Quirrells första år på Hogwarts

Stackars Quirinus

Ännu ett kapitel! Är kanske inte det bästa, men i brist på idéer skrev jag det. Hoppas ändå ni gillar det.
_________________________________________________________


Kapitel 9- Missnöjda Myrtle


”Vi kommer att få vänta länge på flyglektionen. Vi får ingen idag”, sa Frank på väg till trollformelläran.
Adam, Martin och Jake såg besvikna ut, men Quirinus kände hur hjärtat tog ett skutt. Han hade oroat sig väldigt länge för flygövningen, innan han hade börjat Hogwarts, men efter Snapes attack, hade han blivit ännu mer ängslig.
”Varför får vi ingen lektion idag?” frågade Adam.
”Madam Hooch sa att det är risk för regn. Då tyckte hon att det var bättre att vänta”, sa Frank.
”Jamen, se det från den ljusa sidan. Det är trevligare att flyga när det är soligt”, sa Quirinus.
”Erkänn istället att du skulle vilja slippa den helt och hållet!” sa en kylig röst bakom dom.
Quirinus snodde om för att se vem det var. Där stod Snape tillsammans med den blondhårige pojken, Lucius hette han visst. Båda två log elakt.
”Vad menar du med det?” frågade Quirinus skarpt.
Adam, Martin och Jake såg oförstående ut, men Frank letade efter sin trollstav.
”Jo, som jag sa, så skulle du nog föredra att slippa flygövningen helt och hållet”, sa Snape med ett hånfullt flin, ”med tanke på att du är så rädd utav dig!”
”Och vems fel är det?” sa Frank argt.
”Lägg dig inte i, Longbottom!” fräste Snape.
Quirinus kände ilskan inom sig.
”Precis som din syster”, sa Snape. ”Hon var lika klumpig, trots att hon var med i Quidditchlaget!”
”Dra inte in Claire i det här!” skrek Quirinus.
Han fick plötsligt se James, Sirius och Peter komma gående emot dom. Alla tre stannade upp och stirrade.
Fint! Låt bli att ingripa! Fortsätt att vara arg på mig! tänkte Quirinus argt.
Snape log hånfullt och svepte sedan förbi Quirinus.
”Han är bara en idiot! Bry dig inte om honom!” sa Frank.
”Det är svårt att låta bli!” sa Quirinus och dom fem pojkarna fortsatte gå mot klassrummet under tystnad.


