George Weasley - When I'm gone

[Ny läsare]

Jag gråter aldrig. ALDRIG. Och speciellt inte till någon ff, det har jag aldrig gjort.
Och nu efter TVÅ JÄKLA KAPITEL (har bara kommit så lång, hehe) så sitter jag och bölar här på min säng. Bevaaaakaaaar! ♥

Det var samma för mig, var rädd att tangentbordet skulle gå sönder när det blev så blött...

Och AnMel, du förtjänar exakt varenda positiv kommentar!

Japp

Det är så kul att ni engagerar er i min berättelse. Tack!
Jag delade in det väntade kapitlet i två, eftersom det annars blev lite för långt. Jag har tänkt ge er nästa redan ikväll, om allt går enligt planerna. ^^

Förresten; Skriver man "dementorn" eller "dementoren"? Jag har använt mig av det första alternativet, men kan ändra om det är fel.

För er som inte har sett att jag har en "ny" ff; snälla, kika in och kommentera här: Exchange

---------------------

44.
"I don’t want to die; I just don’t want to live"

Det var först när mörkret skingrade sig som George upptäckte att han hade tappat fotfästet och sänkts in i en medvetslöshet. Hans minnen låg i dimma, men vissa känslor kom att uppenbaras desto tydligare. Han kom ihåg hur hans kropp hade vikt sig under honom, hur hans sinnen i sista stund gav upp allt liv han någonsin kommit att sträva efter. Det var bildens förtjänst, den bild han sett framför sig i just det ögonblicket, och som hade svävat förbi i hans huvud under minuterna innan. Fred.

Men nu var det inte så enkelt att han var död. Han hade blivit dementorkysst. Det var värre än döden. Han hade blivit dementorkysst...

Hur kom det sig då att han fortfarande var vaken? Hans huvud kändes tungt och han kunde känna sina hjärtslag plågsamt slå mot tinningarna. Det betydde att han faktiskt hade ett huvud, och ett fungerande hjärta. Var det bara en illusion? Han kunde inte känna sin kropp. Hade dementorn gett honom möjligheten att känna av det han trodde var uppenbart, sugit ut hans själ och placerat honom mitt ute i Ingenstans för att plåga honom, för att få honom att lida? Eller hade dementorn ingenting med detta att göra? Kanske var det George själv som inbillade sig hjärtslagen. George fastnade vid tanken. Han var inte mer än en själ utan kropp. Hans medvetande var suddigt och oförklarligt eftersom han inte hade någon hjärna att koppla sina tankar till.

Han började anstränga sig för att kunna se vart det svaga ljuset kom ifrån; det ljus som hade brutit genom hans mörker då han återfunnit medvetandet. När han försökte öppna de inbillade ögonen lite till skapades en hinna av böljande vågor framför synen och en svimfärdig känsla slog mot vad han trodde var hans huvud. Han kunde känna hur han föll. Han hann undra hur länge han skulle falla, om det någonsin fanns ett slut på denna tidlösa plats, men svaret blev bekräftat bara någon sekund senare. Han slog i något hårt, och en kraftig smärta skenade genom hans kropp. Nu kände han den, kroppen, men den var alldeles för avlägsen för att han skulle kunna identifiera varje liten del.

Vetskapen om att han låg på något, något kallt och aningen fuktigt, fick en fundersamhet att sprida sig i hans sinnen. Han kände sig levande, men var även medveten om att det kunde vara det mest uppenbara sättet att plåga den som blivit dementorkysst. Men var befann han sig?

Han lyckades ta kontroll över sina ögonlock och blinkade till för att få bort de otydliga. Det ljus som nådde honom var varmt, men inte särskilt brett. Han kunde se att skenet var svagt och en hinna av mörker sträckte sig ut längs med sidorna. Det räckte alltså inte så långt. Han måste befinna sig precis intill ljuskällan.

Desto mer George blinkade, desto mer blev han förmögen att se. Desto mer han såg, desto mer levande kände han sig. Han tänkte ändå inte låta sig luras av tanken att han levde. Han var så gott som död, men han hade inte dött en naturlig väg. Det var därför han var fast här. Han var fast...

