En elev med stor betydelse

Det här kapitlet gick lite som det gick, men oh well, här är det åtminstone. Jag hoppas att jag inte sviker er tro på mig, hah! Respons och kritik är kärlek!

Kapitel 9, Severus POV
Så trött. Varför hade han inte flytt undan lärarrollen? Varför bry sig om elever? Han vann ju knappast något på det, det försvårade bara hans liv ännu mer. Suck.
"Därför att det här är vad som händer om man blir lockad in på fel väg, Miss Weaver."
Varför visade han flickan märket? Om han hade tur så skulle hon kanske bli livrädd och springa där ifrån, men det var knappast den säkraste metoden för att rädda henne undan svartkonsternas lockande. Och om det inte hindrade henne, så skulle hon ändå aldrig lita tillräckligt mycket på honom för att tro på ett enda ord ur hans mun. Hon kanske inte kom ihåg kriget i sin helhet, men hon måste veta vad märket innebär, vad en dödsätare är.
Han kunde inte ens förmå sig själv att titta på henne, han var så trött på att se skräcken i unga ögon.
Och inte kunde han titta på märket heller. Det må ha bleknat, men det var fortfarande samma märke.
Så Severus Snape tittade åt sidan, studerade intensivt kontorsväggen. En kall stenvägg. Lite som han själv, faktiskt.
Varför hade inte flickan sprungit sin väg? Var hon fastfrusen i chock?
Värme. Han kände värme på mörkrets märke. Ett finger som gled längst med ormens slingrande kropp. Förskräckt ryckte han bort armen och vände sin blick mot flickan.
Med ett ursäktande leende och glittrande ögon tog hon bort handen som frivilligt hade rört vid det han själv avskydde mest.
Var hon värre än vad han trodde? Var hon så indragen i det hela att mörkrets märke fascinerade henne?
"Ursäkta sir, jag var bara tvungen..." hon skrattade till.
"Då är ryktena sanna alltså. Jag trodde aldrig på eleverna som viskade om att du skulle ha varit dödsätare. Ärligt talat tyckte jag vampyrism kändes rimligare, även om det också var absurt. Men det måste innebära..."
Severus kunde ärligt säga att hans hjärna stod still. Tankeprocessen var frusen, och allt han kunde göra var att stå och lyssna. Ganska unikt faktiskt, att lyckas chocka Severus Snape till ett sådant läge.
Men medans det stod still hos honom, så var det tydligt att kugghjulen snurrade hos Miss Weaver, som verkade helt omedveten om vad hon hade försatt sin professor i för situation.
Flickans ansikte lös upp när hon funderade högt.
"Professor Dumbledore skulle aldrig anställa dig om han inte litade på dig, så du kan inte ha jobbat för den mörka sidan...men jag antar att märket är äkta? I såfall..."
Hon drog fingrarna genom sitt långa hår medans hon funderade, fortfarande opåverkad utav sin professor som sakta började få tillbaka viss tankeförmåga.
"...I såfall måste du ha varit något i stil med en dubbelagent!"
Tydligt nöjd med sin slutsats, log hon upp mot Severus som långsamt återfick sin talförmåga.
"Mycket...noggrant observerat, Miss Weaver. Det är ett äkta mörkrets märke, och dubbelagent är inte helt fel uttryck. Men jag...började inte som en dubbelagent. Jag gjorde misstag i min ungdom som..."
Hans blick flackade upp mot klockuret som satt ensamt på en utav kontorets väggar.
"Och om du inte vill gå hungrig till bädds, så rekommenderar jag att försvinna iväg till kvällsmaten -- nu -- Miss Weaver."
Han försökte ge henne en av utav de blickarna som brukade få elever -- och en del vuxna -- att krypa, men han kände hur kontrollen sled undan.
Hon kastade en blick upp mot klockan och reste sig upp, tydligt opåverkad utav hans försök till att skrämma henne.
"Självklart professor"
Hon vände sig om för att gå ut ifrån hans kontor, men vände sig om precis innan dörren.
"Ursäkta sir, men när ska jag återkomma för resten utav...lektionen?"
Flickan log ett försiktigt leende mot Severus.
"Ah...fredag eftermiddag, efter trolldryckslektionen. Och Miss Weaver...jag förväntar mig totalt diskretion om allt som du hört under den här...lektionen."
Hennes leende breddades.
"Självklart professor"

Superduper
Jag försöker komma på lite kritik men allt jag kommer på är redan jättebra!

