Hur kunde hon? [SV]

Braaaa! Läst igenom alla sidor... Bevakar

super vi fattar ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jättebra kapitel! Stackars Beccas syster...
Okej, några ord till författaren:

Älskar ditt sätt att skriva!
Älskar den här ff:en!
Älskar hela dig!

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Otroligt fantastiskt inormt jätte bra!!!!

Förstår att du inte kommer skriva så mycket i veckan.

I just saw... 2 troll i den här tråden och tog båda. o.o

Nu kommer det ett snabbt inlägg innan vi ska fira mig. Fyller 16 idag
------------------------------------------------
Kapitel 34: En vacker dag.

Jag satt i soffan med Sirius armar runt mig. Jag grät. Max låg i min famn och sov sött.
Jag skakade i hela kroppen, var så himla orolig. Jag tittade rakt fram, rakt in i elden och bara.. tittade.
" Rebecca, hon kommer bli bra!" Sirius viskade i mitt öra. Jag ryckte till och stängde ögonen, reste mig upp och gick fram till spjälsängen som vi hade ställt i vardagsrummet åt Max. Jag la försiktigt ner honom och gick fram till fönstret och tittade ut över snön som låg orörd på marken.
Jag hörde hur Sirius reste sig ur soffan och ställde sig brevid mig och tittade också ut.
Jag tog hans hand. Sa inget, tog den bara.

REBECCAS MAMMA:
Min dotter, min yngsta dotter. Ligger alldeles blek och tyst i sängen. Hjärtmaskinen pep. Ganska högt. Hennes bröstkorg lyftes sakta upp och ner.
Jag tittade på läkaren som precis undersökt henne.
" Det finns inget mer vi kan göra än att hoppas Mrs Pope."
Jag nickade och tog Elviras hand.
Läkaren lämnade rummet med ett sista snett leende. När dörren hade stängts brast jag i gråt.
Jag grät och jag grät. Detta känns likadant som när deras pappa dog. Fy.. fy vad ont det gör.

Så

NEJ! SKÄMS!

Grattis btw. ♥

Jättebra!

Stackars familjen Pope!!

-------------------------------------

Grattis!!

suuuuuuuuuuuuuuper bra grattis!