Känslan av att vara bakbunden, fastklistrad på samma ställe, försvann gradvis. George började identifiera omgivningen. Precis som han hade trott befann han sig i ett mörkt utrymme. Ett orangeaktigt sken fladdrade fram från några lågor på en fackla på stenväggen. Golvet var i samma, bruna färg och av samma, hårda materia. Väggarna sträckte ut sig i ett par, tre meter bakom honom och vid sidorna om honom. Rakt fram fanns ett gammaldags galler av mörkt järn. Han befann sig i en fängelsecell. Var det här dementorn förvarade alla sina fångar? Hur många fler celler fanns det, hur många fler fångar var där?

George, som varken hade kraft eller ork till att ifrågasätta sin destination, spände öronen för att lyssna efter ljud. Det fanns inga tecken på levande varelser i närheten, inga tecken på att det var någon annan där än han. Han tog det inte så hårt, han visste att detta var ett straff en dementor kunde tilldela. Han förstod principen. I dessa fängelser skulle dementorns fångar driva sig själva till vansinne av all ensamhet och elände. Det var inte direkt något nytt för George. Han var bara tvungen att förbereda sig för något ännu värre än vad han tidigare fått uppleva.

Han försökte ta kontroll över andra delar av sin kropp. Hans huvud bultade och gjorde det svårt för honom att koncentrera sig, men han lyckades ändå hitta musklerna som styrde hans hand och arm. Han förde sin högra arm framåt för att få den inom synhåll. Han var tvungen att ta sig upp i sittande ställning, som minst. När han såg den placerade han handen på det kalla, aningen ojämna golvet och tryckte ifrån. Musklerna gjorde uppror och en stöt som gick genom hela armen fick honom att falla till marken igen. Han hade ändå gjort framsteg. Han hade lyckats vända sig över på rygg. Nu tryckte han i båda händerna i marken och med all sin kraft hävde han sin överdel uppåt. När han kommit upp i sittande ställning var han noga med att hasa sig direkt till väggen för att ta stöd från den och för att inte falla igen. Armarna skakade. Hela kroppen var slapp. Det här måste vara en bieffekt av att bli kysst, tänkte George och förstod att han var tvungen att vila för att återfå sina krafter. Han skulle ha gott om tid på sig, insåg han. Han hade inte bråttom till någonting.

Plötsligt uppfattade hans syn något nytt, något som skar sig mot allt det mörka i utrymmet. Något på golvet blänkte till. Han hade inte sett det från sin förra vinkeln, men mitt på golvet, mitt i cellen, låg ett föremål; ett föremål som han tydligt kände igen som en kniv.

Hans tankar kom igång igen. Han försökte förstå situationen. Om han inte gjorde det skulle hans framtid här bli outhärdlig. Det han hade kommit fram till var att han befann sig i en cell någonstans i Ingenstans, där dementorn hade placerat hans själ för att lida. Det fanns säkert andra celler, men inga i närheten, eftersom ensamheten skulle driva en till vansinne. Dementorn hade gett honom en kropp för att han skulle känna sig eländigt levande, men trots allt var hjärtat bara en illusion, för en själ hade inget hjärta. Men kniven... George funderade kring föremålet en lång stund innan han kom fram till en slutsats. Det måste vara något slags test, eller en sista utväg. Dementorn kunde säkert inte hålla hur många som helst fångna, någon gång skulle den bli tvungen att låta själen gå. Därför hade den lagt en kniv i varje cell. När fångarna förlorat sin livslust och begravt sig i smärta och galenskap skulle de ta upp kniven och sticka det i sitt inbillade hjärta. När hjärtat slutat slå skulle de släppas fria.

George behövde inte ta sig in i galenskapen för att fatta sitt beslut. De flesta han kände skulle antagligen hålla tag om livet för allt de hade. Det gjorde antagligen fångarna här också, annars skulle dementorn nog inte ge dem chansen att fly direkt. George hade redan förlorat sin livslust. Han behövde inte tillbringa oändliga dagar i denna håla för att bestämma sig för att lämna sitt liv. Han skulle få återförenas med sin bror och slippa den eländiga tiden i cellen.