På kvällen, gick Quirinus upp till ugglesalen med ett brev till Claire. Hon kunde kanske komma med något råd.
”Henry!” ropade Quirinus.”Jag har ett brev åt dig.”
Den gyllenbruna ugglan kom ner och sträckte ut ena benet. Quirinus satte på brevet, strök Henry på huvudet och viskade: ”Var försiktig nu. Och se till att hitta Claire.”
Henry hoade mjukt och flög sedan iväg. Någon kom upp till salen. Quirinus vände sig om och fick se James, med ett brev i handen.
”Vad gör du här?!” frågade han.
”Samma sak som du kanske”, svarade Quirinus med syrlig röst.
James öppnade munnen, men stängde den igen. Istället gick han fram till en utav ugglorna. Just som Quirinus skulle gå, sa James:
”Jag fattar inte varför du blir så sur för minsta motgång.”
”Det är ju du som blir sur!” fräste Quirinus. ”Alla kan inte tycka lika! Och varför stod ni bara och såg ut som om ni hade sett ett spöke i morse?” tillade han. ”Min syster har sagt att Gryffindorelever är modiga och försvarar dom svaga!”
”Vi såg inte ut som om vi hade sett ett spöke! Vi blev bara förvånade över att Snape var i närheten!” sa James.
”Visst, visst! Ljug på! Du är fortfarande sur för att jag kanske tycker att någon är sötare än Lily!” sa Quirinus och stormade ut ur ugglesalen.
Han kände sig väldigt arg, speciellt som James betedde sig omoget. Sharon kom gående runt hörnet.
”Åh, hej!” sa Quirinus, medan ilskan försvann lika fort som den hade kommit.
”Hej! Jag letade just efter dig!” sa Sharon. ”Jag undrar om jag kunde få låna din uggla, jag ska skicka ett brev till mina föräldrar”, tillade hon.
”Tyvärr. Jag har skrivit ett brev till min syster, och Henry flög iväg för några sekunder sen”, svarade Quirinus.
”Åh, det gör ingenting. Jag kan ta en utav skolans ugglor”, sa Sharon. ”Men jag gör det sen” tillade hon.
Dom började gå mot uppehållsrummet.
”Jo…hrm… tack för att du pratade med Jake. Vi är vänner nu!” sa Quirinus och kände hur det pirrade i magen.
”Åh. Det var så lite! Frank såg ut att behöva lite hjälp, så jag tänkte att det var bäst att vara två”, sa Sharon glatt.
”Synd bara att Sarah och Chloe har tänkt vara sura på mig”, sa Quirinus automatiskt.
”Jag vet. Dom ville inte tro på mig riktigt. Det var ganska elakt av dom att skratta åt dig när du ramlade av stolen igår”, sa Sharon.
Det blev tyst en stund. Plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik, som fick blodet att frysa till is.
”Har någon blivit skadad!?” utbrast Sharon.
”Jag vet inte”, mumlade Quirinus.
”Ingen har blivit skadad. Det är bara Missnöjda Myrtle, hon är jämt så där”, sa en röst.
Quirinus och Sharon vände sig om. Det var Lily, flickan som Quirinus hade sett första dagen.
”Varför skriker hon så där?” frågade Quirinus.
”Jag vet inte. Hon skriker hela tiden. På en toalett till och med”, sa Lily. ”Det är ytterst sällan hon är någon annanstans”, tillade hon.
Plötsligt hördes ett sus och ett tjockt flickspöke dök upp. Hon hade tjocka glasögon och hon såg faktiskt surmulen ut.
”Hej Myrtle!” sa Lily glatt.
Myrtle fnös och sa:” Jobbigare än Peeves finns inte! Jag vägrar stanna kvar när han är i närheten!”
”Peeves?” sa Quirinus.
”Ja Peeves! Poltergeisten! Din dumskalle!” fräste Myrtle.
Hon svepte iväg med ett högt tjut.
”Stackarn!” sa Sharon medlidsamt.
”Ja visst är det synd om henne”, sa Lily. ”Jag måste kila. Hejdå ”, tillade hon och gick.
”Vilket konstigt spöke”, sa Quirinus.
”Jamen hon såg ju så ung ut”, sa Sharon.


När dom kom till uppehållsrummet gick Sharon bort till Sarah och dom andra flickorna. Quirinus gick fram till Frank. ”Hejsan, fick du iväg brevet?” frågade han.
”Jodå” svarade Quirinus. ”Men det hände nåt konstigt på vägen hit!” Han berättade om Myrtle.
”Ja, jag vet. Jag hörde det också, och då förklarade Den Grå Damen för mig”, sa Frank efter en stund.
Quirinus suckade och letade fram sin anteckningsbok.
”Vet du vad? Jag fick veta vad Lestrange har fått för straff!” sa Frank. ”Han ska få putsa silver hos den där hemska vaktmästaren, utan magi!”
”Vad ska Snape göra då?” frågade Quirinus.
”Han och Lucius ska skriva straffmeningar”, sa Frank lugnt. Quirinus kunde inte låta bli att le. Det kanske fanns lite rättvisa i världen.

_____________________________________________________

Om ni läser slutet: Denna sanna glädjen är skadeglädjen! Hehe! Ja, varför inte? Quirinus blev ju orättvist behandlad av Snape och Marrigburn, så då måste han få känna lite glädje också. Om inget annat har han ju Frank... och Sharon!

