Som en mjuk vind [SV]

Ella stod på perrongen om blidkade upp mot det tjutande tåget. Ella hade en liten väska hängande över ena axeln och på marken bredvid henne stod en stor koffert. En pirrande känsla spred sig i Ellas mage och hon kände sig nervös, grymt nervös. Ella vände sig om och gick först fram till hennes pappa och gav honom en stor jättekram, sedan till sin mamma och gav henne en lika stor. Sist till sin lillasyster.
Hon gav Elin en kram och viskade lågt i hennes öra:
”Du är det finaste, ta hand om dig, Elin.”
Sedan vände sig Ella om och steg upp på det första steget som ledde upp mot tåget, där vände hon sig om och kastde en blick bakot. Hon gav sin lillasyster en slängkyss, sedan stängdes dörren bakom henne och Ella började släpa sin koffert efter henne medan hon trängde sig genom den smockfyllda korridoren mot en ledig kupé.
Tillslut hittade Ella en nästan helt tom, en person satt i den, hon hade svårt att se på personen om det var en tjej eller kille eftersom denne hade ansiktet och kroppen vänd mot fönstret.
”Ehm, får jag sitta här” frågade Ella halvvägs genom dörren. Personen vände sig om och nickade kort, satte sig tillrätta på sätet och inspekterade Ella.
Ella lyfte nervöst kofferten och lade den på hyllan ovanför henne, innan hon satte sig föriktigt ner på det slitna sätet. Personen i fråga märkte Ella, var en kille. Han hade brunt, vågigt, axellångt hår med bruna varma ögon.
Ella var nervös. Hon fumlade lite och fick av sig sin axelväska som hon lade bredvid henne på sätet.
Tåget började rulla. Tystnaden började bli tryckande pinsam.
”Detta var en munter tillställning” sade killen och verkade försöka hejda ett leende som höll på att spricka upp i hans ansikte.
Ella märkte nu att han verkade vara något år äldre än henne och Ella kastade en blick på sin väska där Hogwarts historia låg inbäddad.
”Ella”, sade Ella och sträckte nervöst handen. Först tittade bara killen på den innan han tog den.
”Liam”, svarade killen.
”Jag har aldrig sett dig förut, Nybörjare?” frågade Liam, Ella nickade.
”Vad är du då?” frågade hon
”Andraårselev, Ravenclaw.”

supermega bra kapitel! mer när du orkar och kan, men känn ingen press ♥

Jättebra början på vad som helt säkert kommer att bli en underbar fanfic Fortsätt skriva! (när du kan..)
Bevakar

Jättebra

Tåget tuffade vidare medan Ella och killen som tydligen hette Liam pratade på om alla möjliga saker. Liam berättade om Hogwarts, hur det såg ut, om varje elevhem och hur de olika elevhemen kunde komma i konflikt med varandra. Han pratade om den underbara maten och om hur man blev sorterad om sporten Quidditch som Ella aldrig hört talas om förut.
de flög på kvastar, det var fanns tydligen fyra stycken bollar och sju stycken spelare i varje lag. Tre jagare, två slagmän (även "slagkvinnor", hade Liam skämtat), en vaktare och en sökare.
Jagarna passade en boll som hette klonken mellan varandra och skulle skjuta mål mellan tre stycken ringar som stod i varsin ände av den ovalformade planen. Vaktarens jobb var att skydda ringarna och om denne misslyckades med detta och det blev mål fick de laget som gjort mål tio poäng.
Slagmännen hade varsitt slagträ som de skulle skjuta en vildsint boll som hette dunkaren mot motspelarna.
Sist var det sökaren som skulle fånga den gyllene kvicken och vinna 150 poäng till sitt lag, när kvicken fångades avslutades spelet.
När Liam hade avslutat sin långa föreläsning om Quidditch kunde inte Ella låta bli att skratta.
"Spelar du?" frågade hon och log lite mot honom.
"Första års elever blir nästan aldrig utvalda till att spela", svarade Liam med ett ryckande på axlarna.

Just i den stunden så knackade det på dörren till kupén.
En flicka med buskigt hår och en bekymrád rynka mellan ögonbrynen, hon hade redan bytt om till sin klädnand.
"Har ni sett en padda?" frågade hon och både Liam och Ella skakade frågande på huvudet.
"En kille har tappat bort sin", ursäktade hon sig och stängde kupé-dörren.
~
Hehe, som ni kanske märkte kommer den utspela sig samtidigt som Harry går på Hogwarts. Men Ella kommer inte vara med Harry Potter över huvudtaget.

