What the shadows tell us [PRS]

"Ja, stackaren ser riktigt eländig ut. Vi knackade på hans dörr för en stund sedan, och då sov han fortfarande. Och jag är ganska säker på att vi hörde honom ramla ur sängen," svarade Ellis när han märkte Audreys förvånade min. Han log, men det fanns något oroande i hans ögon. "Han säger att han kanske har dragit på sig en influensa".
En rynka smög sig fram mellan Cecilias ögonbryn när hennes trötta hjärna väl lyckats ta in det Ellis berättande. Var det verkligen Edmund han pratade om? Det kändes så avvikande från den unga mannens vanliga beteende. Hennes blick föll tungt mot frukostskålen som stod på bordet framför henne. Edmund var inte den enda som var sliten. Hon själv hade legat och vridit sig i sängen hela natten, oförmögen att somna. Tankarna hade snurrat runt i hennes huvud, och hon hade försökt övertyga sig själv om att allt var bra. Men det fanns en spänning i luften, en olustig känsla som inte gick att skaka av sig. Det kändes som om de var i fara, som om något var på väg att hända, men vad? Cecilias blick svepte över vännerna som alla såg utmattade och utpumpade ut. Hon kunde inte minnas att hon sett dem alla i detta tillstånd tidigare. Visst, de hade känt sig trötta efter en utekväll förut, men det här var något annat.
”Kanske vi alla håller på att bli sjuka?”, föreslog hon, men hörde själv hur osannolikt det lät.

Samuel steg ut ur duschen och lät den varma ångan omfamna honom. Även om pulsen hade lugnat sig från den intensiva löprundan kände han fortfarande av adrenalinet som hade pumpat genom hans ådror. Med en mjuk handduk torkade han av sig, och när han väl kände sig tillräckligt torr drog han på sig de rena kläderna som han hade lagt fram tidigare. Ett leende kröp fram på hans läppar när han såg sig själv i badrumsspegel. Han kände en förändring i sig själv – som om något inom honom hade vaknat till liv. Med en sista nick mot sin spegelbild lämnade han sitt rum, redo att möta vad som än väntade honom.

Audrey mår inte riktigt bättre av det Ellis förklarar. Det låter väldigt olikt hennes punktliga, noggranna tvillingbror.
”Jag skulle ta med mig frukost till honom efter jag ätit,” berättar Wes när han satt sig på en ut av stolarna vid frukostbordet. Det är uppenbart att hans vän är orolig, och han kan inte annat än att hålla med henne. Även när Eddie kommer med en förkylning så brukar han alltid dyka upp, oftast nyduschad, spelar ingen roll hur dåligt han mår. Audrey nickar lite åt det den andre säger, det är väl lika bra att hon går och gör det nu, hon är ändå inte särskilt hungrig och orkar inte äta upp gröten på hennes tallrik.
”Jag tror jag går och gör det nu istället,” svarar hon och ställer sig upp från sin plats vid bordet och börjar plocka åt sig av frukosten till sin bror. Hon fixar lite gröt och en rostad macka med smör och ost, plus lite varmt te. Om Eddie håller på att få influensa så kanske han mår lite bättre av te?
”Hur tänker du att du ska komma in till killarnas sovsalar? Om du blir ertappad så kommer du nog få kvarsittning.” Audrey himlar med ögonen åt sin vän och rycker på axlarna.
”Jag löser det. Du underskattar mig,” med ett svagt leende lägger hon undan sin disk med gröten och tar med sig frukosten på en bricka. Om hon nu blir ertappad så borde det inte vara så svårt att förklara för dem att hon tänkte ta hand om sin sjuka tvillingbror. Någon sort förståelse borde de ju ändå ha, tycker Audrey.

