George Weasley - When I'm gone

Mer

jättebra!! det känns som att det är det ända jag skriver med det är jättebra och väldigt rörande ♥ ♥

Jättebra! Mera

Tack, tack. Nu börjar inläggen bli lite längre. Hoppas det inte gör något för er, men för mig är det lite försent att ändra på ^^ (färdigskrivna kapitel - både plus och minus :p )
-------------------------

9.
"Sometimes, the words of silence can be really enjoyable... Or also a disaster"

Skymningen närmade sig oerhört snabbt, och snart nalkades kvällens ankomst. Även ifall George inte ägnat så mycket tid till att faktiskt göra något vettigt, så verkade tiden ha flugit iväg. Flugit iväg, men ändå stått still i hans tankar. Han hade lagt ner rätt så mycket tid på att granska själva villan. Vad som fanns där var ganska intressant. I det stora rummet som verkade länka samman alla sovrum och det badrum som låg vid kortsidan av villan på den vänstra sidan, fanns något som såg ut som ett litet kök. Den var antagligen till för att man skulle göra frukost på morgonen eller kunna ta sig en macka om man blev småhungrig senare på dagen. Det var ett vitt, lättupplyst ställe som gav en mjuk känsla av lyx. Det var ljusa färger överallt. Det verkade vara rätt modernt i Sverige, trodde George, men slöt sig inte kring tanken. Köket, som låg till vänster om hallen, klängde sig intill väggen med sina träbänkar och skafferi, men tog inte upp mycket plats. Till höger om hallen fanns ett slags öppet vardagsrum. Det stod en skinnsoffa i en nästan gul färg med ryggen mot resten av rummet. Den stod mitt i, var inte så lång, men vilket inte heller behövdes. Man kunde komma förbi kanterna på soffan och om man fortsatte längre skulle man, bara någon sekund senare, komma fram till en teve. Det var inget märkvärdigt med teven. Den enda skillnaden som fanns mellan denna och den som fanns inne hos familjen Dursley (vilket George kom ihåg efter deras besök då de skulle hämta upp Harry) var att denna var större. Mr Weasley hade varit så förtjust i denna mugglarpryl. Han hade frågat ut Harry om mugglarnas uppfinningar, och George hade uppfattat delar av de konversationerna. Han hade ingen aning om hur en sådan fungerade, och hade därför bestämt sig för att inte bry sig om den. Om hans pappa ville testa den skulle han inte hindra honom. Han brydde sig faktiskt knappt om vad Ginny och mr Weasley hade planerat, bara det inte var något som påverkade honom. Det fanns inte mycket mer möbler i det avlånga rummet. Det sovrum som var utnämnt till George var inte stort, eftersom tre sovrum bredde ut sig på längden och villan inte var så rymlig, men det var fortfarande fint. Det skiljde sig inte så mycket från det rum han hade i Kråkboet. Det fanns ett skrivbord i vitt, som knappt såg ut som trä, placerad vid ett stort fönster. På skrivbordet fanns även där en vas med en bukett blommor som verkade vara plockade till hands. George hade sina aningar; det kanske var de som hyrde villan här tidigare som hade plockat dem. Vasen var liten och av glas. Han trodde att om någon från receptionen skulle ha fixat fram blommor skulle de säkert inte vara handplockade. Det hade funnits blommor i receptionen, och de liknade inte dessa. De små, lite hemtrevliga blommorna som stod på skrivbordet var i nyans av gult, blått och svagt lila. I receptionen hade det varit stora rosor i rött och rosa samt några stora växter med gröna, nästan plastiga blad.
George låg på rygg i en enkelsäng. Det som skiljde det rum han nu befann sig i och hans eget i Kråkboet var att det bara fanns en enkelsäng, inte två. Och så var det de ljusa tapeterna som verkade upprepas överallt.

