Du vet inte allt (3:e generationen)

Super!!!

Jättebra!!!!!!!!

Med blodsprängda ögon och små disigt färgade påsar under ögonen sitter jag sömndrucket i min säng, just klar med mitt maraton av kapitlena och... Jag kan inte sätta fingret på vilket ordval jag ska välja annat än det simpla 'wow' som samlar berättelsen i ett ord. Efter att ha slukat in orden den senaste timmen nu är jag mållös. Du har verkligen fått med allt.

Jag älskar att James och Scarletts relation inte är för framfusigt och uppenbart; man får följa med deras utveckling från främlingar, till något som verkade vara fiender, till vänner, och nu någonting obestämt, oklart. Ibland när jag läser fictions kan förhållanden kännas väldigt självklara och simpla; den ena faller för den andra och vips har de ett förhållande, vilket känns orealistiskt och ointressant. Men, let's be real, jag kan inte vänta till James eller Scarlett förklarar hur de känner.

Ugh, jag står inte ut med den där besserwissern Bradley! Övertygad över att Bradley hade tänkt att plugga på Alla Hjärtans Dag kan jag inte påstå att jag är! Troligare är det att han spenderar den med Leia... Och om han har sådana känslor för Leia kan han väl förklara deras förhållande och bekänna att han har varit otrogen med Scarlett istället för att bevara det som en hemlighet...

Jag måste erkänna att jag inte gillade April från första början. Inte för att jag var särskilt förtjust i någon av hindrerna mellan James och Scarlett. Fast med tiden fick jag ge upp med mina lama försök att avsky henne, speciellt i det senaste kapitlet. I början när hon började socialisera med Scarlett trodde jag att hon hade någon ond plan i bakhuvudet, vilket visade sig vara lika falskt som Bradley.

Du är otroligt begåvad och jag kan sträva efter att skriva hälften så bra som dig. Jag hoppas du fortsätter på FF, den är helt fantastisk! När jag om några år går in på den lokala bokhandeln kommer jag troligtvis se dina böcker på stora affischer, exemplaren slutsålda. ♥

PS. När kommer nya kapitel?
Givetvis förstår jag att det varierar vid olika perioder, men om möjligt så skulle jag var glad över en lite regelbunden påminnare. ♥

Super!

Åh detta kapitel behövdes. Riktigt bra! Jag kan inte säga det tillräckligt men jag anser verkligen att du är en otrolig skribent och det bör du få höra tillräckligt ofta så att du inte glömmer det! Kapitlet var bra, spänningen emellan James och Scarlett börjar komma nu och usch på Bradley som säkert var otrogen medan Scarlett gick runt för sig själv i slottet. James kommer säkert avslöja Bradley vilket kommer göra Scarlett mer besviken på James än Bradley sorgligt nog. I vilket fall som helst längtar jag efter att få läsa mer! Du skriver som en ängel. ♥

Längtar till nästa kapitel!!

Ni vet hur det i sånger finns något som heter brygga?
Bryggan brukar komma precis före refrängen för att bygga upp energin och stämningen.

Det här är ett kort kapitel som fungerar precis som en brygga.

Och ni kan vara lugna, i det här fallet symboliserar refrängen inte slutet!
_______________________________________________
Kapitel 39
James
Ikväll är det dags igen. Sista gången. Sista provet. När alla andra ligger och sover ska jag ta min karta och bryta, inte bara skolans regler utan även bryta Sirius förtroende. Jag undrar om han kommer kunna se mig i ögonen ifall det här kommer fram. Men jag måste. Målsnöret är så nära att jag nästa kan se konturera av det. Snart är det över.
- Är du okej kompis?
Det är Zach som frågar. Jag säger inget utan nickar till svar.
- Har det här med April slagit ner till slut?
Nej, det är inte April som jag har i mina tankar. Förutom provet så kan jag inte sluta tänka på Scarlett. På hur hon tror att jag inte märker att hon tittar bort och rodnar varje gång hon får se mig utan tröja. Att få se den reaktionen är orsaken till varför jag tar alla tillfällen jag kan att få gå utan tröja. Jag tänker på hur fridfull hon såg ut när hon somnade i fåtöljen och värmen jag kände mellan oss när jag bar in henne till hennes rum. Och hur morgonen efter hon kom och generat frågade hur hon hamnade i sin säng. Men jag tänker också på hur hennes hjärta kommer krossas ifall hon får veta sanningen om Bradley. Däremot vill jag inte ens tänka på hur hon kommer att reagera ifall hon får veta att jag har vetat om det. Men allt det här kan jag inte berätta för Zach. Så jag låtsas att det har med April att göra
- Ja, jag antar det, mumlar jag.
- Det kommer att gå över. Jag går till sällskapsrummet så kan du gå och lägga dig. Du kanske mår bättre när du har fått lite sömn, säger Zach och klappar mig på axeln.
En gest som förvånar mig. Sedan han blev tillsammans med Vanessa är det som att han har hittat en ny, mjukare sida hos sig själv. Däremot Zach verkar inte ha koll på att klockan bara är sju. Men jag säger inget om det.
- Ja, kanske det, säger jag.
Han nickar och går sedan ner för trappan. Jag tittar bort mot Scarletts dörr. Jag har inte sett henne sedan imorse. Vilket jag inte är förvånad över eftersom April och Roxie kan spendera en hel dag i Hogsmeade. Jag lägger mig ner i soffan. Zach kanske hade en poäng ändå. Försöker jag sova en stund så går tiden fortare, och ju fortare jag får det överstökat desto fortare kan jag försöka dämpa mina skuldkänslor.

