13 och såld

MOHAHAHAHAH (yes, I'm feeling very evil with no reason)
OMG! IT'S PROBABLY THE NATTHUMOR!!

Jag är ett stolt wierdo. :3

Haha, kan inte göra annat än att hålla med! x)

JIppie! Äntligen kommer räddningen

Superbra!

Tack! Kommer mer ikväll, eftersom vi ska åka nu

Have fun. :3

Det har jag, nog kul för att kunna sitta vid datorn


Kapitel 91



Jag lämnade motvilligt Aiden en stund senare. Sprudlande av glädje gick jag tillbaka till slottet och försökte dölja min lycka. Jag ville så gärna berätta för Abel, men det kunde jag inte. Jag hade svurit på det. Men snart nog skulle hon få reda på det ändå.
"Hej Alice", sa en röst när jag nästan vad vid min kammare.
Jag vred på huvudet och såg Abel komma gåendes.
"Vart har du varit?" frågade hon.
"Ute", svarade jag med ett leende. "Har du överlevt utan mig?" frågade jag sedan med ett retsamt leende.
"Såklart jag har", svarade hon och himlade med ögonen. "Så liten är jag inte."
"Det är du ju! Du är ju Abel, min lillasyster. Har du glömt det? Du kommer alltid vara en liten barnunge i mina ögon, även om du är 40 år."
"Kommer jag inte alls!" utbrast Abel.
Jag skrattade och började gå igen. Jag gick in i mitt rum. Ingen var där. Jag satte mig på sängen och log mot Abel som stängde dörren efter sig. Dörren gav ifrån sig ett knarrande ljud.
"Du sov som en stock hörde jag", sa jag.
"Ja, jag var jättetrött", svarade Abel.
Jag suckade efter en liten stund.
"Abel, är du okej? Med allt det här?" frågade jag.
Abel satte sig bredvid mig i sängen.
"Ja... nej... kanske. Jag är rädd för honom, särskilt när han blir arg. Jag trivs inte alls, det är för stort och folk har för stor respekt för mig. Jag saknar far", mumlade hon.
"Kom här", sa jag och omfamnade henne. Jag kände en tår falla ner på min axel och sjunka igenom tyget. "Gråt inte."
"Jag saknar gården, jag vill hem. Jag vill inte bo så här", snyftade hon. "Jag saknar far och Arthur. Och mor. Jag önskar att jag hade hunnit lära känna henne, som du."
"Jag kände inte heller mor så bra, jag var så liten. Men såklart har jag minnen. Jag har minnen från när hon höll dig precis efter att du hade fötts. Hon var så lycklig. Hon grät glädjetårar, men sen... sen somnade hon in. Hon led inte, hon bara somnade, som gamla människor gör. Först förstod jag inte att hon aldrig skulle komma tillbaka, det var först när far sa det som jag förstod", ljög jag. Så hade det inte gått till. Mor hade hållit Abel, det var sant, men hon hade börjat blöda. Hon hade skrikit, vrålat av smärta. Jag var livrädd, far fick vara med mor. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste knappt ens vad som hände. Arthur och jag fick hålla Abel och stå utanför. Det var så jobbigt för Arthur, han skulle trösta mig och Abel samtidigt, och sedan sig själv.
Efter en stund fick vi gå in. Mor var blek och kallsvettig, men ändå ville hon ta farväl. Först Abel och mig.
"Vad gör du mor?" hade jag frågat med tårarna rinnandes nerför kinderna. "Varför säger du adjö?"
"Jag ska vara borta ett litet tag, min älskling", hade hon svarat med ett svagt leende. Hon behärskade sig för att inte börja gråta. "Du måste vara en stor flicka nu, förstår du det? Jag är så stolt över dig, gumman. Jag kommer alltid vara med dig, oavsett vad som händer. Jag älskar dig, och varje gång du gör något bra, kommer jag vara den stoltaste modern i hela världen."
Jag hade nickat med en stor klump i halsen. Sedan hade far dragit mig tillbaka så att Arthur fick en plats hos mor. Hon hade mumlat saker till honom. Jag kunde inte höra vad hon sa. Han hade nickat allvarligt till svar. Sedan hade han kysst henne på pannan och viskat:
"Jag älskar dig."
Sedan var hon borta. Det var den värsta dagen i mitt liv, på delad förstaplats med dagen då Arthur blev skickad ut i krig. Abel skulle aldrig få uppleva värmen hos vår mor som Arthur och jag hade fått. Men trots det, betydde vår mor otroligt mycket för Abel ocskå.
"Är du säker på det?" frågade Abel.
"Ja", svarade jag. "Jag var där. Hon sa att hon älskade oss", sa jag med en klump i halsen. Jag lät en tår falla jag med. "Jag saknar henne så mycket."
"Jag med", viskade Abel tyst.

Vad bra, igen

*Snyftar*
*Börjar gråta*
*Sitter och stortjuter*

Haha, tack hörni! Ni är bäst!