Harrys död

mer

Längtar längtar och längtar!

MEEEEEEEER!!

mer

Soon. c:

Yaay

DEL 4.
”Farbror”, sade Malfoy vördnadsfullt och nickade högtidligt mot honom. Jag förstod ingenting. Vad menade Scorpius med farbror? Mannen hade långt silverfärgat hår och ett skägg som nådde över hans midja.
”Vår vän förstår säkert ingenting av detta!” utbrast plötsligt Ceasar och svepte med handen över åldringen.
”Självklart inte.” Jag insåg att rösten kom från Scorpius ”farbror”.
”Texus Malfoy, som han heter, är Scorpius farbror. Jag ser nog hur förvånad du är!” Ceasar skrattade kort.
”Min usla far hade en tvillingbror”, fräste Scorpius till mig. ”Som förresten inte är det minsta svikfull.”
”Draco sade aldrig något om några syskon”, sade jag lugnt.
”Han visste inget. Texus blev kidnappad av självaste Lord Voldemort när han var ett spädbarn. Mörkrets herre visste att han kunde bli till stor hjälp.”
”Han är inte Mörkrets herre längre, Ceasar”, väste Scorpius mellan tänderna.
”Ja, ja, ja. Se till att få något gjort!” suckade Samantha där hon stod med kroppstyngden på ena benet och snurrade en hårslinga runt pekfingret.
”Ta det lugnt, miss Lestrange. Tiden är snart inne”, sade den gamle versionen av Malfoy långsamt.
”Månen står redan högt!” gnällde Samantha frustrerat.
”Lestrange!” röt Ceasar. ”Vi alla är ivriga över att få hämta den Namnlöse – den nye Mörkrets herre – hit. Men förberedelserna måste göras noga. Hämta drakblodet och kniven, Goyle. Vi behöver stinksav från en Mimbulus mimbletonia och hackade bubotuberplantor, Crabbe. Jag såg några där borta. Och Scorpius, kan du vara snäll och räcka mig enhörningsblodet?” Jag drog efter andan. Enhörningsblod? Malfoy gav honom en avlång flaska med en silverfärgad vätska i. Jag kände ett styng av sorg när jag insåg att ännu en vacker enhörning hade dödats endast för mörkrets återkomst skull. Precis som när jag gick på Hogwarts och såg någon som utgav sig för att vara lärare men i själva verket arbetade åt Voldemort, mr Quirinus Quirrell, suga i sig enhörningsblod i Den förbjudna skogen.
”Texus, du vet vad du ska göra”, sade Goyle när han räckte över kniven till Dracos okända tvillingbror. Långsamt började han gå mot mig. Han släpade sin långa svarta mantel bakom sig och hatten på hans huvud var krokig och slok. Han log mot mig.
”Då möts vi äntligen. Ditt namn har lyckats nå enda till mig i Australien, där jag bodde hos en renblodig trollkarlsfamilj under hela min uppväxt”, sade han. Jag hörde att han försökte dölja en kraftig australiensisk accent med brittisk engelska, men det gick inte att ta miste på den.
”Du borde vara förbannad på Scorpius. Han dödade din bror!” sade jag häftigt. Jag var i alla fall förbannad på honom.
”Min bror var feg. Feg, Harry Potter. Jag lystrar åt den Namnlöse, inte åt fruktan såsom Draco gjorde.” Han spottade ur sig orden precis på samma sätt som Scorpius, förutom att jag faktiskt fick lite spott på armen.
”Din bror var modig som vågade trotsa den mäktigaste trollkarlen som levde just då”, fräste jag tillbaka. Han krökte lömskt på läpparna i ett hånleende. Sedan lyfte han kniven. Den var kort och inte särskilt märkvärdig. Jag förstod genast vad han skulle göra och drog undan armen när han närmade sig den.
”Ge hit armen!” Jag tittade in i hans grå ögon och kisade med ögonen.
”Varför behöver ni mitt blod?” frågade jag skeptiskt.
”För att hämta den Namnlöse, idiot!” röt Texus.
”Jag förstår inte.”
”Ceasar!” Ceasar kom rusande.
”Vad har hänt, mr Malfoy? Är allt som det ska?”
”Förklara för honom.” Texus pekade på mig med avsky.
”Förklara vadå?”
”Varför ni behöver mitt blod!” stönade jag. Det var inte precis en tillfredsställelse att lyssna på ett så normalt men samtidigt onaturligt samtal mina fiender förde.
”Åh, det. Det är inte så svårt, egentligen. Den Namnlöse har funnits i hundratals år, men har varit för svag för att visa sig i kroppslig form. Under åren har han växts sig starkare och när Lord Voldemort förintades blev han ännu starkare.”
”Varför?” frågade jag skarpt.

Meer

MEEER

mer