Att somna fungerade. Det fungerade faktiskt bättre än jag väntade mig, för när jag öppnade ögonen igen var hon nästan midnatt. Elden höll på att slockna och när jag hade ont i nacken från att ha somnat på armstödet. Och med kartan i fickan går jag nu längs de tomma korridorerna och hoppas att ingen ska se mig. Jag struntade i osynlighetsmanteln den här gången. Möter jag någon så behöver jag bara säga att jag är ute och patrullerar. Jag har tur. Sirius är inte inne på sitt kontor. Faktum är att han inte ens är i närheten av sitt kontor. Enligt kartan är Sirius Black nere i fängelsehålorna. Hm, inom en framtid så är vi kanske en till runt bordet vid middagarna på Grimmaldiplan. Jag kliver in på kontoret och den här gången ser jag till så att jag stänger dörren ordentligt efter mig. Provet ligger i lådan, precis som vanligt men när jag gör mig redo att göra en kopia är det något som hindrar mig. När jag tittar ner på provet så jag inte en bit pergament. Jag ser Scarlett. Scarletts och hennes blick när hon får veta vad jag har gjort. Och bara tanken på att ha den blicken riktad mot mig får det att kännas som att något går sönder i mig. Jag kan inte göra det här. Det går inte längre. Jag lägger tillbaka provet i lådan och går ut ur kontoret igen. Det är bara det att när jag vänder mig om efter att ha stängt dörren ser jag hur någon kommer gåendes runt hörnet. Jag stelnar till. Det är Scarlett. Hon spricker upp i ett leende.
- James! Vad gör du här?
- Ehm, jag…är ute och patrullerar. Vad gör du själv här?
- Vi kom tillbaka från Hogsmeade ganska sent så jag tänkte att det var lika bra att stanna uppe ett par timmar till för att patrullerar. Men vad gjorde du inne på Professor Blacks kontor?
Jag tittar på dörren och sedan tillbaka på Scarletts.
- Jag har inte varit där inne.
-James, jag såg att du kom ut ifrån kontoret, säger hon.
Jag kliar mig i nacken.
- Jaha, jo, jag öppnade dörren och tittade in så att det inte var någon där inne. Jag tyckte nämligen att jag hörde röster. Men det var tomt, säger jag.
Smidigt. Väldigt smidigt. Scarlett tittar fundersamt på mig.
- Okej, säger hon efter en stund. Ska vi fortsätta patrullera tillsammans?
Jag nickar.
- Så hur, var det i Hogsmeade? frågar jag.
- Det var roligt. Vi spenderade den mesta tiden inne på salongen. April har det verkligen inte lätt med sitt hår, säger Scarlett.
- Nej, det tar en evighet att få det perfekt. Jag har själv fått sitta och hålla henne sällskap ett par gånger. Tack gode gud att jag inte har något emot att läsa ”Quidditch genom tiderna” fler gånger än en, säger jag och skrattar.
Scarlett ler men stannar plötsligt upp.
- Hör du det där? frågar hon.
Jag stannar och spänner mina öron. Någonstans framför oss hör vi röster.
- Det verkar komma ifrån klassrummet där borta. Kom! Det kanske är samma elever som du hörde förut, säger Scarlett.
Det hoppas jag verkligen inte. För det fanns ju aldrig några elever. Men det kan jag ju inte berätta för Scarlett, så jag följer efter henne. Utanför klassrummet får jag däremot en konstig känsla. Det börjar kännas som déjà vu. Är de där rösterna inte lite bekanta? Scarlett hinner lägga sin hand på handtaget och öppna dörren i precis samma ögonblick som jag förstår vad som är på väg att hända.
___________________________________________
Hoppas att ni gillade kapitlet! Kommentera gärna!

Super

Åååh sådär kan du ju inte avsluta det!! Vill ha meeer! Så bra

OH MY GODS.......!!!!!!!!!!
(SUPER!!!!!!!!!)