13 och såld

Ny läsare xD
Jag hinner bara läsa till andra kapitlet idag sen måste jag nog gå

Yeey, det gillar vi!
Det gör inget, det kan du ju läsa ikapp senare! (om du orkar då...)

japp jag tror jag kommer att orka eftersom den är så AWESOME xD

Naw, tack! ♥

varse xD

Kapitel 92




Jag var just på väg till professor Herke när jag hörde ett skrik. Det var ett av de hemskaste skrik jag någonsin hört. Jag fick påminna mig själv om att detta var ett helvete, och helvetets tortyrkammare låg nära professor Herkes torn. Jag ville inte tänka på vad som hände nere i fängelsehålorna. Men jag kunde snart känna doften av blod och bränt kött. Det var hemskt, barbariskt och allt dåligt som fanns i världen. Jag förstod bara inte hur en människa kunde göra något sådant och njuta av det. Det var hemskt, och jag fick direkt dåligt samvete för att jag faktiskt lät Abel bo i slottet inom räckhåll för det hemska.
Jag satte handen för munnen och knep ihop ögonen för att inte kräkas.
Jag hörde steg komma närmare, och jag smet in i tornet så fort jag kunde. Vem det än nu var, hade personen nog inte sett mig. Jag började gå uppför trappan. Professor Herke stod med ryggen vänd mot mig när jag kom in. Han tittade ut genom ett fönster och märkte mig inte.
"Professor Herke", sa jag försiktigt. Han hoppade ofrivilligt till och vände sig om.
Han log mot mig. "Välkommen Alice. Sätt dig ner", sa han sedan vänligt.
Jag nickade, fortfarande skakad av skriket. Jag tog fram min skrivbok och boken jag läste.
Professor Herke satte sig ner framför mig på andra sidan av det stora bordet.
"Du kommer inte behöva de", sa han, "för vi ska inte studera idag."
"Inte?" frågade jag förvånat och började långsamt lägga böckerna åt sidan.
"Nej, jag tycker det är dags för dig att få reda på lite saker", sa han långsamt och gick reste sig sedan. Han gick bakom mig. Jag vred på huvudet för att se vad han gjorde. Han tittade så att ingen stod utanför dörren för att tjuvlyssna. Det var det ingen som gjorde.
Professor Herke gick tillbaka och satte sig igen.
"Du vet ju om lägret", började han och jag flämtade ofrivilligt till. "Du har varit där. Jag också. Jag är en av spionerna som har fått i uppdrag att ta hand om dig och för att få information, men det har ingen lyckats lika bra med som du."
Jag trodde honom inte för en sekund. Det var bara ett sätt att få mig att erkänna. Det var lögn alltihop. Jag svarade inte för att låta honom fortsätta. Jag spände blicken i honom och försökte se så likgiltig ut som jag kunde.
"Ashton berättade att du inte fick komma till skada. Han har berättat för mig vad du vet", fortsatte professorn och jag började bli misstänksam. Hur visste han vem Ashton var? "Och därför vet jag varför du ville lära dig läsa. Jag har försökt hjälpa dig så gott det går. Rose bryr sig om dig också, det var hon som sa till mig att se till att du mådde bra. Tyvärr kunde jag inte göra så mycket åt ditt förbud. Men som tur var fattade du rätt beslut på torget. Aiden och Elijah berättade om din far också, och du berättade ju om Abel till mig. Därför kunde jag säga det till Ashton, så nu ingår att rädda Abel i planen. Tror du mig än?"
Jag svarade inte. Professor Herke suckade.
"Alice, detta är inte den rätta tiden att tvivla! Du måste inse att den du minst tror kan vara spion faktiskt kan vara det! Jag hörde också skriket, och vet du vem som skriker? Det är en av de våra. Han vägrar ge upp hoppet. Han kommer aldrig att berätta något så--"
"Det kommer han visst. Jag säger inte att jag tror dig, om du talar sanning, kommer han berätta. Rädda honom nu eller låt honom brytas ner av Richard. De kommer döda honom till slut, om mannen har tur", avbröt jag med känslolös röst.
"Du har rätt, det kommer han. Vi ska rädda honom, om planen inte sätts i verket direkt. För nog vet du redan att Clive Porter har kommit?"
Det sista tog andan ur mig, men jag fortsatte ändå ljuga. "Vem sa du?" frågade jag därför.
"Sluta ljug, Alice. Direkt efter ditt och Aidens möte igår berättade han för Ashton. Att du inte hade övergivit de alls, bara låtsats. Du anar inte hur lättad Elijah blev, han gillar dig väldigt mycket."
Han kände till alldeles för många för att jobba åt Richard. Han talade sanning, det var jag säker på. Det fanns inget annat sätt. Hur skulle professor Herke veta något om Elijah och Rose?
"Okej", medgav jag. "Jag tror dig. Men varför har du inte berättat förut?"
"Vi tänkte att det skulle vara säkrast för dig om du inte visste", svarade professor Herker lättat.
"Så du vet allt? Om planen och så? För det vet inte jag, och jag vill veta", sa jag.
"Om Clive?" frågade han. Jag nickade. "Han kommer hjälpa oss störta honom, det vet du. Vi kan tyvärr inte kalla hit fler motståndsrörelsen, det är för många soldater som är ute och letar efter oss. Vi får klara oss ensamma. Jag får egentligen inte berätta, men en liten del skadar väl inte antar jag. Ashton tänker ta med sig alla i lägret, inte de yngsta, inga barn får följa med, bara några kvinnor som kommer hjälpa oss att komma in i slottet. Du vet ju vad du ska göra?"
"Vara med Richard så att han inte tror att jag är en av er", muttrade jag irriterat.
"Ja, det ska du. Bara tills han är död. Det är bäst om vi låtsas, om något går fel måste vi ha kvar dig. Troligen kommer några hota dig, inte på riktigt förstås, så att inte det förhoppningsvis sista Richard ser är dig förråda honom", fortsatte Herke. "Vi kommer att ta oss in ljudlöst så att vi inte väcker någon uppståndelse i slottet."
"Vad händer efteråt? När allt är slut?" frågade jag. "Kommer Clive Porter ta över tronen?"
"Jag vet inte, troligtsvis. Du och Abel kommer få leva fritt och ha det bra. Antagligen kommer ni bo i huvudstaden?"
"Jag tror det", svarade jag.
Han nickade. "Du kommer bli belönad för ditt mod. Och vi kommer förklara fred i krigen och soldaterna kommer hem. Du kanske får se din bror igen, vem vet?" sa han uppmuntrande.
Jag bet mig i läppen. "Han kommer inte tillbaka", mumlade jag.
"Hur vet du det?" frågade han.
"Jag känner det på mig. Arthur var ingen krigskämpe, även om han kunde slåss ganska bra. Han var inte sådan när de tog honom", sa jag sorgset.
"Du kan aldrig vara riktigt säker", tröstade professor Herke mig och skickade sedan iväg mig.

Innan jag läst kapitlet: Yes! Ett nytt kapitel! *Lycklig dans*
Efter att jag har läst kapitlet:
AAAAAAAAAAAAAAAH!!! HERKE!? ÄR HAN EN UTAV DOM?!?! VA?!

Ahahahah xD
Just tell me: Hur så dansen ut?? o.O

Hoppar runt (Runt, runt, runt, runt...) och skuttar, klappar händerna (I takt med skuttandet), idiotfnittrande och ett stort leende på läpparna.

Åh, haha xD Fett awesome!!