Erik, min Erik [SV]

Men det är du säkert ♥ Jag är väl inte så duktig...

Tack! Vad gullig du är ♥

Kul att du gillade det!

Haha, jag förstår det... Din lilla make...

Tack så hemskt mycket! Läser du elr?

Jöpp! Han är gaaanska stor med sina tentakler♥
Flum på KATASTROFALT hög nivå...xD

Så himla härligt kapitel! Vill ha mer! NU!!!!!! Ge mig mer mer mer!!! ♥

Tack så hemskt mycket! Läser du elr?

OMG bevaka bevaka bevaka ♥

Vad kul att du känner då! För nu får du mer!

Vad k´gulligt ♥ Tack så mycket!

Nu kommer ännu ett kapitel! Jag vet, JÄTTELÅNGT, och slarvigt rättat, men jag hoppas att ni gillar det i alla fall!



Kapitel 4
Tårar skapar en viss känsla

”Mamma”, sa Ron, ”det här är Minna. Hon kan väl få bo hos oss, det går väl? Snälla?”
”Jamen självklart vännen!” utbrast Rons mamma, och omfamnade Minna hårt och länge. ”Ska du börja tvåan också?”
”Nej, jag ska börja ettan, jag är elva”, sa Minna. ”Och jag är … vad det nu heter … Hagrid sa att det hette ’mugglarfödd’ …”
Den rödhåriga kvinnan tittade förtjust på henne när hon sa det. Malfoy hade sett ut som om mugglarfödd var det värsta man kunde vara. Hur fungerade det här egentligen?
”Då ska vi försöka hjälpa dig så gott vi kan.” Kvinnan log ett strålande leende mot Minna, innan hon gick över till ett ursäktande leende. ”Ojdå, jag har ju inte ens presenterat mig! Molly Weasley.” Hon sträckte fram sin hand mot Minna, och skakade den.
Minna var lite förvirrad. Så den här familjen gillade mugglarfödda. Malfoy gillade de inte. Något sa henne att inte en enda av hennes miljontals frågor hade blivit besvarade den här eftermiddagen.
Mrs Weasley ledde de fyra barnen in i huset. Minna stirrade storögt omkring sig, och hon såg att Harry gjorde likadant (fast inte lika intensivt som hon). Det syntes att den här familjen hade varit magiker sedan länge.
Överallt låg det saker som tydde på magi. Minna skrattade till när en stekpanna började slåss mot en kastrull, som mrs Weasley intensivt försökte stoppa.
”Ursäkta röran”, skrattade hon till. Sedan blev hon allvarlig. ”Och Ron, du måste hjälpa Fred och George och Ginny i trädgården med trädgårdstomtarna.”
Minna fick återigen miljoner frågor i huvudet, varav hon inte vågade ställa någon alls.
”Men mamma!” Ron ruskade frenetiskt på huvudet. ”Nu när vi har gäster! Och det är ju sommarlov!”
”Jag kan hjälpa till”, sa Minna.
Mrs Weasley log glatt mot henne.
Harry ville också hjälpa till. Ärligt talat trodde Minna att Hermione också ville det, men sa inget, utan istället satte hon sig med en bok (Minna gissade på Ett Tusen Magiska Örter Och Svampar, det såg ut så på omslaget) och försvann från omvärlden.
Så Minna, Harry och Ron gick ut i trädgården. Minna var tvungen att stanna upp för att inte svimma. Hon önskade nästan att hon hade tio ögon, och minst fem till i nacken. Det var så vackert man kunde önska sig. Ron verkade inte lägga märke till det speciellt mycket, men Minna och Harry var helt mållösa. Det fanns blommor som slog ut på en sekund, det fanns harar som skuttade omkring, det fanns miljontals små grässtrån som vajade lätt i vinden och i hörnen på den vackra trädgården fanns det små, små tomtar som sprang runt i buskarna.
En pojke med illrött hår (ungefär som Rons) tog upp en tomte, snurrade runt den i luften en liten stund och slängde i väg den flera hundra meter bort såg det ut som.
”Äsch, det där var väl inget, Fred!” utbrast en pojke som såg exakt likadan ut som den som kastade nyss. ”Jag ska visa hur man gör.”
Men den andra pojken bara tappade tomten på sig egna fot. Då bet tomten honom på foten så att pojken som tydligen hette Fred började gapskratta.
”Den som sa’re han va’re!” retades en flicka med långt, ljusrött hår som såg ut att vara i samma ålder som Minna. Det måste vara Ginny.
”Hör ni”, ropade Ron åt de, ”jag har faktiskt ett gäng med mig här!”
Fred och George susade upp från gräsmattan, som de hade legat på när de vrålat av skratt, och Ginny tittade rakt på Minna, som kände sig en aning generad.
”Det här är Harry och Minna”; presenterade Ron. ”Hermione är i köket och läser.”
Han rynkade pannan, och Minna skrattade till.
”Åh, du måste vara Harry Potter”, utbrast Fred.
”Och vi som inte ens har någon krona att sätta på ditt huvud eller ett hyllningstal till din ära!” skrattade George, och alla i trädgården började skratta med förutom Minna, som inte fattade någonting.
