You can't always run away [SV]

Tack!
Kapitel 10
-Varför hjälpte du mig? sa jag när jag och Ray kommit ut från ms Lazar’s kontor.
-Det spelar ingen roll, men jag måste verkligen gå nu, sa han och skyndade iväg. Jaha? Först Thomas och sen Ray. Hatade alla mig helt plötsligt?

Jag befann mig i totalt mörker. Marken var kall och blöt och jag hörde skrik någon annan stans ifrån. Det var Lillith som skrek. Hennes röst skar genom tystnaden.
-Låt mig vara! skrek hon. Men de som höll fast henne lyssnade inte. Lyfte bara upp henne och satte henne i en bil.
-Vars fan ska ni ta mig?! skrek hon åt dem. Sen försvan bilen med henne i den, och allt slocknade för mig.

Någon skakade mig och ropade mitt namn. Jag öppnade ögonen, och den jag såg framför mig var ingen annan än Ray.
-Jag trodde du var död, sa han och andades ut, som om han hållit andan.
-Det känns som att jag skulle kunna vara det, sa jag, satte mig upp och tittade mig omkring. Jag var fortfarande i samma skog som innan jag svimmade. Men varför var inte Lillith där? Hon var ju alltid med Ray när det hänt något.
-Var är Lillith?! sa jag.
-Hon är kidnappad, sa Ray lågt. Kidnappad?! Och det sa han först nu?!
-Men de vet vilka som har tagit henne, va? sa jag.
-Det var det som vi hoppades att du skulle kunna berätta för oss, sa en beskyddare som stod bakom Ray. Jag bara stirrade på honom. Hur skulle jag kunnat veta det?
-Jag vet inte vilka som tog henne, sa jag förfärat. Beskyddaren som pratat förut satte sig på knä bredvid mig.
-Du måste veta nånting, sa han lugnt. Jag tänkte efter och sökte efter minsta detalj som skulle kunna avslöja vem någon av kidnapparna är.
-Jag minns en sak….
-Vad? sa Ray.
-Kidnapparna var dhampirer, och en av dem hade en tatuering som började vid axeln och slutade nere vid handen. Och den föreställde typ en orm som slingrade sig runt armen, sa jag. Beskyddarna utbytte några blickar, och han bredvid mig reste sig upp.

Jag satte mig skräckslagen upp i sägen och tittade på den digitala klockan på mitt nattduksbord, den visade: 18.16. Vilket betydde att väckarklockan skulle ringa om 14 minuter. Jag suckade och reste mig upp. Lika bra att gå upp. Jag tog en dusch, klädde på mig och gick ner till cafeterian där jag genast upptäckte Isabelle och hennes kompisar. Men istället för att sitta med dem så satte jag mig med Mase och Matt lite längre bort.
-Vad gör oss denna ära? Ska inte du sitta med dina tjejkompisar och prata om killar, som ni brukar? sa Matt retsammt.
-Vi brukar inte prata om killar, det ända de vill prata om är hur det är att bo bland människor, suckade jag.
-Och vi kanske också skulle vilja veta det?
-Men ni tjatar inte, sa jag.
-Vi kanske börjar? sa Matt ännu retsammare än förut.
-Vid närmare eftertanke så kanske jag går och sätter mig vid dem ändå, sa jag i samma retsamma ton som Matt använt.
-Det behövs väll inte? sa båda två samtidigt.
-Jaja… sa jag och satte mig ner igen.
-Men hur var det bland människorna? sa Mase.
-Um… Bra, antar jag. Det är inte som här, utan man får vara mer som man vill, fast det beror på vad ‘som man vill’ betyder.
-Vad menar du med det? sa Matt.
-Om jag säger så här då?: Det är okej att vara ovanlig så länge du är som alla andra, sa jag.
-Jag fattar fortfarande inte, sa Mase.
-Så tråkigt, för jag måste gå nu, men jag får väll förklara någon annan gång, sa jag, reste mig upp och gick till min träning med Thomas.

Glad att du gillar den, och jag har flera kapitel klara redan