Nu förstår inte jag, lektion? Har jag missat något eller är det något du endast skrev i detta kapitel? Isf kommer jag att förstå bättre i nästa kapitel förmodligen.

Annars var det superbra! (Det var nog bara jag som inte fattade.)

gud vad bra!!!!

Jag tror inte ni riktigt kan förstå min kärlek för varken Severus eller Alan Rickman, men jag tycker ändå att ni ska se den här videon som ger en bra bild av den så väldigt missförstådda mannen.. Halvdålig kvalité men den är fantastisk, tro mig.
Anyways, jag var väldigt trött när jag skrev det här kapitlet så om ni ser något konstigt eller har någon som helst kritik, låt mig veta. Om ni har frågor som den Dora_Tonkz hade så låt mig veta så kan jag uggla er med en förklaring. Som alltid, respons är kärlek:

Kapitel 10, Severus POV
Severus lät sin blick glida över klassen som försökte ta sig ut ur klassrummet så fort som möjligt utan att ge sin lärare någon anledning att dela ut kvarsittningar. Han hade varit hårdare än vanligt och Gryffindoreleverna hade förlorat över 50 poäng under senaste dubbeltimman. Slytherin hade så klart inte förlorat något, de andra lärarna var så hårda mot hans elever att han alltid drog sig för att själv dra poäng därifrån. Det och att Slytherinelever faktiskt vet hur man uppför sig.
Hans blick gled till den lilla mörkhåriga flickan i hörnet, som tog längre tid på sig än de andra att plocka ihop sina saker, av självklar anledning.
"Hon försöker åtminstone inte le åt mig, det är väl alltid något"
Severus kunde inte räkna upp hur många gånger han ångrat sin sammankomst med Kathryn den senaste veckan. Att inte behöva bry sig om en annan människa var något han var ganska bra på, han hade slutat med det för fem år sedan då han hade fått det ultimata bevisat att det gör ont att låta sina känslor bli påverkad av någon annans välmående.
Men flickan påminde honom alldeles för mycket om sig själv. Och trots allt var han lite nyfiken, hennes snabba slutsats om hans arbete i kriget var rent genial. Hon var inte ens rädd för honom trots alla hans försök till motsatsen. Otroligt.
Så nu fann han sig själv väntandes på att klassen skulle försvinna för att fortsätta berätta om sig själv, och han var rädd. Och arg, för han var alltid arg när han hamnade i en situation han inte kontrollerade.
"Miss Weaver, om du skulle vara så vänlig att stanna kvar..." Han drog ut på sarkasmen i tonen på "vänligt" samtidigt som han iakttog henne. Han noterade att inga elever gav henne oroliga blickar, såsom vänner gjorde när de såg en kamrat i vägen för hans vrede.
"Idioter, att inte vilja umgås med flickan bara för hennes blod eller elevhem. Men hon hade kanske varit för intelligent för dem ändå"...inte för att hon någonsin skulle få höra det ifrån honom. Han hade redan varit alldeles för trevlig mot Miss Weaver.
När klassrummet var tomt förutom de två, så klev hon fram mot skrivbordet han satt vid, men innan hon hann öppna munnen reste han sig upp.
"Följ med mig Miss Weaver, om jag bestämmer mig för att jag kan lita på din diskretion så är det här en diskussion som jag inte vill att några snokande snorungar ska råka höra."
Han gled in på sitt kontor och när han hörde hur dörren bakom honom stängdes, vände han sig om och stirrade ner i de mörkbruna ögonen som såg så mycket äldre ut än resten av flickan.
"Kan jag lita på din totala diskretion, Miss?"
Severus hade förväntat sig en flackande, nervös blick men istället möttes han av mycket självsäkra, orädda ögon.
"Vad tror du om mig egentligen, professor? Självfallet"
Han nickade, och samtidigt som han slog sig ner bakom kontorets skrivbord så gick han igenom det han planerat att berätta -- och vad han absolut inte skulle berätta -- i sitt huvud.
Han skulle hålla det kort och endast enkelt beskriva hur en liten nyfikenhet på svartkonster slutade i att han blev dödstätare. Det var långt ifrån hela historien, och långt ifrån det enda som gjorde honom en dödsätare, men det skulle fungera för att skrämma flickan. Han skulle däremot inte berätta om misshandeln i hans barndom, mobbningen som nästan slutade i hans död, eller hur dödsätarna var den enda gruppen som någonsin hade accepterat honom och värderat honom som en jämnlike. Som hade sett hans färdigheter som något värt att ha. Om hur ett misstag gjort i ilska och skam gjorde så han förlorade den enda kvinnan han någonsin älskat, och hur ett annat misstag slutade i hennes död. Hur han kämpat och skulle fortsätta kämpa hela sitt liv för att betala den skulden även fast det var omöjligt. Hur det största hat han kände var självhat.