Jättebra!
Gör inget att du hade brist på idéer för du gör det spännande ändå

Super

SUUUUUUUUUUUUUUUUUPER BRAAAAAAAAAAAA

Jag tror jag lägger upp ett till kapitel idag. Tror jag i fortsättningen ska ladda upp på fredagar och lördagar, när ingen har skola eller jobb för närvarande, utan kan koppla av. Jag känner mig mer avslappnad om jag får ladda upp på helgerna. Då hoppas jag på överseende och tålamod. Njut!
_______________________________________________________________________


Kapitel 10- Quidditch


Lektionerna i Försvar Mot Svartkonster hade blivit Quirinus värsta ämne. Professor Marrigburn var lika hemsk och elak mot honom som på första lektionen och hon letade alltid en anledning till att dra av poäng från Ravenclaw. Om Quirinus hade rätt någon gång, så ignorerade Marrigburn det.
”Hon är verkligen en mara!” viskade Frank i skydd av en bok. Quirinus nickade. Professor Marrigburn svepte förbi deras bänk och gick fram till katedern. Det blev otäckt tyst.
”Jag kan meddela er att nästa lektion kommer vi att ha en praktisk övning, och jag förväntar mig att ni har med er trollstavarna.” Marrigburn lät giftig på rösten.
”Vad blir det för en övning, professorn?” frågade Quirinus
”Fem poängs avdrag för dumma frågor, Quirrell! Precis som din moster!” sa Marrigburn och log elakt.
Efter lektionen gick Quirinus och Frank till biblioteket. ”Stackars moster Lucy, som var tvungen att gå i samma årskurs som Marrigburn!” sa Quirinus.
”Jag håller med. Synd att Marrigburn inte gick med Jodie!” sa Frank.
Quirinus kände hur det ryckte i mungiporna; moster Jodie hade nog tråkat ut Marrigburn ordentligt. Dom kom in i biblioteket och stötte på Sam.
”Där är ni!” sa han. ”Jag tänkte tala om att det är en Quidditchmatch idag efter lunchen. Ravenclaw mot Gryffindor. Ni borde komma och se den.” Hans ögon lyste.
”Det ska bli kul!” sa Frank
”Ja, verkligen”, sa Quirinus.
Han kunde få annat att tänka på än alla orättvisor. Sam log mot dom och gick i väg med Fiona, fjärdeårseleven.
”Tror du att du kommer att våga kolla på den? Med tanke på att du är rädd för kvastar!” sa en röst.
Quirinus snodde om och kände sig ytterst rasande. Där stod Rabastan Lestrange och log elakt.
”Jag är inte rädd för kvastar!” fräste Quirinus. ”Vad har du fått den idén ifrån?” tillade han.
”Åh, erkänn att du darrar som ett asplöv, varje gång du ser en kvast! Jag har nog hört att du har bett att få slippa flygövningen! Tro inte att jag är dum!” sa Lestrange.
Snape dök upp bakom Lestranges rygg och log försmädligt. Han hade förstås hört allt.
Quirinus spände ögonen i Lestrange och väste:
”Det är nog du som är rädd av dig! Du går ju och gnäller hos Snape så fort nån ger dig svar på tal!”
Marrigburn kom fram till dom. Av hennes min hade hon hört nästan allt. ”Åh! Mr Quirrell! Inte ska du väl bråka med någon annan efter min lektion?” sa hon och log elakt. Lestrange flinade och gick iväg.
”Nej, professor Marrigburn. Men det var Lestrange, han…”, började Quirinus men Marrigburn avbröt honom
”Jag har sagt att du inte ska ljuga! Tio poäng från Ravenclaw!” sa hon.
Din hemska ragata! Inte undra på att moster Lucy hatade dig! tänkte Quirinus argt.
”Hon försöker bara skada dig”, väste Frank och gav Marrigburn en ilsken blick.


