något han ville diskutera. Vi lämnade Hagrids stuga efter att Hagrid berättat hur välkomna vi var att komma tillbaks och vi lovade att komma tillbaks.

När vi närmade oss skeppet tog Aurora tag i min hand och såg på mig med rädda ögon. Jag började fundera på vad det var som Pasha ville diskutera…
När vi klev in i skeppet var det väldigt högljutt och alla skulle gratulera mig för ’’min insats i trekampen ’’ som de kallade det för.
- Var är Pasha? Frågade jag när jag fick syn på en av hans vänner Vladimir.
- Han är i sitt sovrum tillsammans med Rita, svarar han
- Okej, tack, svarar jag och tar tag i Auroras hand och går med bestämda steg mot Pashas sovrum.

Jag tänkte inte vara artig mot min bror eftersom han aldrig är det mot mig så jag klampade in i hans sovrum och ser honom och Rita sitta och prata allvarligt om något.
Han vänder sig mot mig och Aurora och ler ett falskt leende mot oss.
- Gabryella och Aurora! Vilken ära, stig in! Säger han ironiskt och jag går mot honom och Rita. Aurora stänger dörren efter oss.
- Du ville prata med mig, säger jag
- Precis, först och främst så har du fått brev, svarar han och nickar nonchalant mot ett paket med ett vinrött kuvert.
- För det andra? Undrar jag
- Du borde bo med någon renblodig häxa eller åtminstone en halvblods häxa, säger han
- Jag trivs väldigt bra med Lily så det är inget du behöver oroa dig för Pasha, svarar jag
- [b]Oroa gör jag väl inte, men du behöver ju inte lägga mer skam på släkten Krum[/b], svarar han ilsket
- Skam?! Vilken skam? Det är väl inte jag som går runt som en stolt fågel som inte ens har något att vara stolt över! Du kan ju inte ens fixa egna pengar! Du svansar efter det jag tjä…, mer han jag inte säga förens jag låg på marken och kände smärtan ta över min kropp och mina sinnen.
- Du ska bara vara tyst. Du vet mycket väl om att så länge vi inte befinner oss i Bulgarien eller på Durmstrang bestämmer jag över dig. Du kan hålla dina tankar för dig själv och vara glad över att jag bara använder Cruciatus besvärjelsen över dig, du vet jag bestämmer lika mycket över Aurora som jag bestämmer över dig, svarar han hånfullt och sakta

- Låt Gabryella vara! Skriker Aurora och försöker slita staven ur Pashas händer

- Vill du också bli bestraffad?! Ryter Pasha

Ritané tar tag i Aurora och ställer sig framför henne.

- Far sa åt oss att se till att hon sköter sig, inte att vi skulle plåga henne om hon misskötte sig! Säger Rita argt, men blir tyst när Pasha ser på henne med en iskall blick.

Pasha bryter besvärjelsen och ser på mig med en blick full av avsky.

- [b]Om du så gärna vill vara en blodsförrädare, gärna för mig![/b] Säger han och går ut ur rummet.

När jag reser mig upp slänger sig Aurora runt mig. Hon börjar snyfta och viska helt osammanhängande meningar. Ritané tar tag i min arm, men jag rycker bort min arm från hennes hand.

- Är du en häxa eller inte? Frågar jag och får dåligt samvete för att jag vet att hon egentligen inte gjorde något fel.

Hon ser på mig med sorgsna ögon och lämnar rummet. Det dröjde inte mer än några minuter innan jag och Aurora gjorde detsamma.

Jag öppnar det största fönster inne i Pashas rum och förvandlar mig till min animagus fågel, Aurora gör desamma.
Min animagus form
som var en svart korp, Auroras var en liknande fast mycket mindre. jag och Aurora hade ärvt det efter mor, fast Rita hade ärvt min farmors som var en björn. Pasha hade en örn som sin animagusform.

Jag och Aurora flög mot sjön där hon skulle förvandlas om ungefär en timme. Vi satte oss på samma sten jag och Remus suttit på för några veckor sedan. Aurora ser på mig med sina stora bruna ögon innan hon bestämmer sig för att tala.

- Gabryella, viskar Aurora
- Vad är det ’Rora? Frågar jag och hon tittar ner i marken
- Varför är Pasha sådan här?
- Vad menar du? Frågar jag även fast jag vet vad hon menar.
- Varför gillar inte Pasha oss?
- Du vet varför, Rora. Alkoholen tar fram hans egoistiska sida, svarar jag
- Det betyder inte att han har rätten att skada någon, speciellt inte oss. Vi är hans systrar, säger hon argt
- Aurora, du får inte berätta för någon om hur Pasha straffar mig, men om han gör likadant mot dig måste du berättade det för mig okej? Säger jag allvarligt.
- Far borde veta, precis som Mo- Galina, säger Aurora och ser ner på sina svarta skor.
- Galina är inte vår mor, vår mamma är död, säger jag argt.
- Men Galina har sagt…
- Galina har ingen rätt att säga åt dig att kalla henne för din mor. Du ska inte kalla någon för något den inte är, avbryter jag henne.
- Jag lärde inte känna mamma! Galina är det närmaste jag har som mamma! Svarar Aurora lika ilsket.
- Du får göra precis som du vill, men du ska veta att varje gång du kallar henne mor så ljuger du och gör både din riktiga mamma och mig besviken! Svarar jag och känner hur det kokar inombords.
- Det kan vi ju aldrig veta eftersom mamma är död, muttrar Aurora.
- Elisaveta Aurora Krum, jag har aldrig varit besviken på dig fram tills nu! Säger jag argt och reser mig upp.
- Förlåt, muttrar hon och stirrar på månen som håller på att bli helt full.
- Jag börjar gå mot skogen nu, kan du gå själv till skeppet sen eller ska jag hämta dig? Frågar jag irriterat.
- Jag klarar mig själv, säger hon och fortsätter stirra mot vattnet.
- Okej, svarar jag och går mot skogen.

