Bakom min fasad [SV]

Så otroligt bra! Läser den om och om igen, kan inte vänta tills nästa kap! ♥

Ni är alldelles för söta! Jag lovar att kapitel 4 kommer upp imorgon!

^
JAAA! 8D *fira med saft och bullar... owo*

^ HAHAHAHA XD

Jättebra!

Efter mycket velande kommer kapitel 4 upp nu! Jag ber om ursäkt i förväg för eventuella stavningsfel då jag inte har tillgång till mitt vanliga skrivprogram, förmodligen borde det mesta stämma iaf!


Jag hade ingen huvudvärk på riktigt. Såklart jag bluffade, ett säkert kort då det alltid fungerar. Så nu har jag legat här sedan dess. Jag vet inte om det är natt, morgon eller sent på kvällen. Jag har för mig att solen har gått upp, men jag kan ha inbillat mig det. Jag kan ha legat här i min alldeles för stora säng för bara mig i sekunder, minuter eller timmar, jag har ingen aning. Det är som att jag är bedövad, jag kan inte känna någonting alls. Jag bara andas.

Mitt rum är dödstyst, det enda ljud jag kan höra är mitt hjärtas jämna slag. Tystnaden störs av ett oidentifierbart ljud, det lät som ett dussin grisar som grymtar samtidigt. Det tog ett par sekunder innan jag insåg att det ljudet, det som jag flrst trodde var grisar, var min mage.

Hur länge sedan var det jag åt senast? Jag åt ingen middag igårkväll, lunchen skippade jag och frukost äter jag aldrig. Alltså har jag inte ätit något på över ett dygn! Hur länge har jag legat här uppe egentligen?

På något mirakulöst sätt lyckades jag kravla mig upp ur sängen och ta mig ner till köket. Trots att huset var tomt kunde jag inte undgå att känna mig iakttagen. När jag var i full gång med att fixa min mat insåg jag att jag var, som jag misstänkt, iakktagen. I ett mörkt hörn i en svart kåpa stog självaste Lord Voldemort. Och han väntade på att jag skulle prata.

"Han är inte här för tillfället, du kan komma tillbaka senare." sa jag monotont, som jag gjort så många gånger förr.

Sakta men säkert tog jag min mat och gick upp mot mitt rum för att åter drömma mig bort.

"Jag är inte här för att prata med Lucius, jag är här för att prata med dig." Jag tvärstannade och vände mig om. Hörnet han stog i tidigare var nu tomt och när jag vände mig om igen för att fortsätta upp mot mitt rum var han nu framför mig. Med ett stort flin väntade han på mitt svar.
"Om jag inte vill det då? Om jag inte vill följa min fars fotspår? Har du någonsin tänkt på att det faktiskt finns fler än mig som känner såhär? För det finns det!" skrek jag upproriskt och slängde ut armarna så jag stog med dom rakt ut, väntandes på min död. Han måste döda mig, det är det han gör.
"Döda mig då! Vad väntar du på?!" Skrek jag uttmattat. Jag hoppades nästan att han skulle döda mig, jag vill slippa det här.
"Döda dig? Varför skulle jag ödsla ett sådant lovande magiskt liv?" frågade han chockat.
"För det är vad du gör. Du dödar." viskade jag, men samtidigt så högt att jag var säker på att han skulle höra.

Till min förvåning sjönk han ihop på trappen med en djup suck. Han lät nästan ångerfull? Helt plötsligt tyckte jag synd om honom, jag kan ju relatera till det han måste göra varje dag. Varje dag kämpa för att upprätthålla en fasad han själv skapat, inte kunna förlita sig på någon. Tänker jag verkligen det här? Tycker jag synd om honom där han sitter med ansiktet begravt i sina händer av skam? Tydligen.

"Draco, vi ska kompromissa du och jag. Sen får du göra vad du vill. Bara du hjälper mig."

shit. vad ska jag nu behöva göra?

Gaaahh, I want moooore! :'3

Jag smäller av! ♥ Världens bästa fanfic jue! ♥ ♥

Tack!

MER! 8D

Men nu kommer jag aldrig kunna stå i köket utan att tro att Mörkrets Herre står och stirrar på mig. :c