Efter lunchen, gick Quirinus upp till pojkarnas sovsal för att hämta sin halsduk, det höll på att bli kallt. Nere i uppehållsrummet var alla lika uppspelta. Adam, Martin och Jake gjorde en banderoll och med Franks hjälp, lyste färgerna starkt.
”Det här ska bli så spännande! Det är första gången jag ska få se trollkarlsvärldens sport”, sa Sharon, som hade dykt upp bakom Quirinus.
Han rodnade och sa:
”Jodå. Men det låter lite som fotboll, tycker du inte det?”
”Jo, det gör det. Sarah och Sam har förklarat för mig. Och Fiona har visat mig bollarna, hon är ju Jagare”, sa Sharon glatt. ”Skulle du kunna tänka dig spela Quidditch?” tillade hon.
Quirinus skulle just svara när Jake kom fram till dom och sa:
”Din uggla var utanför fönstret. Jag tog in honom, han måste väl ha kommit senare än vanligt.”
”Åh, tack Jake”, sa Quirinus och tog emot Henry, glad över att slippa hitta på en lögn till Sharons fråga. ”Ursäkta mig, det är privat det här”, tillade han vänd mot Sharon.
Hon log och sa:
”Det är okej.”
Quirinus gick upp till pojkarnas sovsal, lossade brevet från Henrys ben och läste:

Käre Quirinus!

Tack för ditt brev. Jag är jätteglad över att du har kommit in i Ravenclaw! Min egen lillebror! Jag grät av glädje. Mamma har kanske redan sagt det, men jag säger det ändå. Jag har börjat jobba på Sankt Mungos sjukhus och jag träffar John där, pojken som jag berättade om, kvällen innan du fick morfars klocka. Han är lika gullig och rolig, precis som när vi gick på Hogwarts. Oj så jag pratar! Du hade ju skrivit till mig av en annan anledning! Ja, jag kände Remus Lupin och hans vänner lite grann, trots att dom gick i Gryffindor, precis som pappa gjorde! Jag hade börjat femte året och blivit prefekt just då, och då började dom första året. Och ja, jag stoppade James och Sirius för deras upptåg. Och ibland upptäckte jag att Snape gjorde en hel del dumma saker. Bry dig inte om honom och den där Lestrange. En sak ska du veta, Snape ljuger bara, jag var fenomenal på Quidditch! Jag måste tyvärr sluta, jag ska jobba på natten. Men lyd mitt råd nu, och oroa dig inte för flyglektionen. Lycka till!

Kram Claire

”Okej, det blir väl så!” mumlade Quirinus för sig själv och stoppade ner brevet i väskan. Sedan tog han Henry på armen och gick ner.
”Där är du! Den börjar snart! Kom nu!” sa Frank glatt.
”Du är verkligen värre än David!” skrattade Quirinus och lät Henry flyga iväg mot ugglesalen.


