Att skapa ett liv

Ja, det kan man tycka om man vill

Avis Fortunae



Mintygirl89



Reverus



Elzyii





Nu så, kära ni! Jag har ett kapitel på gång. Vill ni ha det?

KAPITEL! JAAA!

wowwww så fakking bra! literally min favorit ff

Det går väldigt bra att läsa trots svordomarna!
Jag har ju sett "Die Hard" väldigt många gånger.

I alla fall blir det kul att läsa nästa kapitel!

Nu äntligen... Avis Fortunae, Mintygirl89 och slutligen LoserbecomesLover: Välkommen hit! Hoppas du ska gilla fortsättningen.


Kapitel 4. 15 augusti

Återigen infinner sig Jessica i korpherrgården på landet. Korpkåken i London är visserligen lik till insidan, bortsett från många av de stora salarna och flyglarna. Det är nittiofem trappsteg till hennes, och numera Evans, rum. Liksom fars kontor ligger på samma plats. Men sensommaren till ära så är det en perfekt plats för te.

Narcissa har förstås hört om det som hänt. Och efter att ha låtit Jessica återhämta sig i sin ensamhet, en väl avnjuten ensamhet i korpens eget tycke, har hon bett om eftermiddagste med tillhörande snittar. Tvärtom har Lara inte lämnat Jessicas sida. Baddat pannan, klappat hennes hår, sjungit främmande sånger med mjuka melodier. Jessica däremot – hon har ingen aning om Lara genomskådat hennes lögn eller inte. Det är svårt att läsa av den kristallblonderade kvinnan och hennes karmosinögon. Omöjligt att veta om det är ruttet kött, nyskördade rosor eller bådadera som kvinnan i fråga doftar där hon sitter tätt intill Jessicas stuckna kropp, natt som dag. Oavsett om det är den söta doften eller den ruttna vars lukt virvlar sig in i hennes näsborrar mår hon illa av det. Eller är illamåendet ständigt närvarande för att livet, som emellertid är henne så kärt, är osäkert?

Laras spindelbenade fransar fladdrar alldeles för fort över de röda irisarna för att vara ett mänskligt beteende. Solen studsar över hennes porslinhy men lämnar inget tecken på att den varit närvarande. Det är alla oklarheter i statyetten intill Jessica som gör det svårt att läsa av henne. Hon måste prata. Det måste hon.

Men hur skulle hon lyckas att få ett enda ord ur Lara? Den inre rädslan för vad Laras reaktion ska vara är ständigt närvarande, fastän Jessica har en yta av is. Lara är en aning oberäknelig, minst sagt, och om hon tror någonting som Jessica inte förväntat sig… Vad kommer då reaktionen bli?

Så flätar Lara hennes hår, med snabba, smidiga, övade drag och låter den svarta flätan hänga över hennes axel neröver bröstet. Visst är hon vacker, begrundar hon när hon synar sig själv, men trots det är ansiktet märglat, ögonen sticker ut, och hon ser alltför tärd ut. Vad ska Narcissa säga? När hon, om möjligt, ser ännu värre ut än vanligt. Kanske är det bara bra för då syns sorgen utanför ramarna. Sorgen innanför ramarna finns inte, känslorna där är dolda.

Det är i samma biblioteksavdelning som gången innan. Rosorna denna gång är svarta och framburna av Lara. Återigen spekulerar Jessica över Laras egentliga tankar om den bisarra situationen. Men innan hon hinner bolla tanken för sitt inre kliver Narcissa in i rummet. Håret är uppsatt som vanligt, med mycket små, eleganta, flätor för att tämja sorg, och från midjan och ner svallar den vita sommarklänningen runt henne. Trots att Narcissa är fläckfritt vit, som svanen hon är, känner sig Jessica inte som hennes motsats. Snarare förstärker det att de är just de personerna de är. Jessica klädd i en något mer täckande, för att gömma alla fula ärr och sticksår, och helsvart klänning. Där tyget inte slutar förrän den nått den översta punkten på hennes hals, når ut över handryggarna, och släpar i marken efter henne. Svart, svart, och åter svart.

”Jessica”, flämtar Narcissa i förfäran och kvinnan som blivit tilltalad reser sig för att bli omfamnad av ljuset. ”Jag är så…”

Narcissa hinner inte avsluta meningen innan Jessica håller tillbaka henne och ser Cissas ögon tåras. ”Det var för en bättre sak, Cissa”, suckar Jessica uppgivet.

