The Glitter Game [THG]

Phosho - yeyy skriver upp dig
Kim Potter - tack snälla ♥

jättejättebraaaa du skriver så sjukt brabrabra lägg upp nästa nu jag vet att du har skrivit det >: ))))))))

Distrikt 4
Estelle Ramby - Kaninis

Estelle står i sitt rum när Marcus kommer. Hon har ätit och är klar sedan länge, den senaste stunden har hon bara betraktat sig själv i minsta detalj.
Hon har en klänning på sig. Hon brukar inte gilla klänningar men den här är riktigt fin. Den är ljust gul med gnistrande paljetter på och axelbanden vilar långt ner på hennes bara axlar och får dem att se helt perfekta ut. Runt halsen har hon sin vanliga guldkedja. Hon har lite smink och tunn, guldfärgad ögonskugga som får hennes ögon att lysa.
Marcus glider in bakom henne och kramar hennes arm. Hennes blick glider över på hans långa, stadiga spegelbild med de fina, modiga ögonen. De är rätt lika varandra, båda har rakt, blont hår och gröna, snälla ögon. Hon kramar hans hand och tillsammans går de ner för trappan.
Marcus har tre barn; Li, 13 år, Melody, 9 år och lilla femåriga Clara. De står och väntar påklädda och klara när Estelle och hennes bror kommer ner. Li håller Melody i handen och lilla Clara sitter på storasysterns rygg. Hon är iförd en rosa vårjacka och hennes blonda, pageklippta hår svänger runt hennes ansikte när hon hoppar upp och ner och skrattar förtjust.
Estelle ler lite när hon ser dem, de har blivit som hennes småsyskon.
De går tillsammans mot torget. Estelle bär Clara, som skrattar med sin lilla späda barnröst medan hon skriker Fortare!
Estelle vill inte skynda sig.
På torget händer det där hemska. Då väljs de ut. Vem som ska dö.

De kommer så småningom fram till torget i alla fall och Estelle och Li, vars lappar ligger någonstans där i en kupol på podiet, skiljer sig från Marcus, som är för gammal för att delta och Melody och Clara som är för små.
Estelle tittar bort när Li får sitt stick. Hon är så liten, borde inte vara med i denna galenskap, borde inte kunna väljas. Men det är Panems lag, och Estelle kan inte ändra den.

Estelle står ganska långt bak i sjuttonårskategorin, och medan borgmästare Kann E’iren babblar på om ära och rikedom söker hon med blicken efter Li framme bland de andra trettonåringarna, men ser henne inte i folkvimlet. Hon vänder inte blicken mot podiet förrän eskorten kommer in.
Distrikt 4:s eskort Marta Lewis är en smal, benig kvinna med hopklämda käkben. Hennes slanka kropp är iförd en chockrosa klänning med chockrosa band och axelband. Hennes krulliga hår är rosa och klackarna och läpparna är rosa, ja, hon har till och med rosafärgade linser omgivna av rosa ögonfransar. Hon ser ut som om hon just duschat i rosa tuggummismet eller nåt.
”Happy Hunger Games, and may the odds be ever in your favor”, säger hon med gäll, uttråkad, förstärkt röst.
”Som ni alla vet… äsch, vi struntar i talet Jag har sagt det så många gånger, jag orkar inte upprepa det igen. Dessutom kan väl alla det vid det här laget.” Hon fnittrar lite innan hon fortsätter.
”Jo, det är så här att bara tolv små distriktare ska delta i år.” I de fem år som Marta har varit eskort har hon alltid kallat dem för ”distriktare” med nedlåtande röst. Hon har alltid sagt exakt samma sak, exakt samma tal, men detta var en nyhet.
Bara tolv? Estelle slappnar av lite. Hon är mer orolig för Li än för sig själv, och nu dubblades chansen att någon annan blir vald. En lapp på typ tusen… Det kan ju inte vara så att Lis lapp dras. Oddsen står emot det. Fast å andra sidan så är oddsen inte alltid så gynnsamma, tänker hon.
”Jag tycker vi kör”, säger Marta lite gladare nu, på grund av all den nya uppmärksamhet hon just fick. Hon backar tills hon står bredvid den ensamma kupolen på podiet och sticker ner sina rosa naglar bland papperslapparna. Om hon brukar försöka vara långsam och dra ut på spänningen så gör hon det ännu mer nu. Hon verkar njuta så mycket av att stå i centrum att hon glömmer bort tiden. Tillslut ropar någon:
”Men bara gör det!” Marta tittar förvirrat upp. Hon kanske är lite knäpp, tänker Estelle. Det är i alla fall vad alla säger.
Marta tar en lapp, verkar plötsligt stressad.
”Li Ramby!” ropar hon och Estelle stelnar till. Hon ser Lis smala siluett på väg upp till podiet. Men det måste vara någon frivillig. Eller? Ingen säger något. Ingen anmäler sig. Tillslut börjar Marta:
”Jaha, då…”
”Jag anmäler mig som frivillig!” Estelle hinner inte ens tänka, orden bara slipper ut ur hennes mun. Bara tanken på att se Marcus helt förkrossad, Melody med tårar i ögonen och lilla Clara som frågar Var är Li? gör så att Estelle får tårar i ögonen. Bara tanken av Marcus, Melody och Clara skrika när Li går mot sin död.
Först nu märker hon att alla stirrar på henne. Hon har umgåtts länge med jobbiga småbarn och har därför utmärkt pokerface, som hon klistrar på sig medan hon plöjer genom folket i Distrikt 4. Tillslut kommer hon till podiet och går uppför trappan. Den är gammal och nött och det känns delvis som att den ska braka ihop under henne, delvis som att den aldrig tar slut. Hon kommer upp och ser ut över folket. Marta ler mot henne i ögonvrån, men hon tittar inte tillbaka. Hon säger bara högt och tydligt:
”Estelle Ramby.” Marta säger i alla fall ingenting med ”det där var dramatiskt” eller ”henne slår jag vad om att du var släkt med”. Hon säger bara:
”Jaha… Ge en varm applåd för Distrikt 4:s deltagare, Estelle Ramby!” och drar sedan med sig Estelle bort från podiet.

jättejättebraa!!

