The 1D-games

Suuuuuuper braa!!

Tack! Nu börjar kapitel 3!
---------------

Kapitel 3.1
Niall

På TV-skärmen spelades sändningen som skulle avslöja vilka träningspoäng alla deltagare hade fått. Om huvudstadens invånare trodde att man skulle klara sig bra ute på arenan vågade de satsa på en. Ju högre poäng man fick, desto större var chansen. Om Niall skulle få sponsorer var inte säkert. Yasmine höll en hand om hans axel. Han och Zelfi satt i de vita sofforna med handledarna bakom sig. Nervositeten steg i takt med att mannen i TV-rutan pratade. Caesar Flickerman. Det var samma person som skulle intervjua Niall nästa dag, men först skulle han kungöra hans poäng.

Personligen kunde Niall inte säga hur det hade gått att visa upp sina erfarenheter inför spelledaren. Under träningstillfällena hade han gjort sitt bästa för att nå upp till sin handledares förhoppning. Hans egen önskan var att inte bli en börda för Zelfi under tiden de var allierade. Problemet var att han inte hade hittat något vapen han kände sig bekväm med. Han var inte helt försvarslös om något skulle hända - han hade lärt sig grunderna i det mesta - men han kände att det inte räckte. Under sin lilla tid ensam med spelledarna hade han därför valt att visa upp något han kände sig fullt säker på. Han hade knutit ihop en fälla: inte bara en enkel snara, utan ett helt nät som dessutom fungerade precis som det skulle. Om han haft mer tid hade han sett till att imponera mer, men det var inget han kunde ångra nu. Nu kunde han bara att vänta och se.
-

Det började med distrikt etts träningspoäng. Deras ansikten visades på skärmen med en siffra snurrande intill. Arthur Key, den manliga deltagaren med skarpskuret, hårt ansikte och ljusblont, kort hår, satte genast ribban med en nia. Därefter kom hans distriktkamrat, med samma höga poäng. Niall kände hur det snörpte åt i magen på honom. Han kröp upp intill soffryggen och hasade upp benen under hakan. Att se Liam Payne från distrikt två få en tia smärtade oförklarligt i hans bröst. Jessika Sea från samma distrikt höll sig på samma nivå med ännu en nia. Han borde inte vara förvånad över att karriäristerna fick så höga poäng, men det påminde honom om hur farliga de var, och hur lite han ville stöta på dem när spelet var igång.

Distrikt tre trädde fram. Harry Styles presenterades med en sjua. Niall tog ett andetag. Han fick påminna sig om att de andra deltagarna inte hade samma erfarenhet som karriäristerna. Överraskande nog följdes den manliga deltagaren av ännu en hög nia, tilldelad Melody Shek från samma distrikt. Niall bet sig i läppen och såg den manliga deltagaren från distrikt fyra få samma poäng och hans vän Alexandra få en åtta. Sedan sänktes poängen. Distrikt fem och sex höll sig båda på poäng mellan fyra och sju. De var uppenbart inga vältränade eller pricksäkra jägare.

Hans eget ansikte syntes plötsligt på TV-rutan. För en stund stannade tiden. Bilden av en sexa sydde sig fast i hans synfält. En tomhet gröpte ur hans innandöme, innan en stickande känsla bröt sig loss bakom revbenen. Han kunde föreställa sig Yasmines bekymrade min i bakgrunden. Hennes fingrar tog ett vänskapligt hårdare tag om hans axel. Sex poäng. Det var hälften av vad man kunde få, och ingenting i jämförelse med karriäristerna som alla fick åtta eller uppåt.

Niall rörde inte en min då resten av ansiktena visades. Zelfi klarade sig bra. Hon fick en åtta, precis som den kvinnliga karriäristen från fyran. Det följdes av en till period med låga siffror, som inte ändrades förrän distrikt elvas kvinnliga deltagare, Perrie Edwards, steg in med en ny nia. Den manliga deltagaren från tolvan, Zayn Malik, var inte långt efter med en åtta och till sist syntes bilden av Aila Wez tillsammans med en sjua. Bilden förändrades och återgick till den gladlynte mannen Caesar.

Niall såg ner, försökte slappna av innan han vände sig om för att möta sin spelledares blick.

"Du ser inte nöjd ut", sa Yasmine.

"Jag fick bara en sexa", sa han. "Det kommer inte att ge några sponsorer."

Yasmine svarade med ett lätt leende.

"Jag tycker att en sexa är godkänt", sa Lamont Heath från sidan. "Det kunde ha gått värre."

