My life gets colder [SV]

Den här verkar bra, jag läser!:3

DJUPBLÅ, INTE LJUPBLÅ!!
...
Men annars var den
SÅ FREAKING BÄÄÄÄÄÄST!
SÅ GURKIGT OCH SÅ AZUM
AJ LAVV JOOOO

INGEN BRYR SIG!! Dx

Tack!!!♥

JAG BRYR MIG! Och varsweggo!

Altså, jag är helt ärligt när jag säger att jag skäms över att lägga upp det här. När jag skriver det och läser det själv verkar det jättebra men nu när jag ska lägga upp det .. ush! Det känns typ som HUngergames, gillar inte alls författarens skrivande! Aja, oroa er inte! Jag ska inte sluta skriva så länge ni inte vill det!

2. Middag och omgrupperingar

Det var mörkt ute då vi gick av tåget. Jag hade haft en underbar resa, men jag var fortfarande väldigt ledsen. Varför hade Bella börjat hata mig så mycket?
Edwin drog ett skämt och Samarita skrattade, men jag var allvarlig. Elever stirrade på mig med ilskna och rädda blickar, men jag försökte att inte låtsas om dom. En gång när en grupp Hufflepuffare skickade särskilt blixtrande tankar så ställde sig Edwin framför mig med utsträckta armar, som för att skydda mig från orden. Jag skrattade och försökte skjuta undan honom, men han stog fast kvar och inom mig så blev jag väldigt tacksam över att han gjorde det.

När vi kom fram till vagnarna så stannade jag till med en flämtning. Dom drogs inte länge av osynliga hästar, utan av en sorts varelser jag aldrig förr sett. Dom såg ut som levande skelett med ett lager hud utanpå. Dom var svarta, och skulle jag beskriva dom med ett ord så fick det väl bli hästar, fastän djuren bara liknade dom svagt. Jag tittade mot de andra eleverna, dom skänkte inte hästarna en tanke, ändå var jag säker på att vagnarna så sent som förra året dragigt sig själva.
"Vad är det där för djur?" frågade jag Edwin. "Har dom varit här förut?"
"Du kan se dom?" utropade han entusiastisk. "Ja, det klart du kan", tillade han lite allvarligare. "Dom har alltid varit här, men jag har aldrig sett dom, jag kan inte se dom."
"Vad är dom för något?" frågade jag med blicken på hästarna då vi gick på en av vagnarna.
"Dom kallas testraler", förklarade Samarita. "Alla kan inte se dom för att ... "
"Dom bara kan ses av dom som har sett döden." avbröt Edwin. "Jag önskar jag kunde se dom! Eller, nej, det kanske jag inte gör ... Men hur ser dom ut?"
"Som dödens hästar", konstaterade jag skarpt, i en ton som allt för väl sa 'Slut på samtalet!'
I vagnen så pratade vi om många olika saker, men ett ämne som Samarita och Edwin allt för ofta snuddade vid var döden. Det var tydligt att dom ville prata om i våras, men det ville inte jag. Ingen kraft på jorden kunde i det ögonblicket få mig att gå in på det ämnet.

När vi väl fick gå in i Stora salen så var jag helt utsvulten. Jag och Samarita sa hejdå till Edwin som gick mot Ravenclawbordet medans vi gick till Gryffindors. Jag vet inte vad jag tänkte på under sorteringen, men jag var så hungrig att jag bara lyssnade svagt på professor Dumbledores tal. Tillslut fick vi äntligen börja äta. För typ tusende gången under min tid på Hogwarts var jag galet lycklig över att vara i Gryffindor. Jag såg att mina elevhemskamrater var rädda för mig, och att dom höll sig undan, men dom flesta betedde sig som vi brukade göra innan. Gryffindorarna brukar vara det livligaste bordet i salen, och det hade inte förändrats. Det gjorde det lättare för mig att ... Smälta in, och bete sig som om allt var normalt. Det hjälpte mig att uthärda de hemska blickar jag fick skickade till mig från de andra borden. Jag kan ärligt säga att firandet blev så vilt att professor McGonagall både en och två gånger behövde gå ner till Gryffindorbordet och be oss att sluta med matkrig och tårtmulningar. I den stunden kändes allt som vanligt, men den känslan försvann snart.

*

Jag och Samarita vinkade glatt till Edwin på andra sidan stora salen då vi skrattandes gick upp mot Gryffindortornet. Vi pratade om vad vi skulle få lära oss i år. Samarita sa att Edwin tjatat om lamslagningsförbannelser hela sommaren. Själv längtade jag efter mer komplicerade nivår på trollformelläran, ett av få ämnen jag ärligt kunde säga att jag ägde de flesta på.
Väl uppe i Gryffindortornet kom en av prefekterna fram till oss.
"Cold, jag har letat efter dig! Jag ska meddela att du inte ska sova i din gamla sovsal längre. Du ska flytta över till den andra."
"Va!" Utbrast jag bestört. "Varför?"
"En av flickorna i din gamla sovsal har krävt din förflyttning. Det borde väl inte bli ett problem eftersom du verkar ha blivit så bra vän med Riventree?" Hon log mot Samarita och gick iväg. Jag vände mig chockat mot Samarita som såg frågande ut.
"Vem kan ha ... ?"
"Det var jag!"
Jag vände mig om. Vid trappan upp till flickornas sovsalar stog Bella med Emily och Estelle bakom sig.
"Du?" frågade jag. "Varför ... "
Jag vände mig om. Vid trappan upp till flickornas sovsalar stog Bella med Emily och Estelle bakom sig.
"Du?" frågade jag. "Varför ... "
r du mer korkad än jag trodde!" fräste Bella.
Plötsligt så kom Samarita som från ingenstans. "Du har ingenting att säga, Miller. Awary har stått ut med tillräckligt med problem utan dig!" sa hon hårt och såg på Bella med en flammande blick. Utan ett ord vände sig Bella om och gick uppför trappan till flickornas sovsalar. Jag och Samarita följde efter och med ett hugg i hjärtat såg jag Bella gå in i den högra medans jag följde efter Samarita in i den vänstra. Nu var jag till sist säker, ingenting skulle bli som förut.

JÄTTEBRA! Jag gillar verkligen sättet du skriver på!

Kapitlet var jättebra, (några stavfel, men vem bryr sig?) du behöver inte skämmas!
Du är ju bäst!

Men det är ju bääääääst!

Tyst på dig!

Taaack!!♥



Aw, taack!♥



Haha, tack!♥

Meh, jag kan prata hur mycket jag vill!xD För det behöver jag för att kunna berätta dagens sanning, du är fantastisk! ♥

Jaaa, ett nytt kapitel! Du skriver superbra verkligen, och du borde verkligen inte skämmas! ♥