Jag hade aldrig varit rasande på Aurora. Vi har alltid varit väldigt tajta och varit på samma sida, men ikväll var det annorlunda. Aurora hade förändrats, hon hade blivit hårdare och kallare vilket gjorde mig rädd att jag skulle förlora denna rara lillasyster till något som liknade mer systern Pasha önskade att han hade.

Jag klampade ilsket in i den möra skogen och kände hur rovdjuret inom mig började vakna och hur mina fingrar snart skulle bli till klor. Min hud skulle bli täckt av fjädrar och mina ben skulle bli längre och starkare. Ögonen började bli röda eftersom det brukade svida inom de blev helt klarröda.
Jag började tänka på Remus, som gick igenom en liknande process i samma stund som mig själv.

Jag sparka av mig mina skor och lossade klänningen vid dem specialgjorda sömmarna så att den lätt skulle glida av när jag fått min Gnizzlarform.
Det var det sista mänskliga jag hann göra innan monstret tog över min kropp.

Jag började springa in mot skogen. Jag kände det. Jag hörde [i]det[/i]. Jag ville ha det. Pulsen av något djur ekade i mitt huvud. Jag måste ha det. Jag måste ha det. Hela min kropp kämpade för att få upp farten för att få djuret. Jag måste ha den. Jag måste ha djuret.

Jag stannade utanför ett litet hus i en by. En hjort, en hund, en råtta och en varulvsliknande varg var är. Jag såg på hjorten. Jag ville ha den. Jag gjorde mig redo inför att gå till attack, men blicken den vargliknande varelsen gav mig fick monstret att tänka. Tills något rörde sig bakom mig. Något med en mer lockande doft, doften av mänskligt blod.

Jag ville ha den. Jag ville ha den nu.

romantiskt, lite tårar, asbra, spännande, hatkänslor, förvåning, irritation, rädsla, omgshitwth- tankar...

Och nu undrar du vad jag menar, men då ska du veta att det är alla känslor jag kände när jag läste kapitlet!

lite kommentarer om Krumisarna? (wtf, det lät hur kul som helst i mitt huvud)

Pasha: bara döda honom eller något!
Ritané: aww, hon stod upp mot Pasha (fast fegade sen -.-)
Aurora: you keep your mouth shut little girl! and listen to your sis!
Gabryella: håll dig borta från James!

Men Kapitlet var jätte bra och faktiskt lite obehagligt mot slutet om jag ska vara helt ärlig kanske börja skriva lite skräck historier Katta? ♥
Just nu vill jag bara ha mer så känn dig fri att skriva :*

Jag tycker PREICS dom du! Haha, Krumisar!

Jätte bra Katta!
Håller med Sourire om det hon skrev i sin kommentar och speciellt om att du borde satsa på att skriva skräckhistorier!

AWESOME!!!!

denna är helt klart 1 av de bästa ff's jag läst!!!! ♥

God kväll, morgon, förmiddag, eftermiddag eller när ni nu ser detta...

Jag kan inte sova så tänkte att jag kunde försöka skriva ihop något :3

OBS!
Allt är skrivet på mobilen så det kan vara lite fel i pga. Autokorrekt ...

Blev detta lilla kapitel... Kanske dåligt, men aja, ska försöka komma med något bättre snart!


Men sen vill jag tacka er alla som kommenterat! Ni anar inte hur mycket det betyder och hur glad jag blir!
Så tack så jätte mycket! :3


Kapitel 46 funderingar (Sirius Perspektiv)

Jag vaknade av att hela min kropp värkte efter denna natten. Vi hade kommit tillbaks runt 5 tiden och gått och direkt gått och lagt oss. Det gick nog bara fem minuter innan James, Remus och Peter somnat, men själv hade jag varit vaken en stund och bara tänkt.

Hur skulle mitt liv se ut när Hogwarts tiden var över?, vad skulle jag försörja mig med? Skulle jag bo med någon eller ensam? Vad tyckte egentligen Gabryella Krum om mig? Tja... Mina tankar var utspridda över allt och jag visste varken in eller ut just nu.

Gabryella. Hur skulle jag få henne att förstå vad jag kände? Jag kunde ju knappast berätta det för henne! Hon kände ju knappt mig! Men ändå. Varje gång jag pratade med henne, såg hennes leende, hörde hennes skratt, kände hennes blick och kände hennes närvaro, gjorde att jag kände mig varm inombords. Det var en känsla jag aldrig känt förut, men som jag anade var hur en förälskelse kändes.

Men vad var jag egentligen om man jämförde mig med alla andra hon kunde få? Jag var en sjuttonårig trollkarl utan framtidsplaner och framtidsdrömmar. Jag var ingenting jämfört med andra!

Jag suckade, slöt ögonen och kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre och tillslut somnade jag men i min dröm så spökade alla tankar och även de röda ögonen som vi såg snabbt i skogen i natt. Ögonen som sett hotfullt mot oss, men försvunnit.
Men ögonen till vad?

Super! Hur kan du säga det är dåligt??!?!?!?!??!

de röda ögonen tillhör Gabryella vaa? c:

Molly Evans: Tack så mycket
ChaserRune8004: ja :3