Niall gav ifrån sig en stel min och vände sig sedan mot Zelfi för att gratulera henne. Med henne som allierad kanske de lyckades skaffa sig ett par sponsorer. Utan dem hade de ingen som kunde hjälpa dem om det blev svårt ute på arenan.

Azum!! Du skriver skitbra!!Längtar efter att se hur det kommer gå när dr väl är inne i arenan!

Tack så mycket!
Jag ska försöka lägga upp nya delar varje vecka framöver. Jag har en hel del färdigskrivna inlägg, så det är bara att skicka ut dem. Med er hjälp kan det gå! :3
---------------

Kapitel 3.2
Harry

Harry studerade oberört Fiona där hon satt och masserade sina tinningar. Axlarna var nedsjunkna. Hon suckade för tredje gången sedan de stängt av teven.

"En sjua..." sa hon, gång på gång. "En sjua..."

Harry visste att han inte hade gjort något bra intryck på sin handledare. Han hade inte varit samarbetsvillig, sagt emot henne så fort han fick chansen och ständigt ifrågasatt hennes teorier. Uppenbarligen hade hon ändå fått uppfattningen att han var erfaren. En sjua var över hälften av poängen man kunde få, trots det var hon inte nöjd.

"Din elektricitetsfälla gick bra, förmodar jag?"

Det var Melodys handledare, Claes Milton, som bröt tystnaden. Hans röst lät betydligt stoltare än Fionas jämrande.

"Ja", svarade Melody. Hon visade inte sin upprymdhet i ansiktet - om hon nu hade någon. "Men jag kunde ha gjort den större om jag inte riskerade att skada mig själv."

Harry rynkade lätt på ögonbrynen. Melody betedde sig som om en nia inte var tillräckligt bra poäng ändå. Han hade inte hört något alls om en fälla av elektricitet. Den måste ha varit bra för att imponera så på spelledarna.

"Harry..." Fiona såg upp från golvet. "Du visade inte din fulla kapacitet."

Ögonen Harry mötte försökte rubba hans förtegenhet. Den genomborrande blicken berörde honom inte.

"Nej."

Fiona suckade än en gång.

"Varför inte?" frågade hon. "Du kommer inte att få sponsorer om du inte ..."

"Jag kommer inte att behöva sponsorer."

Rummet tystnade vid Harrys ord. Claes och Melody teg. Fiona bet sig i läppen.

"Försök att inte sabba det totalt under intervjun, okej?"
---------------

Kapitel 3.3
Liam

Scenen lystes upp av starka strålkastare. Ett litet avlastningsbord och två fåtöljer utgjorde platsen där intervjuerna hölls. I raderna av sittplatser som löpte över andra sidan rummet satt människor från huvudstaden i färgglada peruker och glittrigt, överdrivet smink. I ena fåtöljen uppe på scen satt ingen mindre än den älskade Caesar Flickerman, klädd i en silvrig kostym och rosa hår med grå slingor. I den andra satt Liam, rakryggad och nöjd över hur intervjun hade gått så här långt. Bakom honom stod redan Jessika och de två deltagarna från distrikt ett; alla hade de klarat intervjun bra och gjort goda intryck på publiken. Liam var tvungen att överträffa dem. Han var tvungen att överträffa alla. Det var sista chansen att få sponsorer, spelen skulle börja nästa dag. När det var dags för karriäristerna att vända sig mot varandra skulle han ha störst chans att vinna.

"Så, Liam", fortsatte Caesar med sitt vita leende. "Du fick högst träningspoäng av alla deltagare i år. En tia. Kan du säga hur du lyckades imponera så mycket på domarna?"

Liam behövde inte fundera länge innan han hittade sitt svar.

"Jag tror att de inte bara märkte av min fysiska erfarenhet, utan också min mentala styrka", svarade han. Mannen framför honom nickade instämmande. "Jag är redo för det här, jag är beredd att ge allt ute på arenan och de såg det."

"Ja, det gjorde de verkligen." Caesar nickade fortfarande. "Och det krävs rätt mycket för att kunna visa upp den självsäkerheten. Är det ingenting som tynger dig inför årets spel?"

Liam skakade bestämt på huvudet.

"Det finns inget som kan stå i min väg."

Den andra mannen gav plötsligt ifrån sig ett vänskapligt skratt.

"Det kan man säga", stämde han in. "Att du blev vald som frivillig i spelen utan den vanliga, långa processen var verkligen förvånande. Du låter inget komma emellan dig och ditt mål."