super ♥

Ju längre de kom på resan ju mer började Ellas nervösa klump i magen lösas upp.
Landskapet utanför fönstret meddelade att det började bli kväll och Ella och Liam försvann in på varsin toalett och bytte om till sina Hogwarts klädnader. Ella fumlade lite med manteln, men efter ett tag satt den perfekt. Hon gick då ut från toaletten och landade i korridoren precis när tåget började sakta in.
Ella småsprang till hennes och Liams kupé, hon tänkte hämta sin koffert, men då hörde hon i högtalarna att de skulle lämnas på tåget. Ella gjorde som hon blev tillsagd och började med nervösa steg gå genom korridoren som var full av förväntansfulla elever. Alla knuffades och Ella kämpade imot för att inte bli inklämd någonstans. Efter ett tag när Ella hade befiats från den fullproppade kupén, kom hon ut i kvällsmörkret. Hon tittade sig omkring men såg bara vimlet av elever.
"Första års elever! Första års elever hit!" hördes en mörk brummande röst.
Ella vände snabbt huvudet åt det håll där rösten kommit ifrån.
Hon spärrade chockat upp ögonen. Den varelsen som stod några meter ifrån henne var hur lång som helst. Säkert dubblet så lång som en vanlig fullvuxen man.
"Herregud", viskade Ella tyst och började försiktigt gå mot varelsen, som med närmare eftertanke måste vara en gigantisk människa.
"Ere bra me' dig Harry?" frågade varelsen en ung pojke i hennes ålder som hade mörkt går, nästa kolsvart, lysande gröna ögon, ett blixtformat ärr i pannan och ett par klotrunda glasögon.
I samma ögonblick som jätten sade det började det viskas runt omkring henne. Ella fattade inte. Var det något med Harry som var speciellt?
Ella bestämde sig för att inte fråga.
"Alla här? Då går vi!" sade jätten och började gå ned för en slingrig stig som omgavs av höga mörka träd.
"Ni kommer snart att få se slottet!" sade mannen och när de passerade en runda på stigen tappade Ella hakan.
SLottet var helt fankastiskt. Det var gigantsikt och mörkt, det var flera stycken torn och lysande stora fönster.
Ella stirrade mållöst på det och märkte knappt när de nodde ett par båtar så att ännu en gång fick jätten höja rösten.
"Max fyra i varje båt!"
Det blev genast ett himla liv att få den bästa platsen och Ella hamnade i den bakredelen om en båt. Hon satte sig tillrätta och väntade spänt vad som skulle hända med blicken fortfarande riktad mot slottet.
"Alla i? Dåså - FRAMÅT"
I samma stund som det sista ordet lämnat mannens läppar började båtarna röra sig framåt, mot slottet.

riktigt bra! du är superduktig ♥

Ella satt i den gungande båten, kände vattenstänket i ansiktet och nu slappnade hon av.
Hon kände sig hemma, som om allting som skulle kunna hända inte hände.
Hon kände sig hel och det var en helt fantaskisk känsla.
De framför henne i båten viskade lite med varandra. Men Ella orkade inte ens bry sig om vad de viskade om.
Detta var fantastiskt, denna känsla.

Båtfärden var sedan länge över och nu hade den där fantastiska känslan övergivit henne.
Hon kände den inte längre.
Den känslan av helhet hade försvunnit och ersatts av ett nervöst gnagande i magen.
De stod och väntade utan för salen där de skulle sorteras.
Hur sorterades man?
Blev man tvungen att utöva någon sorts trolldom? Ella trodde nämligen inte att hon kunde kasta en ända förtrollning, eller vad det nu hette.
Några av elverna gick fram och tillbaka i hallen de väntade i. Alla verkade helt uppe i sina tankar.
Alla dessa tankar avbröts tvärt av att en dörr öppnades.
Preffessorn som hade visat dem till denna dörr hette Proffesor McGonnagal och det var även hon som stod och väntade på dem nu.
"Vi är vällkomna nu", log hon nöjt och eleverna började genast ställa sig i ett rakt led, fast hon bara vifftat lite på handen, förstod alla vad hon menade.
När alla var uppställda började de tåga in i salen.

När de var där inne tappade Ella bokstavligt talat hakan och hon såg att hon inte var den ända som gjort det.
För de hade kommit in i en gigantisk sal.
Om man såg upp i taket, fanns där inget tak, utan en stjärnklar himmel. Längst fram i salen fanns fyra stycken timglas bakom lärarbordet, eller i alla fall det som Ella antog var lärarbordet. Det var flertals vuxna personer som satt där, men en av de där vuxna personerna hade halvmånsformade glasögon och vänliga blå ögon.
Han satt där och verkade på något sätt mäktigare än alla andra. Då förstod Ella att det måste vara rektorn, Albus Dumbledor.
Han log vänligt mot de intågade eleverna.
Det där leendet verkade på något sätt minska klumpen i magen.
Det där leendet.
Kunde en människa verka så god vid första anblicken?

jätte bra!