George tog för givet att han hade slumrat till lite. Han kunde inte komma ihåg att det varit så här sent på dagen då de anlände. Solen sken in genom rummet, verkade stå i jämnhöjd med glasdörren som ledde ut till en balkong. George hade gått ut på balkongen tidigare, blickat ut över ån, nästan bländats av det skarpa glittrandet när solstrålar reflekterades i vattnet. Det var vackert, det gick inte att ta miste om, men även ifall en sådan lugn stämning sänkte sig över just det området klarade han inte av att stanna där länge. Det var som om en svag, nästintill sorglig känsla hade krupit i honom då han befann sig där. Det var obehagligt, något han helst ville slippa undan. Men ändå var det något han ville uppleva. En känsla som visade att han brydde sig. Han visste vad det var han brydde sig om. Han kunde känna frånvaron. Frånvaron av sin tvilling. Den hade varit så stark då han stod på det ljusa trägolvet till balkong och lutat sig mot räcket. Vid just det tillfället kändes det som att England låg flera dimensioner bort, som om man skulle behöva korsa tid och rum för att komma dit. Det ända han faktiskt hade nu, som han kände länkade honom till Fred, var brevet. Det brev han trodde var otillgängligt, som inte kunde existera. Men han hade det. I tryggt förvar i sidofacket på sin resväska som han lagt bredvid sängen.
Det hördes en knackning på dörren, vilket lät rätt obekant för Georges del. Det brukade vara mrs Weasley som knackade, men den här gången var det mr Weasley istället. Han stegade in i rummet och George tittade upp för att se vad han hade att säga.
"Kommer du ihåg vad receptionisten sa om en konsert? Scenen har de byggt upp under dan och nu verkar konserten vara igång. Helt otroligt att de lyckats bygga den utan magi... Absolut enastående. I vilket fall, George, så går jag och Ginny dit för att kolla. Följer du med?"
Det var som om mr Weasley hade pratat på i timmar. George hade hasat sig upp till sittande ställning för att luta sig mot väggen då han lyssnade på vad hans pappa hade att säga. Han kände ingen större lust att lyssna på en konsert.
"Kanske kommer ner senare", sa han, ovanligt tonlöst och av någon anledning verkade mr Weasley inte ha trott något annat.
"Okej", sa han med en glad stämma och ett småleende. "Det är ditt beslut."
George såg på när mr Weasley gick ut ur rummet, stängde dörren och efterlämnade sig en tung tystnad. En tystnad som inte verkade finnas där innan. Men utanför kunde det ändå höras ljudet av röster, men det lät avlägset; som om det kom från andra sidan ån. Fast George visste att det var konserten som snart skulle börja bara en bit bort på vägen. Han visste inte om han skulle orka gå ner och titta. Även ifall han i alla fall kände en liten lust att ta reda på vad det var för slags sånger de lyssnade på, så var han trött efter resan. Fast denna trötthet kunde inte mätas med alla de sömnlösa nätter han fått uppleva under veckan som gått. Nu var han inne på en ny vecka och nya möjligheter väntade honom. Den dova rytmen från trummor ekade bortom hans tankar. Kanske skulle han ta sig dit i alla fall. Kanske skulle konserten få hans tankar att vända riktning.

Mer

meeeeeeeeeeeer

jätttebraa

mer

Tack alla :3 Här kommer mer.
-------------------------

10.
"Send me away with the words of a love song"

