Är det värt att? [SV]

Jättebra!

Superbra!

Kapitel 11:

Leona öppnade sakta ögonen. Det gjorde ont i hela kroppen. Hon tittade sig sakta runt och såg vita sängar stå i rad bäddade med rena vita lakan. Hon förstod snabbt att hon var i sjukhusflyglen. Hon satte sig sakta upp i sängen och grimaserade av smärta. Hon konstaterade sedan att det var antagligen sen kväll eller natt då månen sken utanför fönstret mittemot hennes säng.
Hon tittade ner på sin kropp. En blå pyjamas hade någon klätt på henne, antagligen Madame Pomfrey. Hennes armar hade svaga nyanser av blåa toner så hon förstod att det var blåmärken som hade börjat läka. Hon kände igenom kroppen. Allt verkade okej.

Efter en stund sjönk hon ner mot kuddarna igen. Hon minns inget av det som hände. Hon minns inte varför hon var i sjukhusflyglen eller hur hon hamnat här. Leona var rädd, orolig och nervös. Vem hade inte varit det om man tappat minnet?

" Miss Lover, du är vaken." En äldre dam kom snabbt gåendes mot hennes säng.
" Madame Pomfrey, vad händer? vad gör jag här?" Leona tittade desperat på Madame Pomfrey.
Madame Pomfrey klappade henne på armen.
" Ta det lugnt Miss Lover. Du blev attackerad med lamslå besvärjelsen. Du har inga större skador. En bruten arm som verkar läkt och blåmärken. " Innan Leona hann sägas något la hon till: " Även en hjärnskakning. Därav att du inte minns något."
" Vem gjorde detta? Hur kom jag hit?"
Madame Pomfrey satte sig på stolen brevid hennes säng.
" Mr Potter lamslog dig. Mr Malfoy bar hit dig tillsammans med Mr Zabini från Slytherin."
" Men Madame Pomfrey."
Den äldre damen ställde sig upp.
" Hysh nu flicka lilla. Det är mitt i natten och du måste vila. Frågorna kan vänta tills imorgon. Här drick detta." Hon räckte fram en kopp med en knallgul vätska i sig.
Leona satte koppen mot läpparna och svalde vätskan som smakade riktigt riktigt beskt.
Innan hon hann öppna munnen för att ställa fler frågor kände hon ögonlocken bli tung och i nästa sekund sov hon igen.

Madame Pomfrey bäddade om Leona innan hon tassade in på sitt kontor igen. Hon diskade snabbt ur koppen och satte sig sedan vid sitt långa skrivbord. Hon tog fram ett pergament och en fjäderpenna och började skriva ett brev till Professor Dumbledore att Miss Lover hade vaknat och att hon inte minns något alls från vad som hände. Hon skrev även att Miss Lover fått en dryck som gjorde att hon somnade om igen så det var ingen idé att komma till sjukhusflyglen nu direkt.
Madame Pomfrey log när hon skrev det. Hon visste att skrev hon inte det skulle det ta max 10 minuter så hade Professor Dumbledore stått i hennes kontor.
Madame Pomfrey visslade till sig en uggla och skickade iväg den. Hon såg den flyga mot Professor Dumbledores kontor innan hon sjönk tillbaka i stolen. Hur förklarar man för en flicka att det var hennes egna pojkvän som gjort detta mot henne och varför. Så mycket frågor så lite svar.

Mer?

Jättebra som vanligt!
Mina favoritmeningar:
Madame Pomfrey bäddade om Leona innan hon tassade in på sitt kontor igen. Hon diskade snabbt ur koppen och satte sig sedan vid sitt långa skrivbord. Hon tog fram ett pergament och en fjäderpenna och började skriva ett brev till Professor Dumbledore att Miss Lover hade vaknat och att hon inte minns något alls från vad som hände.

Superbra!

Bra beskrivning av Madam Pomfrey och sjukhusflygeln. Undrar hur det kommer att gå med Leona, Harry och Draco.

Kapitel 12:

Draco satt på lektionen i örtlära. Det var alltid så kvavt i växthuset så nackhåret la klibbat mot nacken. Den knarrande dörren öppnades och Professor Snape klev in tillsammans med Professor Dumbledore i växthuset.
" Kan Mr Malfoy och Mr Potter följa med oss tack." Professor Dumbledores röst ekade mellan glasväggarna.
" Självklart Professorn. Mr Malfoy, Mr Potter packa ihop era saker." Professor Sprout tittade på de båda pojkarna som kvickt packade ner sina saker i sina väskor och reste sig sedan.
Draco följde efter Professor Snape ut ur växthuset. De stannade i skuggan vid ingången till slottet.
" Miss Lover har vaknat." Sa professor Snape enkelt. Draco tittade snabbt upp.
" Åh vad bra. Får jag gå och träffa henne?" Potter började gå mot dörren men blev stoppad av Professor Dumbledore.
" Nej Mr Potter. Jag ska ha ett allvarligt snack med dig." Han vände sig sedan mot Draco. " Du däremot Mr Malfoy kan gå upp till sjukhusflyglen. Men kom ihåg att Miss Lover minns inte ett dugg om vad som hänt och Madame Pomfrey har bara berättat lite." Han nickade mot Professor Snape som la en arm på Dracos.
" Kom Mr Malfoy." De började gå mot ingången. Draco kunde höra hur Potter protesterade bakom honom. Ända tills Dumbledore höjde rösten. Sen hörde inte Draco mer för dörren bakom dem slog igen.