”Vår sak”, snyftar Narcissa men återhämtar sig snabbt när Jessica förvandlar en av rosorna till en näsduk.

”Må herren vara dig nådig!”

”Han har redan gett Lara dispens för att se efter mig, Cissa.” Narcissa ryser ofrivilligt och Jess ler. ”Hon är inte så farlig.”

”Kan hon känna något överhuvudtaget?” undrar Narcissa och ser sig om som om en fladdermus med huggtänder var i förberedelse att hugga efter henne.

”Naturligtvis, jag är lyckligt lottad som har Lara.” Jessica biter tillbaka ett yttrande om att vampyren som står henne så nära inte är mindre värd än någon av dem – men det går förstås inte i linje med deras tro, så hon håller inne kommentaren.

”Jag önskar att jag kunde finnas här för dig, Jess.”

”Du är här nu och det är det som räknas”, svarar korpen.

”Får jag lov att berätta en sanning om en tanke jag haft?” frågar Narcissa stilla medan hon räcker sig efter en tekopp med tillhörande fat. Hon har honung i förstås, det vet Jessica, och rör om med skeden fyra gånger innan hon lägger den på fatet och smuttar.

”Det här är en säker plats, Cissa, du får tala om vad du vill för mig.” Är detta ögonblicket som Jessica väntat på? Ska hon äntligen få reda på någonting?

”Om jag får en son, som fallet alltid varit i familjen Malfoy, och du får en son, så har de varandra. De skulle kunna vara vänner för livet, varandras vapendragare.”

Inombords suckar hon över att det inte var något mer spännande, men nickar ändå entusiastiskt åt Narcissas idé. ”Strålande, Cissa. De hade verkligen behövt varandra i livet.”

”Jag hoppas inte att jag besvärat dig, Jessica, du måste genomlida en enorm sorg. Men jag tvivlar inte och jag tror på vår Herres förmågor, du kommer att bli gravid igen.”

”Tack, Cissa. Det värmer.”

”Och… Om du skulle få en dotter hade de kunnat vara trolovade från födseln. Hade inte det varit underbart?” Cissas ögon lyser som stjärnor och Jessica, fastän hon inte avslöjar något, spyr över hela sitt inre. Hur tänker hon? Om de växer upp tillsammans så skulle det bara likna incest… De skulle vara nära som syskon.

”Jag…” Hon vet inte vad hon ska svara. ”Jag tycker det låter som en fantastisk idé!” undrar om Narcissa märker hur entusiastisk Jessica inte är? Antagligen inte.


Eftermiddagen går så sakta att Jessica kunnat svära på att den pågått i all oändlighet. Men till sist ger sig Narcissa av. Återigen är hon ensam med Lara i herrgården. Lara som, utanför biblioteket, sitter uppflugen på fönsterblecket. Hon spanar ut över nejden men vänder tvärt på sin gloria och synar Jessica när hon närmar sig.

”Kom ni fram till något intressant?” undrar hon och ännu fladdrar fransarna alltför snabbt förbi hennes irisar. Har det alltid varit på det viset och har Jessica aldrig sett det tidigare? Eller beror det på att hon genomskådat henne?

”Framtiden”, säger Jessica stillsamt och möter henne vid fönstret, lutar sig fram på armarna, och blickar ut genom fönstret. Vad är det som är så vackert med vyn från fönstret? Inte kan det vara ängarna, som har sensommarguldet i sig, eller träden som fortfarande bär sina stolta kronor? Lara har säkert lyssnat på hela deras konversation.

”Blir det någon framtid överhuvudtaget?” muttrar Lara kryptiskt.

”Det är det vi strävar efter.”

”Jag förstod redan när Evan var confunderad efter er bröllopsnatt”, säger Lara och lägger en hand, tung som bly, på Jessicas skuldra. ”Jag klandrar dig inte för det, tvärtom tycker jag att det vara genialiskt av dig. Det krävs mod och klipskhet att lura herren, Jessi.”

Hennes läppar faller isär och ur näbben på korpen slipper ett flämtande ut. Hon ser aktsamt på sin svägerska med en blick som inte riktigt är orolig men istället bär på en fråga och många därefter. ”Lara? Du sjöng för mig…” Hon mindes de ljuvliga tonerna, lugnande och mystiska.

