Mugglisgame - Let's kill!

YAay, så glad jag blir!

Super! Har jag inte alltid sagt att du är bra på att skriva, syrran? Du borde göra det oftare! c:

Du brukar ju alltid säga att du är så mycket bättre på att skriva!! Dx

Bravo! Du är jätteduktig!!

Brukar jag inte alls det! *försöker se oskyldig ut*

Wow. Vad bra du skriver.

Jag har aldrig läst något från dig, jag vet inte ens om du skrivit något mer, men om du har det ångrar jag att jag inte läst det.
DU HAR TALANG!

Wooow, tack, tack, tack! Och nej, jag har inte skrivit något mer men TAAACk så mycket!

Superbra!
Längtar till mitt kapitel:3

Äääääslkar det!!!!!

Distrikt 2 - Michael Withercrown (Fourma)

”Michael kom genast hit!” Mannen som ropat hans namn slog hårt i det lilla trä bordet. Hans ansikte var rött som en tomat och hans händer likaså. Hela golvet dallrade till då han slog näven i bordet. En ung pojke med stora isblåa ögon som han försökte dölja under sina mörka lockar sprang genast fram till sin far.
”Vad ska det här föreställa?” sa han argt och gestikulerade mot den gamla trädörren. I nedre delen hade det blivit ett stort hål i dörren, kall luft åkte in i det varma lilla huset.
”Förlåt! Jag skulle försöka laga det lilla hålet, du brukar ju alltid klaga över hur kallt det är. Men så råkade jag bara göra det ännu...” Han svalde hårt och blinkade några gånger för att inte börja gråta.
”Hur visste du ens att det var jag som hade gjort det?” sa han plötsligt en aning surt. Varför skulle han genast tro att allt det dåliga som hände var hans fel medan allt det bra var hans systrar?
”Tror du verkligen att mina två små änglar skulle göra något sådant? Och mor din, hon skulle förstå att det var en ytterst dålig idé, klok som hon är.” Han suckade och tittade plågsamt ner på sin son. Michael kunde känna hur besviken hans far var, han kunde känna att han inget var något värd.
”Gå nu upp till ditt rum och gör dig i ordning, slåttern börjar ju snart!” Han knuffade till honom hårt på ryggen och Michael rusade snabbt upp på sitt rum. Han drog på sig en fin vit skjorta och stiliga svarta byxor. Han hoppade i ett par finskor och slängde sig i sängen. Han begravde huvudet i kudden och tvingade sig själv att inte börja gråta. Det sved på ryggen där hans far hade slagit till honom. Han torkade bort en tår från hans kind och log. De skulle allt bli stolta när de såg honom komma tillbaks från the mugglisgame. Plötsligt öppnades dörren och Michael satte sig snabbt upp. Han torkade bort alla tårar från hans kinder och hoppades att man inte kunde se att han hade gråtit, då skulle de bara tycka att han var svag.
”Är du klar nu Michael?” Det var hans mor. Hon stod gömd bakom en byrå ifall han skulle byta om. Mor var alltid så känslig för nakenhet, hon var även väldigt sträng.
”Ja, jag är klar nu.”
Hon klev in i rummet och tittade på honom från topp till tå. Michael blev förvånad, det såg nästan ut som om hon log! Han kunde inte säga säkert om hon log men hon såg i alla fall lite gladare ut än vanligt.
”Så stilig du ser ut, fixa till ditt hår bara.” Hon tog fram en liten kam från sin ficka och gav den till honom. Sedan vände hon på klacken och gick. Var det en komplimang? Det kändes nästan som om hon var lite... Stolt? Han log för sig själv. Han skulle allt göra henne ännu stoltare.

Han kände sig nervös när han stod där bland alla folk. Indigo hade precis prata klart och han skulle dra en lapp. Hans lila hår var sprayat så att det stod rakt upp och hans ögon hade som en vinge som gick ut från hans ögon. Han hade på sig en alldeles glansig kostym och en slips. Det här året var det bara en deltagare från varje distrikt. Indigo stoppade ner handen i skålen och tog den längst upp. Han vecklade upp den och läste högt.
”Savannah Grey!”
Savanah Grey var en vacker ung flicka. Faktiskt bara ett år äldre än Michael själv. Hon var en udda tjej, hon brydde sig inte om sitt utseende och de hon hatade mest av allt var the mugglisgame. Hon hatade det alla gillade och älskade det alla hatade. Det var sådan hon var. Savanah tog nervöst sitt röda hår bakom örat och flackade med blicken. Hon gick på ostadiga ben upp på scenen och försökte le stort. Varför var hon så nervös? Det var ju nästan självklart att någon skulle vara frivillig.
”Några frivilliga?” frågade Indigo lite uttråkat. Flera reste sina händer upp i vädret. Många hade länge tränat i smyg till the mugglisgame. De var muskulösa och visste hur man använde ett vapen. Michael reste försiktigt upp sin hand i luften. Det kändes nästan fånigt när han stod där och tittade på de muskulösa, vältränade ungdomarna. Men så tittade han upp på sina två föräldrar. Far tittade oförstående på honom medan mor höll handen för munnen. Det var då han bestämde sig. Han reste upp sin hand ännu högre och sträckte på ryggen. Indigo stirrade på honom med sina isblåa ögon.
”Hallå! Du där, upp på scen jag valde ju dig!”
Michael tittade oförstående på honom men insåg sedan vad han hade sagt. Han kunde inte låta bli att le lite, han gick upp på scenen. Väl där kände han sig ändå lite rädd, tänk så skulle han inte vinna?
”Vad heter du?” frågade Indigo lite väl högt.
”Michael Withercrown.”
”Årets deltagare är alltså Michael Withercrown!” Indigo tittade trött ut på publiken som applåderade. Michael kände sig rädd och ändå glad. Han skulle äntligen få göra dem stolta.

Hoppas ni blev nöjda!