Nej, han skulle hålla det kort och koncist, en lektion om livsmoral.
Severus tog ett djupt andetag.
"Miss Weaver, jag vill att du ska förstå hur farligt svartkonsternas lockade kan vara, även om du tror dig bara vara nyfiken efter medel för självförsvar. Det jag är påväg att berätta är en liten del ur min egen historia, för jag har själv blivit indragen i en gång i tiden. Jag förväntar mig att du lyssnar utan avbrott under hela berättelsen, och om du känner redan nu att det inte intresserar dig så får du lämna. Nu." Han pausade några sekunder, men Miss Weaver såg inte ut att vara påväg att gå någonstans, snarare tvärtom. Hon gjorde sig bekväm i stolen hon själv slagit sig ner i och tittade uppmuntrande upp i hans ögon.
"Nåväl. Hur otroligt det än verkar så var jag inte helt olik dig en gång i tiden. Min...kära...far var mugglare och trots det var jag placerad i Slytherin." Han tvekade.
Sakta rullade en historia fram -- inte falsk men skräddarskrydd -- om hur han i sin ensamhet läste om svartkonsterna. Om hur han alltid varit ensam fram tills det att hans kunskaper om svartkonster kom fram till en man som senare skulle bli dödsätare. Hur han helt plötsligt blev respekterad och hur svartkonster var något att vara respekterad för. Han förklarade hur svartkonster var precis som en mugglardrog som gjorde en beroende utan att man visste om det.
Och under hela berättelsen så satt Miss Weaver och lyssnade med spetsade öron och en blick som gick från nyfiken till plågad till...det påminde om medlidande men inte helt.
Severus var van vid att bli lyssnad på, oftast vågade ingen motsatsen, men inte på det här sättet. Hon lyssnade inte i skräck eller för att han hade något extremt viktigt att säga, utan...därför att det var något som han ville berätta.
Underliga flicka.
I slutet kände han sig precis lika trött som han hade den föregående måndagen, och sjönk djupt ner i sin stol när hon började tala med en lugn men något skakig röst.
"Tack professor Snape, jag förstår att nu vad det var du menade. Det jag höll på med var farligare än jag trodde. Jag förstår även att det där var väldigt personligt och jag lovar dig min yttersta diskretion. Mitt problem återstår fortfarande men jag får helt enkelt hitta en annan lösning."
Hon blickade upp mot klockan och han följde hennes blick. Han hade pratat i nästan en timma och det började närma sig middag.
"Vi är klara för idag, Miss Weaver. Du kan gå nu."
Hon nickade mot honom och försvann ut genom dörren, dock med mindre entusiasm än förra gången.
Suckandes lockande han till sig en hög med pergament ifrån klassrummet och började rätta inlämningar samtidigt som han valde att inte tänka på den senaste timman.

Superbra

Du äger!! Du vet det va?
Btw, förstår vad du menar angående Alan❤️

Vågar mig på att kommentera för att jag förväntar mig en kommentar av åtminstone Dora_Tonkz inom en snar framtid. (Jag gillar inte den där saken som hindrar dig från att skriva mer än en kommentar ;-; )

Alltså det är månader sedan han dog och jag kollar fortfarande dagligen på massor tributes och ser om hans filmer och allt. Aldrig mött människan men saknar han så otroligt mycket, världen känns extra orättvis just nu. Det här är min bakgrundsbild på mina datorer lolz.
Nä usch, han kan inte vara död. Så enkelt är det, han måste gömt sig någonstans. Ja, den kör vi på.

Och tack för den fina kommentaren, är så otroligt orolig över kvalitén på mina kapitel så det värmer ♥

Varje gång jag ser t.ex. Ett montage av bästa stunder eller intervjuer mm så slinker det ner en liten tår varje gång. Tänk att man kan sakna någon så mycket... R.I.P

Ps. Du behöver inte oroa dig över kvaliten. För att skriva om en sådan karaktär måste man vara mer än duktig❤️

Suuuper!