Han började hasa sig framåt så gott det gick. Kroppen samarbetade inte riktigt, men han hade fått tillräckligt med kontroll över sina armar för att kunna använda dem för att ta sig fram. Med hjälp av handflatorna och armbågarna krälade han sig framåt till kniven i liggande ställning. Han brydde sig inte om hur fånigt det kändes; ingen kunde se honom och hans värdighet hade knappats någon betydelse nu.

Kniven var slät och vass, blänkte i det svaga skenet från facklan. George kände sig motvillig att titta på den, men samtidigt var det en kraft som drog honom till den. Han lät ena fingret stryka dess kalla blad. Snart skulle han inte känna något alls, snart skulle han vara fri.

Han fick anstränga sig till det yttersta för att kunna sätta sig upp. Han lade benen under sig så att han satt på knä och stödde sig med händerna i marken. Han brydde sig inte om sin trötthet. Allt det där var obetydligt för honom nu. Han fortsatte att dra sig till det yttersta genom att ta upp kniven och väga den i sina händer. Han förtrollades av dess form och lockades utav tanken att det var så lätt att ta sig härifrån. Han rätade på sig och slöt sina båda händer runt skaftet. Spetsen riktade han mot sig och såg till att den var i jämnhöjd med hjärtat. Hjärtslagen gjorde sig märkbara i kroppen. De slog fort. Han visste inte varför. Han kände varken skräck eller iver. Det enda han kände var längtan efter att få komma bort, lämna denna värld mellan levande och döda. Det var dementorns verk, intalade han sig. Dementorn gjorde så att hans hjärta slog fortare för att hindra honom från att lämna sitt fängelse för tidigt. Helst ville väl dementorn ha kvar honom i all framtid. Men det skulle han inte få. Det skulle han verkligen inte få.

George slöt ögonen, tog ett djupt andetag - sitt sista - och drog, med all kraft, kniven emot sig.

Nej åh george!!

Supermegabra!! Finns inte ord för hur bra du är

OMG SÄG ATT ALLT BARA ÄR EN MARDRÖM OCH ATT HAN VAKNAR I WEASLEYS VASSA VAROR PRECIS EFTER DE FLYTT FRÅN HOGWARTS VID SITT SISTA ÅR OCH FRED LEVER OCH VOLDEMORT ÄR DÖD PÅ NÅGOT SÄTT D: SKRIV MER KVINNA!!!!!!!

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! SNÄLLA VAR EN DRÖM!!!!!!!!!!!!! GEORGE!!!!!!!

Hehe, jag älskar att läsa om era reaktioner, så fortsätt med det, snälla!
Nu kommer nästa kapitel, som utlovat! ^^
--------------------

45.
"Calling up humanity"

"Stopp!"

George spärrade upp ögonen i ren förvåning. Rösten som spelats i hans huvud hindrade honom i sista stund. Det var bara ett ord, tillräckligt för att stoppa honom. Hjärtat slog på högvarv, svetten pärlade sig i hans panna. När han sänkte blicken mot sitt bröst kunde han se knivspetsen bara ett par centimeter från hans kropp. En sekund till och han skulle ha varit död.

Men var det inte det han ville?

George förstod ingenting. Var rösten bara ännu en illusion för att försöka hålla honom kvar i eländets fängelse? Han hade inte kunnat identifiera den. Nu försökte hans minnen ta ut den och ta reda på vem den tillhörde. Han hade känt igen den dock. Kunde det ha varit hans egen röst? Dementorer hade säkert den förmågan. Eller också så hade det varit någon annan, någon med en liknande röst.

Blodet tycktes frysa till is i hans ådror. Hade Fred tagit kontakt med honom, i denna tonlösa, hemska värld? Det var klart; han var närmare döden nu än vad han någonsin varit innan. Om Fred någon gång kunde tala direkt till honom genom hans tankar så var det nu.

Fred? försökte George sig på. Fred, hör du mig?

Tystnaden kändes mer kompakt än någonsin under tiden han väntade på ett svar. Han satt där, stelfrusen, fortfarande med kniven i händerna, och väntade.