George förklarade för henne om Harrys bakgrund (med en viss osanning i det hela eftersom han inte kunde låta bli att vrida på det hela en aning; han sa till exempel att han växte upp med ett par troll (men med en gris, konstaterade Harry), vilket Minna inte trodde särskilt starkt på).
”Visste du inte om det?” avslutade George.
”Nej, jag är vaddetnuheter-född”, svarade Minna, och fick veta att ”mugglarfödd”, var något man var om man hade två mugglare (icke-magiker tydligen) till föräldrar.
”Men”, sa Minna förvirrat, ”när jag mötte Malfoy …” Alla i trädgården fnyste. ”… så gillade han inte att jag var mugglarfödd. Ni verkar gilla det. Hur går det ihop?”
”Det beror på”, förklarade Fred, ”är man renblodig så gillar man oftast inte mugglarfödda. Eller, nja, vi är renblodiga, men vi är också blodsförrädare, vilket betyder att man gillar mugglare, och inte är emot de.”
Minna kände att hon fortfarande hade minst en miljard frågor kring saken, men lät bli att ställa de nu. Det skulle skapa alltför mycket slöseri med tid.
Ginny lärde henne att slänga bort tomtar, och hon tyckte först att det var rent barbariskt. Att slänga bort de stackars tomtarna! Men efter ett tag tänkte hon inte så mycket på det, och bara körde på.
Hon började tänka. Tänka på vad som skulle hända om magi verkligen var starkare än döden. Om hon kunde få Erik tillbaka. Tårarna började bränna bakom ögonlocken på henne, och i ett försök att dölja att hon grät gick hon sakta in igen till Hermione.
Hermione hade lagt ner boken igen. Enligt mrs Weasley var hon uppe i Ginnys rum (där hon tydligen redan sovit en natt, och där Minna också skulle få sova sedan) och packade. Minna tackade för hjälpen och sprang upp dit, för att finna dörren där det stod ”Ginny” på.
Hermione satt mycket tydligt och packade ner saker till skolan. Minna skakade på huvudet år henne, det var ju inte förrän 1 september skolan skulle börja.
”Lägg av”, fnös Hermione skämtsamt, ”man måste vara ute i god tid!”
”Det är mer än en månad kvar, du kan ta det lugnt.” Minna log ett strålande leende mot henne.
Hermione skrattade till och kastade en kudde på henne. Minna kastade den tillbaka.
Och så var kriget i gång. Det flög fjädrar överallt och Minna och Hermione skrattade som aldrig förr när de ”krigade” tillsammans. De skrattade så högt att mrs Weasley var tvungen att titta upp till dem.
Hon blev inte arg. Istället tog hon upp ännu en kudde från golvet och kastade på de två skrattande flickorna, som började garva ännu mer.
Natten i Kråkboet var nog en av de värsta nätterna Minna upplevt, undantaget natten efter Eriks död. Hon grät och grät och grät och längtade så mycket efter Erik att det gjorde ont i magen. Hon hörde hans skratt klinga mellan väggarna, hon kände hans hand på hennes kind …
Hon råkade snyfta en ljudlig snyftning. Hon ryckte skräckslaget till när hon förstod vad hon hade gjort. Men ingen verkade höra. Alla sov nog. Men det var fel.
Mrs Weasley hade varit precis utanför dörren när Minna snyftade till. Hon hade öppnat dörren, och satt sig bredvid henne.
”Hur är det, längtar du hem?” Mrs Weasleys oro trängde sig in i Minnas hjärta och hjärna, och det kändes liksom tryggt att ha henne där, som en andra mamma …
”Nej, jag trivs jättebra”, snyftade hon. ”Det är bara det att …”
Hon kunde inte fortsätta. Hjärtat klarade inte av det, det var alldeles för tungt för henne. Hon skulle berätta det inatt, om nu mrs Weasley orkade lyssna.
”Vad då, hjärtat?” frågade mrs Weasley ömt.
”Min … min …” Orden stannade i Minnas halsgrop. ”Min lillebror … han är … han är … död.”
Det sista ordet nästan hostade hon fram. Hon kände hur det tog emot att säga det, men samtidigt kände hon hur en tyngd också lättade i henne. Det kändes som om den här klumpen som hade borrat sig in i hennes hals nu försvann från henne, och lättade bort, bort från henne och upp i skyn.
”Men lilla vän”, viskade mrs Weasley, ”vill du prata om det?”
Egentligen inte, tänkte Minna. Men hon visste att det skulle kännas bättre om hon gjorde det, så hon nickade bara.
”Men ni säger väl inte till någon?” frågade Minna oroligt.
Mrs Weasley lovade att inte berätta för någon, och Minna litade på henne. Hon visste att inget skulle gå fel.