"Nej, det gör jag inte", sa Liam, fick själv upp ett leende på läpparna.

"Så vad är ditt mål, Liam?"

Caesar lutade sig framåt i fåtöljen, såg djupt in i Liams ögon.

Liam lät ett farligt leende forma läpparna och gav plats för en dramatisk paus innan han tog sig till orda.

"Mitt mål är att vara ensam segrare i Hungerspelen i år, och att återvända till mitt distrikt som vinnare."

Caesar sög åt sig vartenda ord Liam hade yttrat. Publiken gjorde detsamma, storögda. Till slut rätade Caesar på sig och slog ihop händerna i applåd.

"Tack, Liam Payne, den manliga deltagaren från distrikt två", sa han och publiken vaknade till, hojtade och applåderade ikapp med varandra. "Vi hoppas få se mer av dig framöver."

Niceeee haha ingen av de saknar självförtroende iaf

Haha, det är tur det
---------------

Kapitel 3.4
Zayn

"Sju.." Caesar granskade pojken med det krulliga, bruna håret. "Det är poängen du fick, inte sant?"

Harry nickade. Han liknade den andra deltagaren från distrikt tre i sitt sätt. De var båda tystlåtna och aningen gåtfulla uppe på scen.

Zayn stod och väntade i en avskuren del bredvid scenen. Han var sist ut. Det skulle dröja länge innan det var hans tur att ta sig an intervjun. Nerverna darrade inom honom. Han visste inte vad som behövde sägas eller göras för att fånga publikens intresse. Som tur var tycktes mannen uppe på scen hjälpa till för att det skulle bli så underhållande som möjligt. Han verkade dock ha svårt att samspela med pojken från distrikt tre, som ännu inte sagt mer än några få ord. Vid ingången till scenen stod vem Zayn trodde var Harrys handledare. Hon hade ett sammanbitet uttryck i ansiktet.

"Känner du att spelledaren har bedömt dig rättvist i det här fallet?" fortsatte Caesar efter en stund.

"Vilken nivå spelledaren tycker att jag ligger på är irrelevant för mig", sa Harry då, den längsta meningen så här långt in i intervjun. "De bedömer mig med sina egna ögon och jämför mig med de andra spelarna i fysisk styrka, egenskaper och erfarenheter. Jag känner att jag själv är mer medveten om vad jag är kapabel till."

Likgiltigheten höll ett fast tag i pojkens ansikte. Caesar nickade fundersamt.

"Känner du dig säker inför att stiga in på arenan?" frågade intervjuaren. "Har du en chans att vinna?"

En tystnad lade sig i luften. Zayn tyckte inte att samtalet hade någon positiv stämma. Det var som om Caesar valde fel ord. Frågorna han ställde livade inte upp stämningen. Men det var inte hans fel. Det var Harry själv som valde hur atmosfären skulle vara. Om han förblev tyst och motsägelsefull skulle intervjun bara få ett negativt slut.

"Jag tänker mig att jag har den mentala styrkan och den intelligens som behövs för att klara mig ute på arenan. Jag har erfarenheter som inte kan visas upp på samma sätt som spelledarna önskar." Ännu en pik for ut från hans läppar. Ännu en gång tog handledaren där framme ett djupt andetag.

"Du var knappast beredd på att bli dragen, förmodar jag?" Caesar gav ifrån sig ett vänskapligt leende. Ljuset reflekterades i hans vita tänder. "Hur har du det där hemma? Finns det någon du kämpar för?"

Harry tvekade. För en sekund släpptes den hårda mask som etsats fast på hans ansikte.

"Jag har fått klara mig själv i hela mitt liv", berättade han sedan. Stämman var mildare men fortfarande kraftfull. "Jag har inte haft några föräldrar, inga relationer... För mig har livet alltid gått ut på att överleva. Det är därför jag tänker kämpa i spelen. Det ligger i min natur. Jag tänker inte ge upp så lätt."

Flera i publiken vände sig till varandra och viskade. Hela rummet fylldes av ett sorl; dämpade röster som försökte förstå vad den manliga deltagaren från distrikt tre hade sagt.

"Så du tänker ta tillvara på dina erfarenheter från ditt hårda liv i distriktet?"

"Absolut." En glimt av säkerhet blixtrade till i Harrys ögon. "Och när jag återvänder kommer jag inte att behöva förlita mig på dem igen."

Caesar såg imponerad ut.

