Det 74:e Mugglisspelet![SV]

Braa 8DD

Haha, nu blev jag faktiskt riktigt upprörd, xD. Klart att jag är nåt speciellt liksom, Jag är ju Clatos barn, haha.

VI ÄR BARA SJU STYCKEN KVAR OCH JAG LEVER, WIHOO!

Och du är evil

Ja

När skriver du mer?

Jag vet inte när nästa kapitel kommer, kanske nu i veckan, men jag har det lite pressat mot slutet av veckan, ska på bup, prova linser och i helgen ska jag vara med massa kompisar, samt att jag har en kompis som kommer till mig idag, och jag vet inte hur länge hon stannar, men jag skriver när jag har tid, jag lovar!

Jay, Ta det bara lungt

Jättebra skrivet!
Jag följer spänt!

Natten till dag 7

Corriiz satt ihopkrupen vid ett träd och grät. celinas ord ekade konstant i hennes huvud : ’’Vi är i Hungerspelen. Man får inte bry sig om någon.’’ Och kanske var det så, men att saganda lyckats trassla sig in i Corriiz hjärta var inte något hon kunde göra något åt. Det var mitt i natten och förhoppningsvis sov alla andra spelare. Hon hade knappt någon mat kvar och sponsorerna hade inte varit generösa på sistone. De var inne på den sjunde dagen, och under de sju, ynka dagarna hade huvudstaden tagit liven av än så länge 17 oskyldiga barn, och ytterligare 6 liv skulle tas ifrån dem. Försiktigt grävde hon fram kniven ur fickan. Månskenet lyste starkt på bladet och Corriiz suckade. Försiktigt placerade hon den över halsen och drog. Fort. Blodet vällde fram, varmt och klibbigt. Krampattackerna gick inte över snabbt och smärtan var olidlig. Corriiz låg på marken och kved samt kväljde. Hon skar inte tillräckligt djupt för att dö direkt. Ett kanonskott ekade över arenan den kalla natten och Corriiz kikade plågsamt upp på himlen och såg sitt eget ansikte. Hon var död.

Sirius Black satte sig förskräckt upp samtidigt som kanonen ekade. Han såg i ögonvrån hur Dramione99 yrvaket satte sig upp och kollade sig omkring. Hon kollade tröttsamt upp på himlen och suckade när hon såg att det var en underlägsen som dött. ’’Det var på tiden.’’ Muttrade hon och kastade en blick bort mot Sirius Black. ’’Det är lika bra att rensa bort de sämre först.’’ Fortsatte hon och log svagt mot honom.
’’Hur många är vi kvar?’’ Undrade Sirius Black sömnigt. Dramione99 tänkte efter och svarade efter att tag att de bara var 6 kvar.
’’Det borde bli en festmåltid snart.’’ Suckade Sirius Black samtidigt som han ställde sig upp. ’’Vi borde göra oss av med henne.’’ Påpekade han och nickade mot melindaa. Dramione99 nickade och knäppte upp jackan där hon hade sin vackra knivuppsättning, precis som hennes mamma hade när hon var med i Hungerspelen. Hon valde omsorgsfullt en kniv och tittade på den först, sedan Sirius Black.
’’Vem sköter jobbet?’’ Undrade hon och log snett. Sirius Black log lömskt samtidigt som han haffade kniven.
’’Ska jag göra det snabbt eller plågsamt?’’ Frågade han och skrattade tyst. Dramione99 log brett samtidigt som hon insåg vilken bra lagkamrat Sirius Black var. Han satte sig på huk över melindaas mage och gjorde en grimas när han såg dreglet i hennes mungipa.
’’Hej där.’’ Viskade han försiktigt med sin näsa mot melindaas. Hennes ögon spärrades panikslaget upp och hon försökte sätta sig upp, men Sirius Black höll nere henne. Hon frustade och slängde, men Sirius Black satt kvar. melindaa klämde ur sig ett halvkvävt skrik, men Sirius Black höll för hennes mun samtidigt som han knäppte upp hennes jacka med den andra handen. Långsamt pressade han kniven mot hennes bröst och hela melindaas kropp krampade. Han fortsatte plåga deras allierade vän till döds, och just innanmelindaas ögon slocknade så viskade han: ’’Du gjorde ett bra jobb åtminstone.’’ Och just när han var klar med meningen så smällde kanonen, ytterligare en gång inom loppet av tio minuter.

’’Vad håller de på med egentligen?’’ Muttrade Goizan för sig själv och suckade. Det var mitt i natten och två spelare hade dött kort efter varandra. Då slog det henne att hon borde fly. De som var på jakt kanske var efter henne nu? Hon drog till sig sina grejer och smög iväg från sin lya lika snabbt som hon vaknat. Hon tassade fram genom arenans skogar utan att ha något direkt mål. En kvist bakom henne knäcktes och förskräckt vände hon sig om och såg en oskyldig, liten hare springa bakom henne. Hon fnissade lite för sig själv eftersom att hon blev så rädd av en så fin, liten varelse.

Natten fortsatte och tidigt på morgonen i kontrollrummet satt spelledarna och pratade ihop sig. Vad de skulle hitta på, hur de skulle göra det och vad som skulle göras på vilket sätt. Incendio greppade mikrofonen och gav signal åt spelledarna att sätta igång trumpeterna som skulle eka inne på arenan. Hon harklade sig och började prata.
’’Damer och herrar, ni är inbjudna till en festmåltid vid ymningshornet. Klockan tolv idag kommer väskorna som är märkta med distriktsnummer att släppas ner.’’ Incendio log för sig själv när hon föreställde sig det kommande blodbadet. ’’Det här är inte något ni får missa. Vi har sett till att alla som dyker upp ska bli väldigt bortskämda.’’ Spelledarna nickade gillande mot den överste spelledaren som log ett hemskt, lömskt leende. ’’Må oddsen alltid vara er gynnsamma!’’