Den unga kvinnan rör sig genom de långa, mörka korridorerna som vars enda ljuskälla är ljusen lite överallt. Det skulle inte förvåna henne om skolan någon gång börjar brinna. Däremot så gillar hon verkligen ljusen, de är fina. Hon har en hel drös med dem inne på sitt rum. Audrey stannar inte till förrän hon får syn på en bekant figur i korridoren. Är det Samuel? Jösses vad fräsch och glad han ser ut, så olik från hur han verkar under kvällen innan.
”Samuel?” Säger hon tyst med rynkade ögonbryn. Audrey känner hur det kittlas lite i magen på henne. Trots att hon inte känt Samuel särskilt länge så har hon fått lite av en förälskelse i honom, sen kanske någon månad tillbaka. Hon vet inte riktigt varför, men det är troligen för att de är så oerhört olika varandra. Plus så är han väldigt olik de personer hon varit tillsammans med tidigare. Audrey har bara varit med personer som visat sig vara riktiga skitstövlar, och Samuel verkar så långt ifrån en skitstövel det bara går. Audrey tvivlar på att han någonsin skulle lägga något sånt intresse i henne, men hon lever lite på tankarna där han gör det. Leendet sprider sig lite mer över läpparna. ”Du ser ut att må bra.. stor förändring sen igår.”

Samuel kämpade med att knäppa knapparna på sin ena skjortärm medan han gick genom den mörka korridoren. Hans fingrar var fumliga och han muttrade för sig själv över den envisa knappen som inte ville samarbeta. Plötsligt hörde han sitt namn och vände snabbt blicken mot ljudet. Audrey kom gående mot honom, och ett stort leende spred sig över hans läppar när han såg hennes välbekanta ansikte och vågiga, jordgubbsblonda hår. Han hade alltid gillar hennes hår – sättet det fångade ljuset, och hur de mjuka vågorna rörde sig när hon gick.
"Audrey!”, svarade han glatt. Det var något med hennes närvaro som alltid fick honom på gott humör. Hon hade en förmåga att lysa upp rummet bara genom att vara där.
"Jo, jag mår bättre. Mycket bättre faktiskt”, fortsatte han. "Det var en lång natt, men jag antar att lite sömn gör underverk." Samuel skrattade lite nervöst och strök bort en osynlig lock från pannan.
"Gör din handled fortfarande ont?”. Han la huvudet lätt på sne och lät blicken falla ner mot frukosten hon bar på – en noggrant balanserad bricka med en ångande kopp te, en skål havregrynsgröt som fortfarande rykte, och en rostad macka med smör och ost vars doft påminde honom om hur hungrig han själv var. Att hon styrde sina steg mot killarnas elevhem fick honom att anta att hon var på väg till sin bror. Han beundrade hur nära de stod varandra. Samuel, som var ensambarn, hade aldrig upplevt det där starka syskonbandet. Han hade hört hur tvillingar ibland kunde känna varandras känslor och tankar. Det fascinerade honom, och han undrade om det verkligen var sant, om hur det skulle vara att ha någon så nära. Någon som alltid förstod en, som alltid fanns där, oavsett vad. Det måste vara en enorm tröst, tänkte han, särskilt på dagar när allt annat kändes tungt.
"Jag kan hjälpa dig att bära något så slipper du belasta den...", erbjöd han och sträckte ut en hand mot brickan. Han visste hur envis Audrey kunde vara, men ville inte att hon skulle överanstränga sig, särskilt inte om hon fortfarande hade ont.

Jösses, det är en väldigt stor skillnad på honom sedan kvällen innan. Samuel ser fräsch och lycklig ut, som att han aldrig mått bättre. Audrey kan inte undgå att vara imponerad över hur snabbt han verkat blivit bättre. Men det är smittsamt, det där leendet. Att se hennes vän så glad gör även henne glad, så det sprids ett leende över även hennes ansikte. De mörka ögonen stryker sig över sin väns ansikte, han är så fin.
”Skönt att höra.. du såg nästan döende ut igår, var väldigt orolig för dig ett tag,” svarar hon och blickar ner mot brickan i hennes händer. Gör hennes handled fortfarande ont? Audrey hade tidigare trott att ingen förutom Edmund märkt det, att hon hade gömt det väl. Uppenbarligen hade hon inte gjort det, men det gör henne aningen pirrig i magen över att Samuel frågar hur det är med handleden. Även om det är någonting vänner såklart gör. Hon ser på sin invirade hand och rycker på axlarna. ”Det gör lite ont, men det hade definitivt kunnat vara värre. Jag var bara klumpig när jag försökte ta emot mig själv igår,” förklarar hon och ser upp mot sin vän igen. Bara att vara nära honom gör henne gladare inombords, hur nu det är möjligt. Hon har endast känt Samuel i ett par månader, men ändå har han gjort ett intryck på henne. När han sedan erbjuder sig att hjälpa henne bära brickan så tvekar hon. Det vore nog bra att inte överanstränga handleden, den är fortfarande svullen och i färg av blå och lila.
”Är du säker? Kan tänka mig att du måste vara vrål hungrig efter en sån natt..” Artonåringen blickar in i hans varma ögon, de ser fortfarande så vänliga ut. Hon har väldans tillitsproblem, men hans ögon är väldigt tilltalande.
”Hörde förresten att du ville gå på en fest ikväll, de kan vara oerhört långtråkiga ibland. Men vi kommer såklart att vara där.. då kommer det bli mindre tråkigt,” rabblar Audrey och himlar med ögonen åt sig själv. Jo, hon har varit på en del fester som några i skolan hållit, och det är sällan den är riktigt lyckad. Men lyckligtvis har hon sin cirkel med vänner, vilket gör det betydligt mindre tråkigt. Särskilt när de fått in lite i systemet.