"Så trots att din fulla kapacitet inte kunde visas för spelledaren är chansen fortfarande stor att du kommer att vinna?" frågade han.

"När allt kommer omkring blir det nog inte så stor utmaning för mig", sa Harry då. Ett snett leende skymtades på hans läppar. "Jag har praktiskt taget tagit mig igenom femton årliga Hungerspel redan."
-

Intervjutiden var slut. Caesar tackade för samtalet med pojken. När Harry gick upp mot de andra på scenen såg Zayn hur handledaren drog en lättnadens suck. Det tycktes ha slutat väl trots allt, men hur han själv skulle reagera på det han fått höra visste han inte. Han blev lättad när han fick en poäng högre än Harry, men nu blev han återigen tveksam. Han ställde sig stadigt mot marken, knöt näven vid sin sida. Harry hade inte visat upp några erfarenheter alls, vare sig inför de andra deltagarna, inför spelledaren eller publiken. Det han sagt kunde ha varit tomt prat: lögner. Zayn hade svårt att tro att befolkningen i distrikt tre hade det svårare än människorna i distrikt tolv. Han hade också behövt gå igenom hårda tider i sitt distrikt. Jämförde han med Harry hade han säkert mycket mer erfarenhet, även när det kom till det området.

Alla bevis pekade på att Zayn kunde släppa sin oro, så det var det han gjorde.

Jättebra!!! Harry verkar vara lite som Thresh Der fram emot nästa kapitel ^^

Tack! ^.^ Here it comes!
---------------

Kapitel 3.5
Louis

Louis stod uppe på scenen bland de andra deltagarna. Alla hade gjort sin intervju, alla hade fått berätta vad de hade att säga till människorna där hemma, till huvudstadens invånare, till hela världen som tittade. Louis egen intervju ekade i huvudet.

"Och flickan som Alexandra ersatte under slåttern; Hade ni någon relation?"

De hade redan pratat om Briana i Alexandras intervju. Att de hade en koppling var självklart. Louis visste knappt vad han skulle svara.

"Ja", hade han sagt. "Hon är den jag älskar, hon är hela mitt liv. Hon är den jag vill återvända till."

Förmodligen hade dessa ord fått publiken att smälta. Det var inte Louis avsikt, men det var positivt inför spelen. Han hade någon att kämpa för. Det skulle övertyga huvudstadens invånare att sponsra honom.

Nu var det dock inte han som var aktuell för publiken längre. Precis efter att den manliga deltagaren från distrikt tolv – Zayn Malik – hade avslutat sin intervju skickades ännu en person upp på scenen. Han stod och granskade vad han kunde av hennes mörkblonda frisyr. Hon satt bakåtlutad i fåtöljen med armarna upplagda på armstöden och ena benet slängt över det andra. Hon bar på en svart klänning med blodröda och silvriga detaljer. Från vad Louis såg när hon steg upp på scenen bar hon minimalt med smink, till skillnad från resten av huvudstadens invånare.

Spelledaren.

Alla framför honom i publiken – till och med Caesar – verkade upprymda av att ha henne där. Louis förstod att hon inte visade sig ofta. Att hon själv hade erbjudit sig en intervju efter årets deltagare var en stor, spännande nyhet.

"Det är ditt första år som spelledare för Hungerspelen", hörde Louis mannen i den andra fåtöljen säga. "Hur tror du att huvudstadens invånare kommer att se på ditt verk?"

"Jag hoppas självklart att det blir underhållande och spännande", svarade den unga kvinnan med en lugn och säker röst.

Jubel hördes från publiken. Caesar skrattade åt deras reaktion.

"Med årets deltagare tror jag att det kommer att bli ytterst spännande i vilket fall", sa han och gjorde en menande gest mot deltagarna bakom sig.

"Ja, det var många höga poäng i år", instämde spelledaren. "Det är en skam om jag inte lyckas få ut det bästa möjliga ur det här."

Caesar skrockade igen, lutade sig sedan framåt i stolen och knäppte händerna framför sig.

"Så", sa han, tillkännagav därmed en viktig fråga. "Vad är det som kännetecknar dina spel?"

En kort tystnad sänkte sig över scenen och publiken. Louis spände hörseln i hopp om att få ledtrådar på hur arenan såg ut. Det var hans värsta skräck för tillfället; att placeras i en arena som ingen möjligtvis kunde överleva på.

"Jag vill inte avslöja för mycket. Hur arenan ser ut och vad som finns där kommer ni alla att få veta tids nog", började spelledaren aningen gåtfullt. "Men jag kan säga en sak. Jag föredrar när spelen är så naturliga som möjligt, och jag kommer att ge alla deltagare en chans att överleva, och att slåss."