Läktaren var fullsatt och flera elever bar Ravenclaws färger. Alla var uppspelta när laget kom ut. Gryffindorlaget kom ut i sina guldröda färger. Quirinus blev överraskad när han fick se James bland spelarna.
”Kaptenerna skakar hand!” sa domaren, madam Hooch.
”Det är hon vi ska ha under våran lektion i flygning!” sa Sarah, som satt bakom Frank.
Quirinus vände sig bort och fick se Fiona skaka hand med Gryffindors lagkapten.
”Alla spelare är ute på planen!” skrek kommentatorn, som visade sig vara Sirius. ”Kaptenerna har skakat hand, alla har satt sig på sina kvastar. Domaren tar upp klonken…”, Sirius tystnade när Madam Hooch tog upp en stor röd boll och kastade upp den i luften, ”… och spelet börjar!” Flera av åskådarna jublade och Quirinus kunde inte låta bli att vissla av glädje när Fiona fick tag i Klonken. Det var ovanligt spännande; Zoe, som var Ravenclaws Sökare, cirklade runt och såg sig om Kvicken, som Quirinus hade sett i en bok. Det fanns även två Dunkare, som slagmännen skulle hålla borta från dom andra spelarna.
”Zoe Jenkins från Ravenclaw har fått syn på Kvicken, men James gör sig beredd att följa efter!” skrek Sirius efter en stund, då det stod trettio-tjugo till Gryffindor.
Kom igen Zoe, du tar nog Kvicken! tänkte Quirinus och höll tummarna.
Plötslig, innan någon hade lagt märke till det, kom en Dunkare av misstag fram mot platsen där Quirinus satt. Dunkaren slog honom ordentligt i vänstra armen.
”Mark Hunter från Gryffindor slår av misstag en Dunkare mot läktarplatsen och någon ser ut att ha blivit träffad”, ropade Sirius.
”Säg något! Gör det ont!?” frågade Frank förskräckt.
Quirinus kände sig så yr, och ögonen tårades av smärta, att han inte kunde svara. Han kände hur han föll ihop. Det hördes en massa röster som pratade högt. Sedan blev det svart.


Quirinus vaknade av att några stod och pratade. Han slog försiktigt upp ögonen och fick se Frank, Jake och några Ravenclawspelare, och Mark Hunter från Gryffindor. Där fanns även madam Pomfrey, skolsköterskan. ”Hur känner du dig?” frågade Frank oroligt.
”Bra”, svarade Quirinus och satte sig försiktigt upp. Det gjorde lite ont i armen men den var nog inte bruten. Mark Hunter kom fram emot honom och sa:
”Jag är verkligen ledsen för den där dunkaren! Jag slog med all med min kraft och jag såg inte vart den tog vägen!” Han såg väldigt skuldmedveten ut.
”Det är ingen fara”, sa Quirinus och vände sig till Frank. ”Vann vi?” tillade han.
”Ja. Det gjorde vi”, sa Frank, som hade fått tillbaka färgen i ansiktet. ”Zoe tog Kvicken innan du kom in hit!” tillade han och log.
”Nu är det bäst att ni går så att han får vila”, sa madam Pomfrey.
”Vi kan prata senare”, mumlade Quirinus till Frank. Han sjönk tillbaka mot kuddarna och somnade.


På kvällen kände Quirinus att han mådde bättre och beslöt sig för att gå tillbaka till uppehållsrummet.
”Om du börjar känna dig yr, kan du komma tillbaka”, sa madam Pomfrey vänligt.
Quirinus sa god natt och gick. När han kom upp till uppehållsrummet, satt Sharon där och gjorde läxorna dom hade fått dagen innan. Quirinus ställde ner väskan.
”Hur känner du dig?” frågade Sharon oroligt.
”Det känns bra” sa Quirinus och satte sig i en fåtölj.
Varför skulle han bli så röd i ansiktet? Sharon log lättat och återvände till sin bok. Hon var så söt och hennes hår såg ännu guldaktigare ut i skenet från brasan.
”Vad har ni andra fått göra medan jag har varit i sjukhusflygeln?” frågade Quirinus.
”Åh, det är inte så mycket, vi brukar ju inte ha några lektioner på fredagseftermiddagarna ”, svarade Sharon. Det blev tyst.
”Jag går och lägger mig nu”, sa Quirinus till Sharon. ”God natt.” ”God natt. Hoppas att du inte kommer att må illa”, sa hon. Quirinus kände hur han nästan svävade uppför trappan. Frank satt där och väntade.
”Ni har pratat igen. Du och Sharon”, sa han.
”Ja, det har vi, och jag fick inte tunghäfta!” sa Quirinus stolt. Han lyfte på armen och skulle ta av sig klockan, när han upptäckte att den var borta.
”Den föll av din arm, så jag la den i din väska. Var inte ängslig. Den har inte gått sönder”, sa Frank.
”Och väskan glömde jag där nere!” suckade Quirinus. ”Jag går och hämtar den. Tack för att du tog hand om den”, tillade han och började gå mot trapporna.