Samuel kände en rodnad sprida sig över kinderna när han hörde hennes ord. Hade han verkligen sett så eländig ut? Minnesbilder från kvällen innan flimrade förbi , suddiga och fragmentariska. Han mindes hur han stapplat tillbaka till skolan på ostadiga ben. Hans sinne hade varit omtöcknat, som om han vandrat genom en dimma, och han hade känt en överväldigande trötthet dra honom ner mot marken. Kroppen hade känts som bly, varje rörelse en ansträngning mot ett osynligt motstånd. Det sista klara minnet var hur han nått skolans grind, sedan var allt svart. När han vaknade på morgonen hade han fortfarande på sig samma kläder som han haft i skogen. De hade varit smutsig, med fläckar av jord och löv, och.. trasiga? Som om han hade kämpat mot någonting. Men vad?
”Jag... ja, jag antar att jag inte mådde så bra,” sa han, försökte skratta och drog sin ena hans över nacken. Tanken på att Audrey och de andra vännerna hade sett honom i det bedrövliga tillståndet gjorde honom en aning generad.

"Jag insisterar," sa Samuel med en mjuk ton, och tog försiktigt brickan från hennes händer. Deras fingrar snuddade vid varandra, och en liten gnista spred sig uppför hans arm. Det var en märklig känsla, men på något sätt mycket välkommen. Han såg på Audrey med ett varmt leende och fortsatte, "Jag kan äta efteråt. Jag vill inte att du ska överanstränga dig. Dessutom, vad är vänner till för?”
Trots sin något naiva natur hade Samuel alltid varit uppmärksam och observerande. Han deltog kanske inte alltid aktivt i samtalen, men hans skarpa öga missade sällan något. Han märkte ofta saker som andra missade – bland annat hur Audrey tog sig om handleden efter nattens ritual i skogen. Han hade också lagt märke till hur Audreys tvillingbror Edmund ibland kastade längtansfulla blickar mot Ellis. Och hur Ellis, som verkade omedveten om uppmärksamheten, ofta sneglade mot Wesley när han trodde att ingen såg. Det var som om hela deras grupp var insnärjd i ett nät av osagda känslor och hemliga begär, varje blick och varje gest dolde mer än vad orden någonsin kunde avslöja.
När Audrey nämnde festen, skrattade Samuel lätt, men hans ögon glänste av äkta förväntan. "Ja, jag tänkte att det kunde vara kul att gå på festen ikväll. Och jag tror att vi förtjänar att ha roligt efter natten som var”, Han såg in i hennes ögon och kunde se hennes tveksamhet blandad med förväntan. "Och med alla er där kommer det definitivt inte att bli tråkigt. Vi kan göra det till en bra kväll, eller hur?”.

