Den Femte Världen (Julkalender)

Vem har inte det? xD

Okej, här kmr del tre!! Förlååååååååt för att den är så kort!! Hoppas ni tkr om den ändå!! xD


_________________________________________________________________



Duck. Fint. Rullning. Parering. Kontrerattack. Hugg ovanifrån. Det skrällde till och den blonde pojkens svärd skramlade ner på marken. Den mörkhårige pojken höll sitt svärd riktat mot den yngres hals, och ryckte inte till ens när blondinens blåa ögon spärrades upp i skräck. Domaren höll upp högra handen för att signalera att matchen var över, och de bruna ögonen bröt blicken mellan de båda pojkarna och stoppade ner sitt svärd i skidan. Alla personer på läktarna applåderade och hurrade, och han hörde sitt namn skanderas ut. Domaren höll upp vinnarens högra arm i vädret, och jublet ökade. Pojken själv rörde inte en min. Jag har levt under tyngden av Arvet i hela Mitt fjortonåriga Liv. Förloraren hade plockat upp sitt svärd, och sprungit iväg till sina kamrater. Där stack gruppen ivrigt huvudena ihop och började tissla och tassla om matchens förlopp. Brunetten suckade ohörbart och gick med rak rygg ut ur arenan. Han satt upp på sin häst och manade den ner från kullen, mot slottet. Sekunden han red in genom porten kom det fram en stallpojke till honom, och när han väl hoppat av hästen tog pojken tyglarna och gick till stallet. Jag har tränats i såväl Stridskonst som Politik, såväl Ridning som Diplomati. Tonåringen korsade slottsgården, gick in i byggnaden och fortsatte till västra tornet. Han gick uppför trapporna tills han nådde sina kammare, och öppnade dörren. Jag kan allt som finns att lära om De Fem Världarnas Kulturer och Historia, Legender och Profetior, Styrkor och Svagheter. Han klev in och satte sig på sin säng, och tittade ut genom fönstret. Ett leende spelade på hans läppar, och han svepte en test av sitt mörkbruna hår ur ögonen. En stor skugga föll över gården nedanför, och något landade tungt på tornstaket. Ett stort, rödskimrande, fjällbeklätt huvud tittade in genom fönstret. Elden som spelade i hennes ögon verkade röra sig i ett tyst skratt, och samma eld återspeglades i pojkens ögon. Han sträckte ut sin vänstra hand, och en eldslåga slog upp mitt i handflatan. Jag är Liraz, Drakryttare, Magiker och Tronarvinge av Den Femte Världen.


_________________________________________________________________



H@nna Jag veeeet att jag skulle skriva en extra lång del idag, men min mamma är så 7kt dum och paprikaaktig så hon låter mig inte skriva mer ikväll!! Den extra långa delen kmr imorn ist, och den här gången lovar jag!!!! Så se fram emot det!!♥

Anyways, hoppas ni gillade den här delen!! Vet att den var annorlunda skriven än dem andra, men kände helt enkelt för att skriva såhär, så, tja. Då blev det så. See ya!! xD

Jag kommenteraaaaar!

NÄMEN Parva... That u don't say!

Jag kmr antagligen inte hinna klart med den här delen idag, så jag lägger ut den imorn ist... *suck* I hate myself sometimes...

Läseeeer! Jättebra ju!

Jättefina beskrivningar!

Här kmr den del som egentligen är gårdagens, men jag hann inte få ut den igår, så… *suck* Och nu får jag inte ut den som egentligen ska vara dagens del idag…
Hope you like regardless!!


_________________________________________________________________



“Mitt Namn är Ztrēichiké, och jag har kommit för att be om råd. Jag har ännu inte funnit min kraft. Vad ska jag göra? Tänk om jag inte har någon kraft! Jag vet att jag inte är alv, men även människor har ju krafter, eller hur? Snälla, hjälp mig!” Tårarna strömmade nerför den pojkens ansikte när han var klar, och dryaden sträckte lugnt ut sina grenar och torkade bort dem. Hon väntade tills pojken hade gråtit klart, och talade sedan.
“Du måste se inom dig.”
“Jag har försökt! Men jag klarar det inte!” Dryaden skrattade tyst, och steg ut ur trädstammen. Hon hade formen av en ung kvinna, med hår och ögon lika grönt som bladen i hennes krona och en klänning i samma färg som barken på hennes stam. Pojken spärrade upp sina ljusblå ögon vid åsynen av henne, och hans tårar slutade rinna. Hon log åt hans ansiktsuttryck innan hon sträckte ut sin vänstra hand och snuddade vid hans panna. En underlig förnimmelse spred sig genom pojkens kropp, och de förut så blå ögonen ändrade färg till den av ljust silver. Sedan drog sig dryaden leende tillbaka in i trädet, och såg på när nioåringen skyndade sig tillbaka till alvbyn…

* * *
“Erwio! Erwio!” Nämnde pojke rycktes ur sina tankar när Tzara, hans bästa vän, kom springande. Hon satte sig flämtande ner bredvid honom där han satt på stranden, och han tittade frågande på henne. Hon höll upp handen och försökte hämta andan.
“Sprang du hela vägen från byn?” frågade Erwio roat. Sjön låg en halvmil från byn, och han brukade ofta gå dit för att få vara ifred. Hon blängde bara på honom, men hade inte återhämtat sig tillräckligt mycket för att kunna svara. Tonåringarna satt ett par minuter och tittade ut över sjöns yta, och bara njöt av varandras sällskap och tystnaden i skogen. Tillslut tog Tzara till orda.
“Vet du vad som har hänt?” frågade hon upphetsat.
“Om det har hänt något under dagen, nej. Jag gick hit tidigt imorse”, suckade Erwio.
“Du är så tråkig!” gnällde Tzara, och han räckte ut tungan åt henne som svar.
“I vilket fall som helst”, fortsatte hon, som om hon inte sett vad han gjorde; “så kommer den Femtusende Månen att stiga upp inatt.” Erwios ögon vidgades i misstro och förvåning.
“Är du helt säker på det?” frågade han, fastän han redan visste svaret.
“Såklart jag är!” svarade Tzara. “Tror du jag skulle säga något sånt om jag inte var säker?!”
“Nej, såklart inte!” skyndade han sig att säga. “Det är bara… det är så overkligt, tycker du inte?”
“Jo, det är det förstås…” sa hon. Återigen föll tystnade runt omkring dem. I ett par minuter sa ingen av dem något, innan Tzara ryckte till. Hon flög upp på sina fötter och tecknade åt Erwio att göra samma sak. Han reste sig långsamt upp, undrandes vad det var han hade missat. Ingen levande varelse hade närmat sig gläntan, då hade han känt dess livskraft.
“Skynda dig!” ropade Tzara. “Vi måste tillbaka till byn, fort!” Sedan började hon springa, och Erwio skyndade sig att följa efter henne.
“Vad är det som är så bråttom!” frågade han.
“Det ska bli rådslag! Alla måste vara med! Det var därför jag kom hit från första början!” svarade hon honom över axeln. Båda femtonåringarna ökade farten, och sprang så fort de kunde tillbaka till byn.


_________________________________________________________________


Så… då var den ute… Nu gäller det bara att faktiskt kunna få ut två st imorn, så är jag ikapp… *suck*

Jättebra!

Jättebra

Super!