Rollspel: Marodörernas tid

(har ändrat mitt nu så det funkar )

Remus tvingade ner kronhjorten, utan minsta tanke på vad han egentligen gjorde. Han blottade tänderna emot hjorten efter att han släppt hornet. Han höjde en av de jätte lika tassarna och klorna ven igenom luften, emot James hals. Huvudet var ett ända virrvarv. Alla hans mänskliga känslor, tankar.... allt var ersatta av en varulvs galna mordiska sinnen.

Jag kände hur jag blev nertvingad av den jättelika varulven. Hans klor ven mot min hals och jag kunde inte göra något för att komma loss. Det gjorde förfärligt ont och blodet började rinna i strida strömmar.

Kronhjorten hade försökt rädda henne, det måste väl vara hennes vän, eller? Tankarna snurrade i huvudet. Hon sökte på marken efter något att skada varulven med, bara för att hjälpa hjorten att komma undan. Det var ju en dröm ändå, eller hur? Hon hittade en vass sten och gjorde ett försök att kasta den mot varulvens huvud, hon använde hela armen för att göra kastet så kraftfullt som möjligt. Hon gjorde sig beredd på att springa - igen, om det visade sig att det behövdes. Allt var hennes fel, hjorten skulle kanske ha fått leva om hon inte hade ställt till ... allt?

Jag såg förtvivlat på mina vänner och försökte komma på vad jag skulle göra. Remus skulle inte få döda James. Jag morrade lågt åt honom och Hoppade sedan upp på hans rygg och rev honom över såret

Remus kände tyngden på hans rygg som sedan följdes av en plågsam smärta. Han tvingades ner på knä och gläfste plågat. Han försökte tappert skaka av sig hunden. Rev efter honom men kom inte tillräckligt nära. Han sänkte huvudet och försökte visa sig besegrad. Men de hade inte vunnit, de skulle bara få tro det.

Jag gjorde allt för att hålla mig kvar på varulvens rygg och kände när han sjunk ner under mig och jag hoppade trött av och sjunk ihop bredvid honom och kände att jag inte skulle orka mer. Det här hade inte varit någon bra ide. Var det sista jag tänkte innan jag trött slöt mina ögon

Jag såg oroligt på Sirius och såg att Lily sprang iväg till tryggheten i skolan. Nu var det bara jag en varulv och en avsvimad hund kvar. Detta kunde aldrig gå bra, hoppas att förvandlingen slutade verka snart.

Lily svalde. Och nu då? Borde hon springa eller? Definitivt. Djuren som inte hade velat se henne död skulle klara sig - och hon skulle aldrig bryta mot en regel igen. Det trodde hon i alla fall inte. Men hon var fortfarande ganska övertygad om att allt var en dröm. Men varför skulle hon ta några risker? Hon kastade en sista blick på de kämpande djuren innan hon satte fart och började springa mot Hogwarts slottet så fort benen bar henne. Hon stannade inte förrän hon var utanför den mörka skogen. Det värkte och bultade som bara den i hennes ben, och man kunde inte känna smärta i en dröm, eller? Med plågsamma steg närmade hon sig slottet. Kom hon bara in så var allt bra, orkade hon bara dit så skulle det gå bra...

(Det blev lite konstigt nu, men ja... xD. Hoppas det går bra ändå. )

(Ändrar min lite så slipper du )