___________________________________________________________

Om ni läser sista stycket: Ack ja, den kärleken! (Atira vet! ) Men det är bara roligt om man får fram en romantisk sida av Quirrell!

Hur många kapitel har du tänkt lägga upp?

Superbra

bäääääääääääääst ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Jag håller verkligen med!!

Ja, jag kände för att ladda upp ett till kapitel. Detta är annorlunda, för det är skrivet ur Sharons perspektiv, i och med att hon har en viktig roll i berättelsen. Detta för att att veta vad hon tycker om Quirinus! Hoppas ni gillar det.
_________________________________________________________________________


Kapitel 11- Hjärtat slår


Sharon suckade och lade ifrån sig sin penna. Det hade varit en lång dag. Hon sneglade mot golvet och fick se Quirinus väska.
Stackarn! Han var väl för trött för att komma ihåg den, tänkte Sharon och strök undan håret från ansiktet.
”Sitter du här fortfarande?” sa en röst.
Sharon vände sig om och fick se Sarah.
”Ja, jag är inte trött”, sa Sharon och log.
”Ja, jag skulle bara fråga om jag fick låna dina anteckningar till läxan”, sa Sarah.
”Visst, jag behöver dom inte”, sa Sharon, och drog upp sin anteckningsbok.
”Jag kan ta hela väskan förresten, så slipper du göra det, du ser för trött ut ”, sa Sarah och tog väskan på armen.
”Ja, om du vill det så”, sa Sharon och lutade sig tillbaka i fåtöljen. ”Jag kommer upp senare”, tillade hon.
Sarah log och gick upp. Sharon såg upp mot himlen; stjärnorna lyste svagt. Hon kunde inte låta bli att snegla upp mot pojkarnas sovsal. Det hördes inte ett ljud från pojkarna. Sharon log när hon tänkte på hur hon hade sett Quirinus på Hogwartsexpressen. Hon tyckte att han var så söt, med det mörkbruna, mjuka, tjocka håret som vilade mot pannan och ögonen, dom lyste som safirer.
Han verkade dessutom så snäll, men även lite blyg, han blev ju så röd i ansiktet. Sharon hade känt hur det hade pirrat i magen, men hon hade tyckt att Quirinus verkade så upptagen, så hon ville inte störa honom. Han hade ju dessutom varit snäll mot henne när han inte hade skrattat åt henne första dagen, när Den Grå Damen hade dykt upp från tomma intet. Ja, Frank var ju också ganska snäll och rolig, men det var inte samma sak med honom.
Synd bara att Sarah och Chloe inte har upptäckt hur snäll Quirinus är, tänkte Sharon sorgset.
Det var väl inte hans fel att den där tredjeårseleven hade gett sig på honom. Sharon beslöt sig för att skriva och fråga sin mamma om råd. Hon drog fram ett tomt pergamentstycke, doppade fjäderpennan i bläcket och skrev:

Kära mamma!

Som jag tidigare har berättat, så trivs jag bra här. Jag skriver för att be dig om ett råd. Du minns väl att jag berättade om Quirinus, pojken som jag pratade med innan sorteringen. Han är så söt, men han verkar så blyg. I alla fall när han pratar med mig. Dessutom verkar mina kompisar, Sarah Davies och Chloe McAllister, sura på honom för att vi fick poängavdrag på vår första lektion i Försvar Mot Svartkonster. Nåja, i alla fall, så undrar jag vad jag gör för fel när jag pratar med honom. Han blir så röd i ansiktet när vi pratar, och han sänker alltid blicken. Men när han är med sin vän, är han inte blyg. Vad ska jag göra? Du skulle gilla honom, han är jättesnäll. Nåja, hälsa familjen!

Kramar Sharon.