Professor Snape och Draco gick sakta genom korridorerna i slottet. Slottet var läskigt tyst då alla elever var på lektioner.
Det enda som hördes var deras ekande steg.
" Är du okej Draco?" Professor Snape tittade på honom. Draco ryckte på axlarna.
" Jag vet inte. Jag är bara glad och rädd över att Leona har vaknat." Draco kände en klump i halsen. När hon var medvetslös var hon iallafall skyddad. Vad ska hända nu. Han kan inte alltid ha turen att vara nära henne när Potter attackerar. De går inte ens i samma elevhem.
" Det kommer bli bra Draco. Bara ta det lugnt." Snape tystnade och fortsatte sedan. " Du vet vems Leonas pappa var eller hur?"
Draco nickade sakta.
" Han dog i vår källare." Han svalde. " Hur ska jag någonsin kunna berätta det för Leona." Snape stannade upp och vände sig mot Draco.
" Draco lyssna på mig. Miss Lover är en vettig tjej och det vet du att jag inte säger ofta. Hon kommer förstå att du hade inget med det att göra." Snape tystnade och började gå igen.
" Du är inte dina föräldrar Draco."

Ganska tråkigt inlägg förlåt för dety

Det var inte alls tråkigt utan en riktig cliffhanger på slutet med det vi fick veta om Leonas pappa (stackars Draco)! Gillar också Snape väldigt mycket i den här storyn!

Jättebra!

Kapitel 13:

Leona satt i sängen i sjukhusflyglen. I handen höll hon ett foto. Ett foto på hennes familj. Hennes pappa, hennes mamma, hon själv och sin lillasyster.
" Hej." En mörk röst fick henne att hoppa till. Hon var så inne i att kolla på fotot så hon hade inte hört stegen som kommit fram till hennes säng. Hon tittade upp och såg Draco Malfoy stå vid hennes sängsida och han såg väldigt besvärad ut.
" Hej." Svarade hon sakta medans hon rättade till sig i sängen. " Sätt dig om du vill." La hon till efter några sekunders tystnad.
Draco nickade och drog fram stolen och satte sig sakta ner.
" Hur är det?" Han tittade på henne. Leona såg blek ut. Trött. Kanske inte så konstigt egentligen.
Leona ryckte på axlarna.
" Jag är väl okej. Kommer inte ihåg ett skit dock." Hon sträckte sig efter sitt vattenglas som stod på sängbordet och ryckte till. " ouch." sa hon tyst. Det smärtade till i sidan av magen varenda gång hon sträckte sig.
Draco lutade sig snabbt fram och greppade tag i glaset och sträckte fram mot henne.
" Tack." Hon log försiktigt och tog en klunk kallt vatten. När hon var klar tog Draco glaset igen och ställde tillbaka på sängbordet. Han såg bilden som låg i hennes knä.
" Vilka är det där?"
Leona tittade ner i sitt knä.
" Min familj." Sa hon tyst.
Draco lyfte ett ögonbryn.
" Är inte du ensambarn?"
Leona skakade sakta på huvudet.
" Mamma skickade iväg Leonora när pappa dog. Vart vet jag inte." Leona svalde sakta och la undan bilden under kudden igen.
Draco förstod piken och ställde inga fler frågor.
" Kommer du inte ihåg något alls?"
Leona skakade på huvudet.
" Det enda jag vet är vad Madame Pomfrey sagt. Att Harry lamslagit mig och att du burit hit mig."
Draco nickade.
" Han slog dig. Hotade dig. Försökte tvinga sig på dig och du sprang in i mig när du försökte ta dig därifrån.."
Leona höll upp en blek hand.
" Jag orkar inte.." En tår rann nedför hennes kind.
" Förlåt." Sa Draco tyst. Han tittade på henne. Hennes ögon. Så vackra. Innan Draco hann stoppa sig själv sträckte han fram handen och torkade bort hennes tårar från hennes kinder.
" Vad gör.." Mer hann Leona inte säga förrens Draco reste sig upp och rusade ut ur sjukhusflyglen. Dörren slog igen bakom honom.
Leona tittade på Madame Pomfrey som stod i dörröppningen till sitt kontor.
" Sa jag något?"
Madame Pomfrey skrattade.
" killar.." hon skakade på huvudet och gick in i sitt kontor igen.
Leona tittade en stund på dörren. Hon kände sig trygg när Draco var här. Trygg och inte så ensam. Han verkade förstå hur hon kände över allt.
Men hur? Vad har Draco för hemligheter..

Mer?