Åh, Audrey är lika tafatt som alltid. Klart hennes kommentar om att han sett döende ut varit något korkat att säga. Det händer ofta att hon säger saker utan att tänka lite extra på det, hon har en stor mun och kan inte alltid kontrollera det som kommer ur den. Det är en egenskap med sig själv som den unga kvinnan verkligen börjat ogilla. Egentligen borde det inte vara så svårt för henne att lära sig att hålla tyst, men varje gång hon försöker så misslyckas hon ändå. Hon är helt enkelt hopplös.
”Förlåt.. vi alla var slitna, och du såg inte döende ut. Det är bara jag och min tendens att överdriva.” Säger hon med ett leende och himlar med ögonen åt sig själv. Hon är patetisk, hade hon gjort sin kompis aningen besvärad nu? Audrey har en talang att göra det med sin stora käft. Samuel ser generad ut, och det hade verkligen inte varit hennes mening. ”Jag ser ändå nästan alltid ut som ett träsktroll,” lägger Audrey till och rycker på axlarna. Hon har sett sina vänner i dåliga tillstånd tidigare flertalet gånger, och det känns bara naturligt. Hon har sett Ellis när han varit hemskt bakis, hon har sett Eddie efter en vecka med konstant pluggande. I de här stunderna är det någonting som fört de samman lite extra mycket, så även om hon egentligen inte vill visa sig under en riktig bakis fylla så vet hon att det lilla gäng de rör sig i, kommer inte döma hen för det. Audrey har gjort alldeles för pinsamma saker framför sina vänner, så kanske det hjälper också att få bort nervositeten kring det.

När deras fingrar sedan nuddar vid varandra så kittlas det i magen på Audrey. De har inte känt varandra länge, men ändå har hon fått en liten förälskelse i honom. Han är så olik de personer hon varit med tidigare, snäll, omtänksam, uppmärksam. Hon hade inte förväntat sig att någon skulle märka att hon stukat handen under natten, med tanke på allt annat som hänt just då.. men det gjorde Samuel, och det får henne alldeles varm i bröstkorgen. Han verkar genuint bry sig, han är oskyldig. Audrey vet själv att de två är rätt olika varandra, med hennes egna stora mun och kvicka tunga, till Samuels mjuka tillvägagångssätt och positivitet. Det är troligtvis så att Samuel kanske inte har tålamodet för hennes babblande, men vem vet. Hon ser upp mot honom med ett leende, medan det fortfarande pirrar i magen och den där lilla kristna sprider sig uppför armen på henne.
”Hmm, jag vet inte. Att hyckla och plåga kanske?” Svarar hon skämtsamt. Nja, det kanske inte är det vänner är till för, men Audrey är rätt duktig med just de två aspekterna till hennes vänskaper. Hon blickar in i hans ögon med ett varmt leende på läpparna. Ja, festen kan definitivt bli rolig, och om Samuel ska gå så följer Audrey gärna med.
”Det finns många spännande figurer på skolan som du kommer komma bra överens med. Bara du inte lämnar oss helt sen!”

Med lugna steg började de gå i riktning mot killarnas elevhem. Det var sällan som bara de två umgicks tillsammans, utan deras vanliga vänkrets omkring dem, men det kändes riktigt trevligt. Samuel hade bara känt Audrey i några månader, men på den korta tiden hade han lärt sig uppskatta hennes sällskap mer än han hade väntat sig. Hon var rolig, med en kvick humor som ofta fick honom att skratta. Men det som kanske imponerade mest på honom var hennes uppriktighet. Audrey verkade aldrig tveka att säga vad hon tyckte och tänkte, och det var något Samuel verkligen beundrade. Det fanns en styrka i hennes ärlighet som han önskade att han själv hade. Sen kunde Samuel förstås inte ignorera att hon även var oerhört vacker, med sina stora mörka ögon, fräknar och långt jordgubbsblont hår som ofta föll i lösa vågor runt hennes ansikte.
"Lämna er?”, upprepade Samuel, uppriktigt förvånad. ”Åh, det skulle jag aldrig kunna göra," log han. De hade varit så goda mot mig honom. Samuel hade känt sig förfärligt nervös när han började på skolan; han hade ingen aning om vad han skulle förvänta sig. Det var en stor förändring, och rädslan för att inte passa in gnagde ständigt i hans sinne. Men Audrey, Edmund, Wesley Ellis och Cecilia hade tagit emot honom som om han alltid hade varit en del av deras grupp. De hade välkomnat honom med öppna armar, med en sådan självklarhet och värme att hans oro snabbt försvann. Så att lämna denna underbara grupp av vänner var otänkbart. Samuel kände en djup tacksamhet och lojalitet gentemot dem, och han hoppades innerligt att han en dag skulle kunna ge tillbaka åtminstone en bråkdel av allt det som de hade gett honom.