”För att du utstått tortyr och behövde inre frid.”

Lara fäster en hårslinga bakom Jessicas öra och klappar hennes kind, som en förbipasserande bris, lätt med baksidan av handen. Om Jessica var en korp och Narcissa en svan – då måste Fru Crowley Raven vara en gudinna. Det eteriska hos henne, outtalad men närvarande, är en ständig påminnelse om att hon är ett väsen bortom förståndets förståelse.

”Mörkret, hur mycket av en gråskala det än må vara, har sitt fäste i Avery. Den potenta magin slingrar sig runt hans hjärta som en bur.”

”Du sa att han var din klippa”, minns Jessica, för det var precis vad Lara sagt. Att Avery hade ett hjärta av guld, att världen var vacker och hon ville uppleva den med honom.

”Svartkonster har en mycket stark inverkan på människor och Merlin ska veta att Avery är fullkomligt och totalt medtagen när han återvänder från sina uppdrag. Senast var han i Jugoslavien och sökte något…”

Jessica låter fingrarna glida över gardinen som är fäst vid sidan av fönstret, sammet, noterar hon, och funderar över vad Lara egentligen vill. Men som alltid är Lara kvick med att återuppta sitt talande när hon inte omedelbart får ett svar.

”Låt dig inte hjärntvättas till någon diffus lojalitetkänsla och utföra plikter värre än vad de kunnat göras.”

”Du tror att det är simpelt, Lara”, biter hon ifrån och hoppar ner från fönsterblecket. ”Kanske för dig.”

Jessicas snabba steg därifrån lyckas inte skapa distans från Lara som omedelbart befinner sig framför henne med uppspärrade ögon och håret dansandes runt axlarna. ”Informationen kanske undgått dig, Jessica. Men det är jag som stått mellan dig och Herren.”

”Jag har aldrig bett dig”, fräser hon irriterat och går runt den blonda kvinnan.

”Jag förstår, Jessica”, ropar Lara efter henne, lugnt men tydligt, ”jag ska inte störa dig mer.”

Herrgården på landet är menad att ge mer frihet, men när Lara försvinner iväg med en smäll från transferansen, är ensamheten slående. Det är tyst och stilla. Lugnet efter stormen – eller är det före stormen? Den totala tröttheten av att alltid vara en del av ett spel i rörelse tar ut sin rätt över Jessica, som snabbt infinner sig på schäslongen i sitt rum. Hon klär av sig sin pjäskostym och andas in den ljumma luften i rummet. Evan var där för två dygn sedan, förfärad och sorgsen över situationen, och Jessica lät honom hållas. Han kunde inte hjälpa att han blivit insnärjd i detta och goda hjärtan förgås ofta fortare. Han skulle gå i fördärvet, det var en sak som var säker.

Vill Jessica följa honom?

Hon gräver i sin koffert från skolan, slänger upp kläder hon inte använder längre, och staplar böcker i högar intill den. I ett sidofack i en ask ligger ringen hon fått av Sirius men den vågar hon inte bära, det hade kunnat skapa misstankar där de inte ska finnas. I botten av allt finns den – som en metafor för vart Jessicas liv alltid bottnar. En flat sten i skiffer har slunkit emellan klädesplagg och böcker men när hon väl finner den är hon nästan rädd för att titta på den… Tänk om han hört av sig? Till sist plockar han rappt men ryckigt upp den och inser att hon innerst inne vetat. Det är klart att han inte hört av sig. Att han inte undrar. Ändå kan hon inte låta bli att lämna ett meddelande på den matta ytan.

”Kan vi prata?”

Förväntar hon sig ett svar? Nej. Detta gör hon för sin egen skull. Ett sätt att veta, långt inom henne, vart hennes sanna natur finns. I fem minuter stirrar hon intensivt på stenen med uppspärrade ögon som torkar i uteblivet blinkande innan hon ger sig själv en mental örfil och lämnar stenen. Så snabbt svarar han ju inte.