”Ja, det ser bra ut”, mumlade Sharon för sig själv och rullade ihop brevet.
Det hördes steg från trapporna till pojkarnas sovsal. Sharon vände sig om och fick se Quirinus. Han stannade upp och såg på henne.
”Hej, hade du glömt något?” frågade Sharon, medan hon kände hur hjärtat slog dubbelslag.
”Jo... min väska”, mumlade Quirinus och blev röd i ansiktet. Det blev tyst en stund.
”Jo, jag undrar om jag kan få låna din uggla, jag har ett brev till mamma”, sa Sharon. ”Dom flesta förstaårselever är uppe i korridorerna ännu, och jag tänkte att jag skulle passa på att posta brevet”, tillade hon.
”Åh, visst”, svarade Quirinus och tog upp sin väska.
”Skulle du vilja följa med?” frågade Sharon.
Quirinus såg förvånad ut, men sedan sa han:
”Ja, det… det kan jag göra.”
Han är verkligen blyg! tänkte Sharon och kände hur hon log lite.
Dom gick under tystnad. När dom kom till ugglesalen, ropade Quirinus ner på sin uggla, som kom ner till dom. Sharon skulle just sätta på brevet, när ugglan hoade argt och försökte klösa henne med klorna. Hon kände hur hon ryste till.
”Henry! Låt bli! Hon vill ju bara att skicka ett brev!” utbrast Quirinus ilsket.
Henry fortsatte hoa argt.
”Vad tog det åt honom?” frågade Sharon.
”Jag vet inte.” Quirinus lät nästan bitter. Han strök Henry på ryggen och sa: ”Vad är det med dig? Du brukar aldrig bli så här!”
Sharon kom på att hon hade tagit på sig en parfym, som hade en ganska skarp doft.
”Det är nog min parfym som är stark. Vänta”, sa hon och drog fram sin trollstav och pekade på sig själv. Doften försvann snabbt.
”Oj! Nu blev han lugn”, sa Quirinus.
”Jag tänkte väl det. Jag har flaskan med mig, om du vill kolla upp den”, sa Sharon, som kände hur chocken släppte. Hon satte på brevet.
”Hördu Henry. Blev du upprörd av den här doften?” frågade Quirinus och satte parfymflaskan i närheten av Henry. Ugglan hoade argt igen.
”Lugna dig! Jag ser att du känner igen doften. Lugna dig, sa jag! Jag ska ta bort den!” sa Quirinus. Han blev röd i ansiktet. Henry hoade och flög sedan iväg. Sharon skämdes och sa:
”Jag är ledsen! Jag skulle inte…”
”Nej. Det var inte ditt fel. Det var mitt, jag skulle ha låtit honom vara i mitt rum, dagen efter att jag hade fått honom. Claire sprayade med den där parfymen över hela vardagsrummet. Hon tyckte nämligen att det luktade instängt och då märkte hon inte att Henry sov i sin bur. Han blev tokig”, mumlade Quirinus, som såg ut att vilja sjunka ner genom golvet. ”Pappa sa att starka dofter kan göra ugglor knasiga, och gissa om Claire blev skamsen!” tillade han.
”Åh, det gör inget”, sa Sharon och försökte låta lugn.


När dom kom upp till uppehållsrummet, gick Quirinus upp till sig, medan han fortfarande var röd i ansiktet. Sharon gick också upp till sig, tog på sig nattskjortan, kröp ner i sängen och lade sig till rätta. Sarah och dom andra flickorna sov redan.
Quirinus är verkligen rar. Jämfört med pojkarna på min förra skola, så är han mogen, rolig, snäll, blyg och jättegullig! tänkte Sharon glatt. Sedan gled hon in i sömnen.
__________________________________________________________________

Tror denna video passar bra till detta kapitel! ♥♥♥♥



Jag vet inte när jag uppdaterar nästa gång, nästa vecka är det påsk, och då åker jag bort, vilket innebär att jag inte har tillgång till min dator. Så det blir på obestämd tid.