Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

Sjukt fin ♥

Åh vad gulliga ni är! jag blir jätte glad!
----------------------------------------------

kapitel 5 -

Jag ser kyrkan torna upp sig mot den den molnfyllda himlen. Jag känner sorgen som hänger i luften. Jag känner sorgen i mig.
Vi närmar oss kyrkportarna som är stora och gjorda av brons. Inne i kyrkan är det högt i tak och detaljer av brons var lite här och var. Det är vackert.
Hagrid går bakom oss, jag kollar bak på honom och nickar som en hälsning, han nickar tillbaka. Han har gråten i ögonen. Han har ju väldigt lätt för att gråta, Hagrid.
Det är mycket folk här, Professor McGonagall, Neville, Hannah, Professor Slughorn, Poppy Pomfrey, Pomona Sprout, Luna och många, många fler.
Prästen bar svart och han hade grått hår och skägg, kanske runt 5 centimeter långt.
Allt utstrålar sorg.
Prästen hinner bara säga några korta ord innan majoriteten av alla i kyrkan faller i gråt, jag är en av dom. Tårarna går inte att stoppa. Angelina gråter, Hermione gråter, Harry gråter, Hagrid gråter.. hela Weasley familjen gåter. Luna, som alltid var lugn, sitter lika lugn som vanligt, men tårar rinner ner för hennes kinder. Allt är så väldigt tyst i mitt huvud. Jag stänger ut alla snyftanden, och allt jag hör är prästens ord "Han var en fin ung man som vi alla älskade. Han har levt sitt liv till fullo, även om han dog en alldeles för tidig död. Han dog i kampen mot Voldemort, som så många andra och han dog med hedern i behåll. En underbar person som aldrig kommer lämna våra hjärtan...", och prästen fortsätter prata, men jag hör honom inte längre, allt jag hör nu är alla snyftningar. Jag ser tårar rinna ner för kinderna på varenda en av mina familjemedlemmar, tårar rinner till och med ur pappas ögon. Men jag kan inte se så klart, mina ögon är också fyllda med tårar.
Känslor, fast i flytande form.
Prästen har pratat klart och går fram till ett ljus som hänger i luften, och han tänder det. Ljuset far fram över alla våra huvuden medans kören sjunger "Forever, my friend. I will remember you forever. You were so important to me. Never, my friend. Never shall I forget you. It is not a day that pass without me remembering."
Jag känner igen mig i dom orden så väl.
Kören slutar sången med orden "sometimes i think you are still with me.", jag kände igen mig i dom orden alldeles för väl. Det var som att dom läst mina tankar..
Slut. Allt var slut nu. Prästen avslutar allt med att säga, "Lev som om varje dag vore den sista, det gjorde Fred.", sedan börjar alla torka tårar, resa sig upp och gå ut genom dom stora kyrportarna. Väl ute kommer någon och kastar sig i famnen på mig. Angelina.
"George, hur är det?" viskar hon i mitt öra.
Hur är det? Hela mitt hjärta är mosat och min själ är halv, jag har aldrig känt sådan stor sorg som när fred dog, och tvåa på listan är idag, jag saknar min tvillingbror som jag aldrig kommer få träffa igen, jag vet inte om jag någonsin kommer kunna leva lyckligt igen, och hon frågar hur det är? Fast, det är klart, hon vill ju bara vara vänlig.. så jag svarar kort;
"Tomt."
"Tomt?" säger hon frågande.
"Ja, tomt. Jag har förlorat halva min själ, Angelina. Jag tror inte att det kan kännas helt, eller fullt då." säger jag, och jag hör hur aggresiv jag låter.
"Förlåt..." svarar hon med en viskning.
"Förlåt..." säger jag. "Jag menade inte att bli arg. Det är bara så... svårt, just nu.."
"Jag förstår.", säger hon lungt och släpper taget om mig. Hon ger mig ett léende med ett par söndergråtna ögon innan hon vänder sig om för att gå och prata med dom andra.
Jag drar mig också mot folkmassan och kramar öser ner över mig. Folk säger saker som; "George, vi finns alltid där för dig!" och "Jag vet att det är tufft nu, George, men det ordnar sig tillslut!" Jag tar mig ut ur folkmassan, och möter Professor McGonagall.
"Hej George.", säger hon lätt, men jag kan se att hon också har gråtit.
"Hej McGonagall." svarar jag.
"Du är en fin människa, George. Glöm aldrig det.", säger hon till min stora förvåning.
"Tack... Tack, det betyder mycket att få höra det.", lyckas jag få fram.
"Det kommer bli bättre. Kanske inte lika bra som förut, men bättre än nu.", säger hon, och jag ser så tydligt att hon menar det.
"Det hoppas jag verkligen.", säger jag. Mamma ropar på mig att det är dags att åka nu.
"Tack igen, McGonagall.", säger jag, och vänder mig om för att gå mot mamma och åka hem.
Hem till det som nu är mitt rum.

Jättefint ♥

åhhh läste halva och började storgråta! klarar inte av att läsa sista halvan just nu, ska göra det ikväll!
men den är awesome! jag älskar hur du får in känslorna så bra i berättelsen, man kunde verkligen känna sogen! ♥

tack så mycket! är det någonting ni ogillar så är det bara att säga till så ska jag försöka förbättra det! ♥

finns ingenting att ogilla, du skriver underbart! ♥

åh tack så himla mycket!

klarade av att läsa resten nu.. *grät ihjäl mej* såå himla vackert! kan se scenen framför mej! ♥

Bra! Det är så himla fint beskrivet och man lever sig in i sorgen!

tack så mycket!