Istället tar hon med sig sina böcker om animagi som hon införskaffat via husalfen Harlow och beger sig upp till lönnrummet sjutton trappsteg upp från sitt rum. Hon hade visserligen kunnat använda sig av böckerna på fars kontor, men ännu är hon inte säker på att hon vill dela med sig av hemligheten ifall hon bemästrar magin. I korptornet finns ett litet fönster och intill står ett litet rundat bord och en mysig, insutten, fåtölj i grön sammet. Kvar på bordet ligger Jessicas ocklumeneringsböcker och ett par stearinljus tänds när hon svävar staven över dem. Solen ligger lågt på himlen och sprider sina sista gyllene strålar över landet och godset. Dammpartiklarna som rör sig genom luften fångar solen och glimmar till som guld ända tills att solen gått ner i fjärran. Hungrigt slukar Jessica varenda sida av boken, bläddrar de gulnade sidorna flinkt, och när hon är klar går hon igenom de viktigaste delarna en gång till. Som tur var så fanns det bland från mandragoror i herrgårdens förvaringsrum. Där stod de flesta trolldrycksingredienser, örter och en annat otäckt. Herren hade naturligtvis beordrat Jessica om att det var fritt fram för Snape att ta vad han behövde därifrån då de befann sig på godset. Men ingen skulle väl märka om hon tog ett mandragorablad?

Hon låter mandragorabladet lägga sig till rätta under tungan och kliver ut genom de enorma portarna på Korpgodset. Utanför drar en vind tag om henne och rasslandet i träden avslöjar att hösten är på väg.
Och med hösten; Mörkret.
Just som hon ska vända och söka skydd inomhus igen faller tunga regndroppar från skyn och målar hennes hy kall.

Trezzan, tack för taggningen ^^

Så, ÄNTLIGEN kan jag ge den här texten den uppmärksamhet den förtjänar. Har varit en del äventyr i helgen plus att Mike installerade karaoke i vardagsrummet...men nu sitter jag här, dricker kaffe och mumsar kanelbulle på dess egna dag. Alltid en ursäkt

Så vi förflyttar oss till korpherrgården där de också ska fika, men under betydligt mer bisarra omständigheter. Snittar, te och honung är ett måste även i den mörkaste tid. Kanske speciellt då?

Trappstegen är med. Alltid.

Och Lara.

Det är svårt att läsa av den kristallblonderade kvinnan och hennes karmosinögon. Omöjligt att veta om det är ruttet kött, nyskördade rosor eller bådadera som kvinnan i fråga doftar där hon sitter tätt intill Jessicas stuckna kropp, natt som dag. Oavsett om det är den söta doften eller den ruttna vars lukt virvlar sig in i hennes näsborrar mår hon illa av det.

Det här stämmer PRECIS med min bild av Lara. Som du ju vet tycker jag det är svårt att få grepp om henne. Hon är otroligt svår att analysera och därför också intressant. Jag måste ge henne att hon alltid har ställt upp för Jessica. Hur hon varit mot diverse andra individer är en helt annan sak...

Visst var hon vacker men trots det var ansiktet märglat, ögonen stack ut något, och hon såg tärd ut. Vad skulle nu Narcissa säga? När hon om möjligt såg ännu värre ut än vanligt. Kanske var det bara bra för då syntes sorgen utanför ramarna. Sorgen innanför ramarna fanns inte,

Här råkar tempus hoppa till preteritum, som det lätt kan bli i skrivandets 'flow', men jag tycker absolut att presensformen ska vara grunden här. Sorgen innanför ramarna finns inte. Jessica börjar bygga murar även inom sig...

Klockren bild med korpen och svanen, svart och vitt. Liksom originella formuleringar i sann Trezzan-stil som
mycket små, eleganta, flätor för att tämja sorg.

Aha, Narcissa är rädd för Lara. Inte så lite heller.

Jessica håller inne ett yttrande om att vampyren som står henne så nära inte är mindre värd än någon av dem – men det går förstås inte i linje med deras tro, så hon håller inne den.

Jag tror det blir bättre om du formulerar om det första 'håller inne' så det inte upprepas. Kanske att Jessica tänker inom sig att...etc. Eller att Jessica har på tungan att. Något sådant. Så de tycker alltså att vampyrer är mindre värda? Liksom svartälvor, varulvar och jättar. Ändå används de i striden. Typiskt onda krafter att utnyttja dessa varelser för sina syften.

Var detta ögonblicket som Jessica väntat på? Skulle hon äntligen få reda på någonting?

Låt gärna presens vara kvar här! Det förstärker också spänningen i ögonblicket

”Jag hoppas inte att jag besvärat dig, Jessica, du måste genomlida en enorm sorg. Men jag tvivlar inte och jag tror på vår Herres förmågor, du kommer att bli gravid igen.”