Snälla, svara mig... George kände hur misslyckandets känslor började stiga inom honom. Han var besviken; han var besviken på sig själv för att han hade låtit tankarna skena iväg och hoppats på för mycket. Han hade förväntat sig det bästa, då blev det mest tänkbara det värsta.

George suckade. Han kände hur han hängde med huvudet. Kniven blixtrade än en gång till från det lätta ljuset, men den här gången tvekade han. Skulle han använda den eller inte? Hade det bara varit hans egen dödsfruktan som stoppat honom första gången han försökte? Han kunde försöka igen. Det skulle nog gå den här gången.

Nej, tänkte han plötsligt. Han kunde inte dö nu. Han visste inte om det var hans egna tankar som fick honom att inse detta, eller om det var någon eller något annat som förde in informationen i hans huvud, men han förstod plötsligt att han inte kunde ge upp så lätt. Han hade fortfarande ett uppdrag att slutföra, en uppgift att klara av. Han kunde inte lämna allt efter sig. Han kunde inte lämna sin familj och sina vänner åt det hemska öde som väntade deras värld.

Frågan var bara hur George skulle ta sig tillbaka. Det borde finnas ett sätt, insåg han nu. Kanske lurades dementorn bara när den lade kniven i cellen. Dennes uppgift var att ta hand om människornas - fångarnas - själar, men som redan insett kunde den inte ta hand om hur många som helst. På något sätt skulle den bli tvungen att släppa själarna fria. Där kunde det finnas två sätt; antingen genom död, eller på något annat vis, på ett sätt som tog själen tillbaka till jordelivet. Om själen tog sig tillbaka till jordelivet skulle dementorns uppgift dock misslyckas. Det var därför den lade kniven helt synlig för alla, så att de skulle välja den vägen ut när smärtan och ensamheten steg dem åt huvudet.

George kände sig plötsligt starkare. Han hade kommit på dementorns trick och han kunde dra det till sin fördel. Med ett djupt andetag tog han sitt beslut. Han skulle hitta vägen tillbaka till livet och fortsätta där han slutade. Han tänkte inte ge upp förrän han tagit sig tillbaka. Han tänkte inte ens röra vid kniven längre. Han tänkte inte ens ha den i närheten av sig, på så sätt skulle det ens bli ett alternativ.

Han lade ner kniven på golvet igen, men höll kvar ena handen på dess skaft. Han slängde en blick mot gallret som skiljde honom från det djupa mörkret utanför och förberedde sig för sin handling. Han valde att inte tänka igenom det han skulle göra, det kanske bara skulle ge honom ångest tillslut. Nu hade han bestämt sig och han tänkte inte ta tillbaka sitt ord. Med ett ryck lyckades han slunga iväg kniven. Den gled över golvet med ett lätt skrapande ljud och försvann under gallret och vidare ut i mörkret. Nu var den borta. Han skulle aldrig mer försöka ta sitt liv. Nu var hela hans medvetande inställt på att ta sig därifrån på det andra sättet; på sättet som skulle göra honom levande igen.

"George?"

Rösten som plötsligt bröt den tunga tystnaden skrämde George ordentligt. Hans kropp reagerade med att spänna sig, men hans blick var fortfarande riktad nedåt marken. Han visste inte vart rösten hade kommit från. Var det samma som förut? Var det bara i hans huvud? Nej, den här var annorlunda. George kände hur kallsvetten kröp över hans rygg och axlar. Rösten hade låtit mjuk, men han kunde inte lita på den. Hur kunde han lita på något vars uppgift var att driva honom till vansinne. Andningen hade ökat i takt, han kände hur han blev beroende av syre trots det att hans hjärta inte existerade. Han spände fingrarna till knytnävar under sig, men tvingade sig att lugna ner sig. Panik i det här läget skulle inte leda till något annat än lidande.

Sakta höjde han blicken i ett försiktigt försök att få se ansiktet på den som talat.

Åh vad bra c:

FRED ???!!! SNÄLLA SÄG ATT DET ÄR FRED!!!! SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA!!!!! ASSÅ OMG!!!!!!!!!!!!!!