Väl inne i elevhemmet var det livligt och fullt av aktivitet. Morgonen hade verkligen kommit igång, och ljuden av skratt, samtal och fotsteg fyllde korridorerna. Killarna rörde sig åt olika håll, några med handdukar över axeln, andra balanserande sina frukostbrickor medan de småpratade med vänner. Några satt redan vid skrivborden i sina rum, böjda över böcker och anteckningar, djupt försjunkna i studier. Flera av killarna tittade storögt efter Samuel och Audrey när de gick förbi. Det var inte ofta man såg tjejer i killarnas elevhem, och det skapade genast en viss uppståndelse. Några viskade och pekade, medan andra bara log eller nickade artigt mot dem. Lärarna hade varit tydliga med reglerna: tjejer och killar skulle hållas separat. Men Samuel visste att Audrey inte var en som brydde sig om sådana regler när det handlade om hennes bror – hon skulle göra vad som helst för att se till att han hade det bra. Samuel själv kände hur hjärtat slog lite snabbare när de gick igenom korridoren tillsammans. Det var en blandning av nervositet och spänning. Han visste att de bröt mot reglerna, men samtidigt kunde han inte låta bli att njuta av kicken det gav honom.

Det känns skönt, att höra att Samuel inte kommer lämna dem. Sen förstår hon själv att tiden kommer ha sin gång, och att de någon gång säkert kommer gå sina skilda vägar, men hon längtar inte dit. Audrey gillar att ha sin vänkrets. Hon har alltid trivts med de nära vänner hon har. Hon, Edmund och Wesley har känt varandra sedan de varit småbarn och hon kan inte se sig en framtid utan dem, samma sak med Ellis och Cecilia som kommit under skolans gång, och tillslut Samuel. Hon trivs med den här skaran av vänner, och hon hoppas innerligt att hon kommer ha dem länge, även om de troligen kommer att tröttna med hennes uppriktighet och kvicka humor.. Egentligen är det lite märkligt att de inte tröttnat redan. Hennes tvillingbror, Edmund, har visat otalig tålamod, och hon kan verkligen inte förstå hur. Den unga kvinnan har gått rakryggad genom killarnas elevhem många gånger, främst till sin bror, men också till Wesley och Ellis. Att folk kollar på dem är ingenting som förvånar henne. Att flickor kommer in i pojkars elevhem är strikt förbjudet, och vice versa. Men det är en regel, av många, som Audrey tycker är helt befängt.
”Bra, för oss kommer du inte bli av med så lätt,” säger hon med ett leende och masserar sin handled medan de går genom korridoren i killarnas elevhem. Det är lite underhållande, att så många kollar åt deras håll. Ingenting mellan Audrey och Samuel pågår bortsett från deras vänskap, men ändå är det ett stort ståhej. Nu önskar hon lite att de hade någonting, att de hade någonting som de behövde gömma runt omkring i elevhemmen, men det är mer önsketänkande. Audrey tvivlar på att något sådant någonsin kommer att hända.
”Jag tror du kommer att ha lite att förklara sen,” viskar Audrey med ett litet skratt. Att hon går till sin bror är normalt, de flesta brukar inte riktigt bry sig om just det. Men att hon går med Samuel? Det är någonting helt nytt, och Audrey gillar det. Även om det kanske får några att tänka dittan och dattan.