SÅBRRRRRAAA!!!!!!

Super!! :'D

Alltså jag har alltid älskat att skriva men alltid haft en storasyster som gjort det bättre så ni anar inte hur mycket det betyder för mig att ni säger så tack tack tack♥

Förresten någon får gärna kommentera så ska jag lägga upp nästa kapitel

hejsan detta är en awesome kommentar lägg upp kapitlet nu

Distrikt 5
Kenna McCullough - Kim Potter

Kenna står på torget och ser ut över podiet där fredsväktarna håller på att ställa i ordning. Den friska vårluften kittlar henne i näsborrarna och leker med hennes långa, blonda hår. Hon går runt och tittar på de stora biffiga männen i uniformer där de bär runt saker fram och tillbaka.
Allt det här är så patetiskt, tänker hon och höjer på ögonbrynen.
Livet som vissa säger är ”en dans på rosor” men som i verkligheten bara består av små marionettdockor som Panem äger och gör vad de vill med och spelet som bara finns till för att ta slut på det, som bara är ännu en lek för Huvudstaden.
Hon svänger runt och ser ut över den stora, tomma arenan som inom kort kommer vara fylld med folk. Det står bara enstaka grupper lite här och där som liksom hon inte hade något för sig hemma. Fast ’hemma’ är fel ord, ingen plats som Kenna känner till känns som något ’hemma’.
Så småningom bärs också bordet med blodprov fram och Kenna ställer sig i den mycket korta kön. När hon fått sitt stick går hon och ställer sig i sextonårskategorin, som är tom sånär som på en grupp flickor som står i en ring och fnittrar medan de visar något för varandra. Kenna fnyser.

Allteftersom tiden går fylls torget på och när klockan närmar sig tio är det packat med folk. Från sin plats ser Kenna borgmästaren, en lite rund, kort man med plirande ögon och tjocka kinder som på ett marsvin, komma ut på podiet. Han pratar på om det långa, hemska upproret, om freden efteråt, om Distrikt 13 och om spelets början och betydelse. När han är klar vankar han av podiet och går på korta, tjocka ben bort mot slutet av arenan där de vuxna står.
Eskorten kommer upp. Han är en ljushyad man med ljusblå ögon som aldrig slutar att stirra. Han har en otroligt ful kostym på sig som är gräsgrön – gräsligt grön – och en liten, matchande hatt som är nerklämd över hans rufsiga, blonda hårman. Han ler stelt mot dem, han har alltid varit tillbakadragen trots sin ’hedersplats’ som eskort.
”Hejj”, säger han högt, det låter nästan som han skriker, ”jjag heter Andreas Lime för de ssom inte kommer ihåg.” När han pratar så drar han ut på J:na och S:en, det har han alltid gjort. Det ryktas att han har haft talfel hela livet.
”Jja, det är mycket sspeciellt att vara här idag, då detta är ett sspecialtillfälle. Bara en deltagare från varjje Disstrikt sska delta i år!” Kenna höjer på ögonbrynen. Att Huvudstaden aldrig lär sig. De ska alltid hålla på och vrida på saker som redan är hoptrasslade.
”Jjag är sstolt över att nu väljja den ända deltagaren från Disstrikt 5 i år!” Han backar mot den ensamma kupolen på podiet, stoppar ner handen och drar snabbt upp en lapp. Kenna är lite överraskad, eskorterna brukar hålla på att dra ut på tiden för att öka spänningen. Det var ju bra, lika bra att få det överstökat. Så att…? Tänker hon sen. Så att jag kan återvända till mitt underbara liv? Tror inte det.
”Och…” börjar Andreas. Kenna rycker till, honom hade hon alldeles glömt bort. ”… deltagaren från Disstrikt 5 i år är… Kenna McCullough!”

Kenna rycker till igen. Hon vill nästan skratta. Hela hennes liv är så uppfuckat. Händer något dåligt, så händer det henne. Det är helt sjukt, tänker hon, hela livet är bara så… sjukt. Så kasst. Sen säger hon till sig själv att om livet är så dåligt, varför tar hon inte bara självmord eller nåt? Eller anmäler sig frivillig till spelet? Varför ger hon inte bara upp?
Men det är just det hon inte kan. Ge upp. Hur hemskt det än är, så vägrar hon ge upp. Hon rycker på axlarna. Hon kan ju lika gärna delta i spelet. Vinna kanske till och med? En liten del i henne säger att ja! Vinn så kanske det blir bättre! Men hela hennes kropp vill bara utrota den där lilla delen, den är så patetisk. Vadå bättre? Ett bra liv? Det har ingen. Och det här med att älska och bli älskad? Nonsens. Människor är själviska varelser som inte älskar någon annan än sig själva. Hon plöjer igenom Distrikt 5 och när hon kommer upp på podiet så känner hon sig nästan på gränsen till att le. Allt detta är så patetiskt. Hon ser ut över folket. Ni är så patetiska, tänker hon, små obetydliga varelser som bara har en tanke i huvudet och det är att leva.

ASDFGHJK! Du fick verklige till henne utomordentligt! Riktigt strålande! :'D