När George anlände till parkeringen såg den helt förändrad ut. Den grusiga marken hade blivit mörkare nu mot skymningen och människor, som nästan mer såg ut som oslipade skuggor med svaga nyanser i färg, stod med ryggen mot honom; såg upp mot en scen av trä med stålställningar och svarta skynken bakom. Det var ett mjukt ljus som sänktes över den lilla scenen, där det fanns en mängd instrument och musiker som hanterade dem. Det var som om detta, nästan avlägsna ljus mörklagde allt runtomkring, även ifall himlen fortfarande var i någon blandning av turkos och ljusblå. Som George kunde uppfatta på den korta stund han rörde sig mot folksamlingen (som antagligen bara bestod av mugglare om man räknade bort mr Weasley och Ginny) så var det i alla fall runt fem stycken uppe på scen. Det var en flicka, eller en ung kvinna, som stod längst ut på scenen. Hon lystes upp av en ensam ljusstråle som framhävde hennes blonda slingor i det långa håret och svagt glittrande, gråblåa ögon. Hon höll i en mikrofon och sjöng. Sjöng lent och vackert. På engelska. George uppfattade orden.
"If I die young, bury me in satin.
Lay me down on a bed of roses.
Sink me in the river at dawn.
Send me away with the words of a love song..."
Det knep till i magen på George när han hörde orden, de välformade meningarna. Som om alla minnen kom tillbaka. Han förstod inte varför en låttext kunde påverka honom så mycket. Det gick inte ihop. Han skulle komma hit för att komma på andra tankar, inte påminnas om varför han var där; ensam. Han slängde en ny blick upp mot flickan på scenen. Hennes ögon tindrade fortfarande. Ljuset från spotlighten reflekterades i hennes blanka tårar. Tårar som lagt sig som ett lager på hennes iris. Hon sjöng med sådan inlevelse att det gjorde ont. Hon verkade verkligen mena vad hon sjöng, vilket fick George att tro att det fanns en anledning varför hon just sjöng den låten. Även ifall han stod längst bak kunde han se flickan in till minsta detalj. Och hon verkade även se honom. En blick, fylld med lidande, mötte hans ögon och än en gång var det som om hela magen vreds till en spiral. Det gjorde ont. Det gjorde ont att stanna där, om så bara en sekund till. Han vände på sig, började gå bort. Han visste inte vart han var på väg, försökte bara fokusera på att inte lyssna mer, inte bry sig om vad den unga kvinnan sjöng. Stänga av öronen helt enkelt. Han visste inte om det lyckades, för i fjärran kunde han ändå höra ljudet av en vacker sångstämma och se ljuset från strålkastarna på scen.
Det blev tystare desto längre bort han kom. Han hade inte insett att den stora ån låg precis framför honom förrän han tagit sig ända fram. Han kunde fortfarande höra musiken från instrumenten, från gitarren och dragspelet, men ingen sång. Han blickade ut över det stilla vattnet. Det var som om inget störde vattenytan, som om det inte fanns något som påverkade dess lugna natur. George ville också ha det så; ett liv utan bekymmer, ett liv som var värt att leva. Han satte sig ner i det mörka gräset och studerade vattnets svaga krusningar. Små stjärnor började tändas på himlen, doldes halvt av en plötslig färgskiftning över himlavalvet. Allt var en blandning mellan rosa och lila. Tysta vindar tog tag i det lagom långa gräset som böjde sig av tyngden. Allt var tyst. Musiken verkade ha slutat spela. Eller också så var det George som var alldeles för långt bort, inte bara till avstånd i meter, utan också i tankarna. De få stjärnor som kommit fram lyste klart i vattnet, vilket också syntes i George våta ögon. Han brydde sig inte om att torka tårarna. Ingen kunde ändå se honom där han satt vänd mot det breda ån, vänd bort från resten av världen. Han skulle kunna sitta där i tystnaden i resten av sitt liv. Tills han återförenades med sin bror. Han skulle sitta där, sitta där och vänta. Med tankarna så långt borta märkte han inte den slanka gestalt som dykt upp jämte honom, som lätt satte sig ner i gräset, precis som han.
"Var det sången?" frågade en len, okänd stämma som fick George att återvända till verkligheten.
Han vred lite på huvudet och mötte ett par gråblåa ögon som tittade på honom. Flickan som stått på scenen innan gav honom ett svagt leende, men George kunde fortfarande se en svag glimt av salta tårar glittra i hennes pupiller. Sorg – något han nu hade stor erfarenhet av. Han svarade inte. Han kände ingen anledning till att göra det, men när hade han gjort det? Istället såg han på henne en stund, och hon verkade inte överraskad.