Haha, alltså jag kan inte hjälpa det men jag gör ofrivilligt associationen att det är Voldy som kommer att göra Jessica gravid...hu och usch!!!

”Och… Om du skulle få en dotter hade de kunnat vara trolovade från födseln. Hade inte det varit underbart?” Cissas ögon lyser som stjärnor och Jessica, fastän hon inte avslöjar något, spyr över hela sitt inre. Hur tänker hon? Om de växer upp tillsammans så skulle det bara likna incest… De skulle vara nära som syskon.

”Jag…” Hon vet inte vad hon ska svara. ”Jag tycker det låter som en fantastisk idé!” undrar om Narcissa märker hur entusiastisk Jessica inte är? Antagligen inte.

Mäktiga rader! Förstår precis hur de båda tänker utifrån sina olika perspektiv. Och när vi vet det vi vet...

Så är stunden med Narcissa över och Lara tar vid, vänder på sin gloria. Snyggt! Det är massor av sådana här bilder genom hela kapitlet. Korpen, svanen och gudinnan.

Intressant med Avery, som alltid. Där finns massor att gräva i. När vi ser honom genom Laras ögon har han ett hjärta av guld.

Jessica lät fingrarna glida över gardinen som var fäst vid sidan av fönstret, materialet var i sammet, och funderade över vad Lara egentligen ville. Men som alltid var Lara inte sen med att återuppta sitt talande när hon inte omedelbart fick ett svar.

Här råkade det bli preteritum igen. Och ja - vad vill Lara?

”Låt dig inte hjärntvättas till någon diffus lojalitetkänsla och utföra plikter värre än vad de kunnat göras.”

Och här kommer jag direkt att tänka på beskrivningen av Jessica/Eileen ur Snapes perspektiv i kapitel 55 i Prinsen:

Hon som bar gott inom sig men till slut inte orkade längre, gav efter och inordnade sig under ondskans makt. Nedbruten och med en lojalitet som subtilt och gradvis gått över i en diffus pliktkänsla. Indoktrineringens martyr, en olyckskorp som i sin tur kan skörda oskyldiga offer under sin väg.

Det verkar som om Lara delvis försökte bromsa det här. Återigen nyanseras bilden av henne. Men här väljer Jessica att bryta med henne, som jag uppfattar det i alla fall.

Istället söker hon sig till...Sirius! Försöket till kontakt med honom har vi diskuterat över kaffe i köket. Och jag är spänd på fortsättningen du tänker dig där

Miljöbeskrivningen kring studierna på slutet är så fin. Dammpartiklarna som rör sig genom luften fångar solen...

Där stod de flesta trolldrycksingredienser, örter och en annat otäckt. Herren hade naturligtvis beordrat Jessica om att det var fritt fram för Snape att ta vad han behövde därifrån då de befann sig på godset.

Tänker på hur Mirre i framtiden faktiskt känner sig trygg i den där miljön med alla trolldrycksingredienserna. För att hon har blivit vårdad av Severus och aldrig blivit varse den mörka sida som Jessica i hans ungdom fick se.

Och mandragorabladet bäddar för fortsättningen! Längtar mer än någonsin!

Avis Fortunae

Haha, alltså jag kan inte hjälpa det men jag gör ofrivilligt associationen att det är Voldy som kommer att göra Jessica gravid...hu och usch!!!


USCH! Ge mig inga idéer! Jag skäms ju ögonen ur mig över alla tempusfel, haha... Men har förhoppningsvis lyckats rätta till dem nu. E x t r e m t lätt, att fastna i den fällan när jag skriver ur olika perspektiv... Det snurrar nämligen till mitt tänk med tempus också, snurrigt nog...

Jaja, världsbäst kommentar trots det. Älskar när du poängterar ut "Trezzan"-meningar. c: ♥ ♥ ♥ ♥


(ps. jag gillade inte avslutet på kapitlet så det fick ett par extra rader)

Trezzan, jag kommer inte hinna ge respons på allt ... Det är mycket i skolan nu ...
Om du vill kan jag kanske skriva respon på det föregående kapitlet under helgen ... Annars kommer jag bara ge respons när jag hinner.

Jeg blev lite ledsen när jag inte blev taggad ... därför skrev jag :