Nattens samtal hade lugnat Minna lite grann, men samtidigt stört henne. Hon hade somnat först vid halv fem, och trots mrs Weasley erbjudningar att komma in och sova hos henne och mr Weasley, ville inte Minna. Hon ville inte tränga sig på någon annans familj, framför allt inte sin väns föräldrar.
Hermione hade inte märkt något av samtalet. Hon hade sovit så djupt att man kunde tro att hon låg i dvala.
”God morgon, Minna, har du sovit gott?” frågade hon. ”Minna? MINNA!”
”Varere?” mumlade Minna sömndrucket. ”Jaha, ja, jag har sovit bra”, ljög hon.
De gick ner till köket för att äta frukost. De stötte på pojkarna på vägen, som tydligen var utsvultna båda två.
Minna var inte hungrig. Hon mådde illa av för lite sömn, och mådde illa av andra skäl också säkert, men hon visste inte vad.
Mrs Weasley sa inte ett ord om nattens händelse. Det enda tecknet hon visade på att de hade pratat var en blinkning till Minna, som Minna var alldeles för trött för att svara på.

Resten av sommarlovet blev aldrig långtråkigt. Fred och George kunde alltid skämta om något nytt, speciellt om det gällde Hogwarts. Deras skämt handlade nästan alltid om det. Trots det kände Minna att hon hellre än något annat önskade att allt det här bara var en stor lögn eller dröm. Hon ville inte ha träffat Weasleys, hon ville bara hem och få Erik tillbaka.
Fast det gick ju inte.

Dagen då tåget avgick från Kings Cross Station blev det ganska fullt i bilen. Fast Minna såg faktiskt att mr Weasley fifflade med något med hjälp av sin trollstav, men hon lovade honom att inte berätta för någon.
Weasleys hade känts som hennes egen familj den här månaden. Inte för att hon ogillade hennes egen, men det hade ändå känts lite speciellt.
”Är alla klara?” De satt i bilen, och de startade den för att åka mot stationen, i full fart.
Väl framme på stationen berättade Harry för Minna att man skulle springa igenom en spärr mellan perrong nio och tio för att komma till plattform 9 ¾. Minna kände sig först lite nervös; tänk om hon inte klarade det! Men allt gick fint, hon kunde ta sig igenom, med en pirrande mage och en viss skräck för vad som väntade henne.
Det var en mycket vacker perrong. En skylt med texten i rött och guld ”Plattform 9 ¾ - Från London till Hogwarts” på hängde strax efter spärren, och överallt gick det barn och tonåringar som desperat försökte hitta en plats. Minna började nästan gråta av den vackra synen. Hon fick den där känslan igen av att vilja ha fem ögon i nacken och tio där fram.
”Kom så hittar vi en kupé”; sa Hermione till henne, och hon följde glatt med.
Inne på tåget var det nästan fullt överallt. Men det fanns en kupé som var helt tom, och där satte sig Minna, Hermione, Ron, Harry och Ginny.
Tåget började sättas i rullning och Minna kunde inte låta bli att beundra den vackra utsikten. Hon hade ingen aning om att landskap kunde vara såhär vackert. Gräset växte vilt omkring tåget och granarna där borta var vackert skogsgröna. Minnas favoritfärg hade alltid varit skogsgrön.
Efter några timmar kom det en häxa förbi kupén.
”Ska ni ha något från vagnen?” frågade hon.
”Nej tack”, sa Minna, medan de andra beställde.
Hon hade börjat gråta igen. Hon visste inte riktigt om det var av lycka eller sorg hon gjorde det. Det enda hon visste var att tårar skapar en viss känsla som inte kan beskrivas.
Något hon hade känt mycket den senaste tiden.

Inte gråta på allmän plats. Inte gråta på allmän plats. Inte gråta på allmän plats. *brister ut i gråt*


Nej (eller jo, jag gråter på Liseberg), du är så sjukt bra! Du kan beskriva karaktärer, miljöer, känslor.. Allt är perfekt.


Perfekt.

Fantastiskt♥

Superbra, kapitel!

Intressant kapitel, gillar grundtankarna! Skriv mer!