"Det låter ytterst spännande", sa Caesar. "Jag ser att du ämnar att sätta en egen prägel på årets spel. Är det någon sista sak du vill säga till Panems invånare, eller möjligtvis deltagarna i spelen, innan vi säger god natt och väntar in startskottet på ditt spännande spel?"

Louis hörde hur en road fnysning lämnade den unga kvinnan. Fastän han inte såg hennes ansikte visste han att hon log.

"Glatt hungerspel", började hon och vände sakta på huvudet, mötte deltagarnas blickar med ögonen, "och må oddsen alltid vara er gynnsamma."

Något i hennes röst förändrades, skymten av den varma blick man först såg ersattes av ett kluvet leende. Ett mörker sänkte sig över hennes uppenbarelse, en hotfull glimt gömde sig i hennes grönblåa ögon. För första gången under sin tid i huvudstaden kände Louis hjärtat kramas ihop av skräck.

Naaw starkars Louis

Suuperbra som vanligt!!

Tack så mycket!
Ett lite försenat inlägg på ingång. :3
---------------

Kapitel 3.6
Niall

Rummet Niall befann sig i lystes upp i vitt av en ensam glödlampa i taket. Både golv och väggar var ljust färgade, nästan med en isig, blå ton. Allt tydde på ett högteknologiskt, modernt utrymme och påminde Niall om hur långt han var hemifrån. I mitten av det lilla rummet reste sig en tub av glas, en hiss som skulle skicka upp honom till arenan när tiden var inne.

Arenan...

Han hade fått flyga långt för att komma hit. Han hade bytt om till lätta, rörelsevänliga kläder som alla deltagare skulle ha under spelets gång. Spårsändaren hade blivit inplanterad i hans högra underarm och nu var han så redo han kunde bli inför spelen. Fysiskt, vill säga. Mentalt hade han fortfarande svårt att förbereda sig. Nervositeten fyllde upp hans bröstkorg. Rädslan kunde han hålla tillbaka, men inte den pirrande, oroväckande smärtan i hjärtat. Över honom låg vad som kunde bli hans undergång. Han hade så många frågor. Han ville veta hur det såg ut, om det fanns några vattenkällor, om det fanns plats att gömma sig, om det var lätt att jaga och hitta mat... Han stålsatte sig inför det värsta. Det var enda sättet för honom att inte ta saker för givet.

Yasmine gick vid hans sida in i det vita rummet. Hissen av glas var bara någon decimeter ifrån honom nu. Niall kunde inte förmå att sträcka fram handen och röra vid den.

"En minut kvar till start", hördes en metallisk, kvinnlig röst från osynliga högtalare.

Niall kände hur hjärtat slog fortare. Han försökte tygla sin panik, men lyckades bara dölja den utifrån. Med ett djupt andetag vände han sig till sin handledare. Han hade ingen aning om vad han skulle säga, om han borde säga något överhuvudtaget.

Yasmine höll plötsligt ut en hand till honom. I handflatan låg en kedja. Fastsatt på kedjan hängde en rund, fint slipad metallbricka med inristningen av ett ståtligt träd. Hon vände på brickan och visade upp sjuan som täckte större delen av baksidan. Under siffran stod ett ord i kurvig handstil.

Home

"Så att du bär med dig ditt distrikt och ditt hem överallt", sa kvinnan med ett lugnande leende.

Niall fick inte ut ett ord. Han kunde inte avgöra om smärtan i bröstet dämpades eller ökade då han såg på halsbandet.

"Zelfi har fått ett likadant", fortsatte Yasmine och lyfte upp kedjan. "Se till att inte visa det för några kameror."

Niall nickade mållöst, sänkte huvudet och lät handledaren trä kedjan runt hans hals. För att gömma den stoppade han ner brickan under den åtstramande överdelen av kläderna.

"Tack så mycket", sa han.

Den kvinnliga rösten ekade än en gång i rummet. Det var dags att stiga in i hissen.

"Lycka till", sa Yasmine då Niall ställde sig i glastuben.

Niall försökte få upp ett leende till svar, men när golvet han stod på började röra sig uppåt och en lucka i taket öppnades för honom kunde han inte uppbåda några handlingar. Det enda han märkte av förutom det bländande solskenet ovanifrån var hans hjärta som desperat pumpade ut blod i hans adrenalinfulla ådror.