De fortsatte att gå genom korridoren, och Samuel kunde nästan känna blickarna som följde dem. Han förstod varför folk stirrade. Det var sällsynt att se kvinnor här, och det var ännu mer ovanligt att se Audrey ensam med någon som honom i dessa korridorer. Han kastade en blick mot den unga kvinnan som gick bredvid honom. Hennes mörka ögon var fokuserade framåt, men Samuel visste att hon var lika medveten om uppmärksamheten som han själv. Trots det kände han sig inte besvärad; tvärtom, han var glad över att ha henne vid sin sida.
”Det här är nog första gången någon ser oss ensamma här,” svarade Samuel mjukt, hans röst låg för att inte dra till sig ännu mer uppmärksamhet. ”Jag undrar vad de tänker…”.
Samuel visste redan nu hur han skulle få fäkta bort frågor under kvällen. Han föreställde sig hur han skulle stå där på festen, med ett glas i handen, omgiven av nyfikna ansikten som alla väntade på hans svar. Han skulle le, skaka på huvudet och säga något vagt som ”Vi är bara vänner,” men han visste att det inte skulle tillfredsställa deras hunger efter mer detaljerade berättelser.
”Hörde ni om Audrey och den där nya killen?” skulle någon viska.
”Jag har hört att de såg väldigt bekväma ut tillsammans i killarnas elevhem. Tror ni det är något på gång mellan dem?” skulle en annan svara, med ett småleende som antydde att hen redan hade dragit sina egna slutsatser. Men trots den oundvikliga nyfikenheten såg Samuel också fram emot festen. Det var en chans att umgås med sina vänner, att skratta och skapa nya minnen.

De gick vidare i korridoren och när de väl nådde Edmunds rum tog Samuel ett steg tillbaka för att ge tvillingarna utrymme. Då han själv bar på frukostbrickan lät han Audrey knacka på dörren, och medan de väntade kunde Samuel inte låta bli att le. Oavsett vad som sades eller troddes, var han tacksam för varje stund han fick dela med henne och de andra i deras vänkrets.

Ja, undra vad de tänker.. Audrey kan nog gissa på vad det är de tänker. Det är ofta som så fort någon av det motsatta könet visar sig i ett utav elevhemmen som frågorna börjar komma. Samma, nyfikna frågor. Hon är rätt säker på att det gått rykten om både henne och Cecilia med Wes och Ellis tidigare, men det är väl så det helt enkelt fungerar, trots att ingenting romantiskt någonsin hänt mellan någon av dem. Eller ja, så vitt hon vet iallafall. Det är som att folk ignorerar att det pågår relationer mellan samma kön under skolans tak också, det verkar inte riktigt som folk förstår det. Men ja, de flesta förtränger väl såna faktum, på något sätt finner de det motbjudande. Mycket märkligt, Audrey har så länge hon minns varit av den synpunkten att man inte borde bry sig om det, det finns liksom ingenting att bråka om.
”Jag kan nog gissa på vad de tänker,” säger hon med ett litet frustande. Med tanke på hur nära hur hon och Wesley varit sedan de varit småbarn så har det dykt rykten upp om dem flertalet gånger, även om de två vännerna aldrig haft någonting mer än vänskapliga känslor för varandra. Men hon kan inte direkt döma folk för det, hon har haft sina aningar om små par runt om i skolan, men hon har då aldrig skvallrat om det. Hon finner det roande när såna rykten styr. Men hon tycker om tanken, på att Audrey och Samuel någon gång kanske skulle kunna vara mer än nära vänner, men hon vet att det bara är önsketänkande.

Snart kommer de fram till Edmunds dörr och Audrey bestämmer sig för att knacka. Det hörs lite ljud där innanför väggarna, och tillslut kommer någon och låser upp, skjuter upp dörren lite på glänt för att se vem det är. Där ser hon ett par mörka ögon titta ut på henne.
”Vi kommer med mat, hörde att du mådde piss,” säger hon till sin tvillingbror och öppnar dörren lite så att hon kan se på honom bättre. Han ser sliten ut. Men nu har han iallafall kunnat få sig en dusch. Edmund har fortfarande, små, mörka ringar under ögonen, hans lockiga, blöta hår ligger huller om buller på huvudet. Hennes tvillingbror brukar alltid kamma det noggrant, lockarna har fortfarande sitt egna liv, men han brukar ha lite kontroll över det iallafall.
”Åh tack! Jag var verkligen tveksam över om jag skulle orka ta mig till matsalen.. och Wesley tar ju alltid evigheter på sig att äta,” svarar Eddie med ett tacksamt leende och låter blicken glida mot Samuel. ”Tack så mycket Samuel, hoppas ni inte blev allt för utstirrade.”