Astrid och Blodtjuven

Alldeles fantastiskt!! Underbart!!

AWEZHANG FOREVER!! Älskar hur du skriver!!

Förlåt igen, men jättebra

Ahhh, hur kan jag inte uppdatera med en så fantastisk läsarkrets? Alltså, era kommentarer gör mig så glad ♥
Kanske inte världens mest spännande kapitel, men ibland måste man slänga in lite information om karaktärerna också för att framtida kapitel ska betyda något

Edit: och förlåt för att det blev både långa meningar och långa stycken, haha. Förlåååååt. Det bara råkade bli så.

Kap. 4
Mannen utan känslor

Astrid kände en varm känsla inombords där hon satt vid Ravenclawbordet. Deras nytilldelade elever hade inte gjort något ovanligt dumdristigt – än – och hon såg hur Gryffindorbordet ögnade deras nya rekryter avundsjukt. Rätt åt dem. Slytherin såg dock mer än nöjda ut. De hade redan vunnit två år i rad, och om inte Ellina – föga troligt – på något mirakulöst sätt skulle sluta samla på sig minuspoäng denna termin, så såg det onekligen ut som att det skulle bli ett tredje. Ravenclaweleverna hade börjat räkna med Ellinaeffekten, och det var sällan någon ens blev arg på henne. Förra året hade hon haft en total på minus fyrtiotvå, vilket för henne var något av ett nytt rekord (det tidigare låg på femtiosex från andra året), vilket hade firats med applåder och ryggdunkningar, trots att Slytherin ändå hade vunnit med tjugo poäng. Men, men – detta år kanske skulle bli annorlunda.

Hon tittade på sina vänner längsmed Ravenclawbordet. Hon saknade Alyssa Cervent, första ordningskvinnan som hade bländat alla med sitt knivskarpa intellekt och totala avsaknad av humor, men i övrigt var de flesta av hennes kamrater i hennes ålder. Den blonda, rundkindade Sofia Lafayette, som alla hade varit övertygade om skulle sluta tillsammans med Ivan men som istället hade skaffat en mugglarpojkvän som hon aldrig slutade prata om; Nicole Nights, den blyga tjejen med den ständigt nyansskiftande blå slingan i sitt svarta hår som helst satt med näsan försjunken i en skönlitterär bok; Mikkel Avery, den taniga rödhåriga pojken, som nu hade börjat få ett skägg som i framtiden såg ut att kunna ge Hagrid en match; Dorian Francis, Ivans bästa vän – i alla fall innan Jeri klarade Quidditchuttagningen – som aldrig kunde låta ett skämt slinka förbi; Joanna Havisham, den brunhåriga tjejen som alltid fanns där när man behövde prata, och Angelica Umbeke, den mörkhyade flickan som var ett geni när det kom till förvandlingskonst, och som hade kommit till oväntad undsättning som alibi när Ellina och Astrid var orättvist beskyllda för ett brott de absolut hade begått, men som de helst inte ville ställas till svars inför den rasande professor Snape för.

Och så klart, Ivan, den muskulösa, blonda killen som hade varit en stadig stomme i Quidditchlaget sedan första terminen; Jeri, som var lika smart som lång och Ellina, hennes allra bästa vän. Ellina hade funnits där för henne ända sedan de, till Astrids förskräckelse, parats ihop på den första trollformellektionen. Ellina hade verkat distanserad och avståndstagande, men Astrid hade känt något, djupt rotat inom Ellina, som gjorde att hon accepterade det. Det var så klart innan Astrid visste något om att hon var legilimens, och att hon därför blev påverkad av Ellinas känslor. Nu för tiden hade hon lärt sig vilka känslor som kom inifrån, och vilka som kom utifrån, men det kunde hon inte förstå då. Det enda undantaget - då - hade varit Severus Snape, som mycket sällan gav ifrån sig en enda känsla. Nu visste hon att det berodde på att han var en ocklumens, och därför kunde skärma av sitt sinne från Astrids förmåga.

Hon tittade runt bordet och log. Det här var hennes familj nu. Direkt efter sommarlovet hade hon åkt hem för att hälsa på sin fader, Tobias Prince, och en gång för alla ta avsked. Det fick räcka nu. Varje gång hon kom hem försökte han bara övertala henne att göra någonting för honom, men han gav aldrig någonting tillbaka. Han kanske var hennes far, men en sådan far klarade hon sig bra utan. Då hon kunde spendera de sista somrarna på Ellinas familjegods fanns det ingenting som hindrade henne från att bryta kontakten, och när hon hade sagt hejdå tittade han bara på henne med känslolösa ögon. Han hade vetat att det skulle ske.

”Och därför”, avbröts hon i sina funderingar av Dumbledores stämma, ”så vill jag ta tillfället i akt att presentera vår nya lärare i försvar mot svartkonster – välkommen, Ciaran Darafuil.”
En mycket blek man iförd en typisk mugglarutstyrsel av jeans och svart t-shirt rörde sig smidigt fram till talarstolen. Han blickade ut över studenterna, och log.

Leendet fick det att isa sig i Astrids ådror.

”Tack, professor Dumbledore”, sade Ciaran Darafuil och bugade elegant men avmätt. Hans strama läppar och bakåtslickade, inoljade hår sände rysningar genom hela henne. Han log åter sitt stela leende och talade med en välartikulerad, mjuk stämma som kändes som när man dricker någonting som är alldeles för sött.

”Det är en ära att få ta över i år. Jag hoppas att vi kommer att ha en mycket tillfredsställande termin. Jag är säker på att vi alla kommer att lära känna varandra mycket väl. Innan jag kom hit har jag arbetat med att skingra antika förbannelser, och ni kommer nog snart inse att jag har väldigt god insyn i magins… mörkare vrår.” Han log åter sitt blodisande leende. ”Ni kommer att få ett mycket händelserikt år, vill jag lova. Jag vill också passa på att be om ursäkt till våra sjätteårselever. Litteraturlistan var inte mitt verk – vi kommer inte att använda oss av den där klåparen Andersons verk. Ni kommer att få ett kompendium av mig, utan extra kostnad, under vår första lektion. Tack för mig.”

Salen applåderade högt. Ellina vände sig mot Astrid. ”Wow. Jag tror att jag gillar honom.”
Astrid kände sig inte alls lika övertygad. Hon hade fortfarande en obehaglig känsla i maggropen.
”Du tycker inte att han verkade lite… Jag vet inte. Kall? Distanserad?”
”Darafuil? Såg du samma person jag såg precis?”
Då slog det plötsligt Astrid. Det var exakt samma känsla som hon hade haft så fort hon såg Snape i början av det första året. Det fanns bara en förklaring. Hon lirkade fram trollstaven och viskade, knappt hörbart, ’legilimens’.

Ingenting.

Professor Darafuil var en ocklumens.

Superrr! Du skriver såååå bra!!! Vao, detta är en av de bästa Fanficition jag har läst!!!!
Sluta inte!!

Jaaaa!!! Så sjukt AWEZHANG BÄST!!!

Du menar väl... TARTYAWEZHANG BÄST!!!!

OMGs DU SKRIVER FÖR BÄST!!!!!♥♥♥♥ asså älskar det!!!

Fantastiskt!!!!

Jag är lite osäker på hur jag ska skriva. Vad vill ni helst: att jag skriver en ganska kort berättelse med fokus på själva storyn, eller en lite längre som lyfter in lite mer om karaktärerna, relationer etc?