"Den säger mycket", sa hon kort, men utan att fortsätta i samma ämne. "Jag är Nathalie Sanstrom. Eller, faktiskt så är det Sandström, men jag antar att det är lite svårt för er att säga..." hon log igen, den här gången lite lättare.
George log inte tillbaka, fördjupad i nya tankar. Flickan hade ett svenskt efternamn, men pratade ändå ren engelska.
"George Weasley", sa George och blev nästan förvånad över hur stadig hans röst lät.
Nathalies ögon vidgades litet när hon hörde namnet, men leendet behöll sin fasta, mjuka form.
"Jag hade gissat på det..." sa hon så pass plötsligt att George blev överraskad över att höra det. Han rynkade lite på pannan.
"Hur kunde du veta det?" frågade han lite misstänksamt, men bemöttes bara med ett nytt leende.
"Det finns några tecken som tyder på att ni är från familjen Weasley, George", sa Nathalie som om inget hade hänt. "För det första är det klädseln. Andra trollkarlar eller häxor skulle genast förstått att du och din familj inte är mugglare. Fast du är nog den som lyckats bäst med sitt klädval. Mugglare skulle bara tro att ni inte är härifrån. Den här gången är båda rätt."
Det blev en kort tystnad. George tänkte inte avbryta henne. Han ville höra vad hon hade att säga, kände sig nästan lite nyfiken, men mest misstänksam.
"Och för det andra så är det erat röda hår. Både du, din pappa och din syster har det." Nathalie tog en ny, kort paus, som om hon väntade på att George skulle säga något. Men när han inte gjorde det så fortsatte hon. "Jag förstod att det var ni när jag såg din pappas kläder... Han stod ganska långt fram och syntes väl. Men jag såg bara tre av er. Var är resten av familjen? Jag har hört att ni är runt nio stycken?"
Nu kände sig George tvungen att svara.
"Vi är bara åtta stycken..." sa han kort, och tittade snett ner mot gräset då ett nytt styng av smärta brände till i hans själ. "Av dem var det jag, min pappa och min syster som åkte. De andra stannade hemma."
Han kunde se en svag nick från Nathalies håll och en tung tystnad lade sig över dem. Det var nästan så att vattnet i ån lade sig till rätta för ögonblicket, som om luften drog efter andan. George visste inte vad han skulle säga, men som tur var slapp han vara den första som sa något.
"Det var din tvilling va?" Nathalies röst hade blivit lägre, och lät inte helt så upplivande längre. Mer tröstande.
George kunde inte göra annat än att nicka. När han hörde henne säga det var det som en sten eller en knut bildats i magen på honom. Han mådde dåligt, ville helst av allt gå, men av någon anledning kände han att han likaväl kunde stanna. Stanna där och prata. Han såg på Nathalie och väntade på att hon skulle yttra sig igen, men hon hade sänkt blicken.
"Jag har också förlorat någon..." sa hon tyst och slängde en kort blick upp mot George som kunde finna nya tecken på tårar i hennes ögon. "Min pappa kommer från England. Ett tag bodde jag där och när jag fyllde elva fick jag ett brev från Hogwarts. Men jag stannade inte i England mer än två år längre. Jag flyttade till min mamma här i Sverige och har hälsat på i England ibland. Men jag har inte åkt dit sen striden..."
"Var det din pappa som gick bort?" George kände att han var tvungen att fråga, men flickan skakade lätt på huvudet.
"Nej", sa hon med ett tunt leende på nytt klistrat i hennes ansikte. Ett äkta leende. "Nej, det var det inte. Det var en jag träffade på Hogwarts när jag gick mitt första och andra år. Vi kände inte varandra direkt, men nu i efterhand förstår jag vad han verkligen betydde för mig..."
George kände medlidande för Nathalie. Han kände i princip likadant som hon. Han förstod inte varför, men det kändes nästan skönt att ha henne där bredvid sig, kunna prata ut om vad som hänt. Något han inte hade kunnat göra för någon förut.
"Döden är en del av livet, antar jag, och vi får lära oss leva med det." George trodde knappt att han hade sagt det där själv, med egna ord. Fast det var inte hans egna ord. Det var nästan precis de orden som Angelina hade yttrat för honom för bara några dagar sedan. Han kände hur skuldkänslorna sakta kröp fram.
"Du har nog rätt..."
Nathalie log igen, men ögonen blänkte på nytt. Stjärnorna reflekterades i den gråblåa nyansen, fångade upp Georges hela uppmärksamhet. Omedveten om vad han gjorde lutade han sig framåt. Var så nära Nathalie som gick att komma. Tillslut möttes han av hennes mjuka, svala läppar mot sina.

------------------------
If I die young - The Band Perry (rekomenderas)

Det var jättebra ju, du borde bli författare!