Är det svårt att älska och bli älskad?

Jättebra ♥

Skriv meeeeer!!

Awesome, awesome, awesome! mer när du har tid! ♥

As bra!

Åh vad bra den är!

Asså ni fattar inte hur glad jag blir över era finfina kommentarer! bara för det får ni ett kapitel till nu!

Kap 3 del 1

Det hade nu gått två dagar sedan jag fått brevet som nu förändrat mitt liv. Jag hade en sån konstig känsla i kroppen. Det är som en klump i bröstet, ingen tung klump utan en klump av lättnad. Jag har bara haft denna känslan en gång tidigare i mitt liv och det var för tre år sedan när min bror Nicolas föddes., jag var lycklig. Känslan jag hade i kroppen nu var lycka!
Men den känslan hade jag inte kvar länge till, tanken på min döda bror skar djupa sår i mitt bröst.

Det var för ett år sedan det hände. Jag och Nicolas lekte ute i trädgården en varm sommar eftermiddag i början av juli. Jag var tvungen att gå på toa så jag lämnade honom i kanske tre minuter själv. När jag kom tillbaka var han inte där. Jag gick runt och kallade och letade efter honom, men jag fick inget svar. Först trodde jag att han lekte kurragömma för det var hans favoritlek men det hade gått tio minuter, utan en ända ledtråd om var han kunde vara.
Jag gick ut i gatan för att leta. Jag hann inte komma mer än till för uppfart förens jag såg honom bara två eller tre meter därifrån liggandes helt blodig. Jag sprang fram till honom och tog hans hand och bara skrek ut. Han hade blivit överkörd, han var borta för evigt. Men jag tänker fortfarande på honom varje dag. Synen av hans döda kropp förföljde mig vart jag än gick.

- Conny! jag väcktes ur mina sorgsna tankar när mamma ropade på mig ifrån hallen.

Jag gick ut i hallen och där stod professor Mcgonagall i en grön klädnad och hennes hår var uppsatt i en hård knut i nacken. Hon hade varit här samma dag som jag fått brevet, det var hon som visade mig magi.

- Är du redo? frågade hon.
Jag nickade till svar och tog hennes hand som hon sträckte ut.

Det blev en alldeles pirrig känsla i magen men jag blev lätt illamående när jag kände att fötterna lämnade marken. Men det var över lika fort som det började. Jag landade med båda fötterna på en kullerstensgata som sträckte sig långt bort.
Häxor och trollkarlar i långa klädnader och spetsiga hattar kom och gick från båda hållen av den långa gatan som var fylld med små butiker längs kanterna.

Det kändes så annorlunda men på ett bra sett, alla verkade så trevliga jämfört med dem på ett vanligt köpcenter.

- Då ska vi först hämta ut pengar till dig, sa professor Mcgonagall och vi började gå mot en enorm byggnad som fanns en bit nerför gatan.

När vi kom närmre den kunde man se att det stod på en stor skylt skrivet i svar " Gringotts".
Vi gick in igenom den stora trä porten och möttes av en underlig syn. Små kort vuxna män med krokiga näsor och spetsiga öron gick överallt.

- Ursäkta mig, professorn. Men vilka är dem?
- Oj juste det ja, detta är svartalfer som jobbar på trollkarls banken. Vi ska växla in mugglar pengarna som du har med dig till våra sorters av pengar.

Nu stod jag bokstavligt talat med öppen mun. Svart alfer? Fanns det andra sorters av pengar?

Vi närmade oss en svart alf som såg väldigt arg och sträng ut som satt bakom en disk längst fram i rummet.

- Det är han som vi ska växla in dina pengar till, sa Mcgonagall och pekade mot den svartalf som så minst trevlig ut.

-Oh Minevra Mcgonagall, vad kan jag göra för er då?

- Jo, vi skulle vilja växla in dessa mugglar pengar, svarade hon och tog fram mina pengar och gav honom min pengapung.

Fem minuter senare var vi ute ur Gringotts fast denna gången med pengar som jag kunde använda här i trollkarls världen.

- Dem små bronsmynten heter knutingar och det gick 29 knutingar på 1 sikel. Siklar är dem silvriga mynten som är lite större än dem bronsfärgade. Och det går 17 siklar på en galleon och Galleonerna är dem stora guldfärgade mynten, sa Mcgongall medan vi gick ner för kullerstensgatan för att köpa resten utav mina saker som jag behövde för den nya skolan.

Jättebra
Sorgligt med brorsan

Jättebra!

super bra och jag håller med om att det var sorgligt med hennes bror jag tycker så synd om henne