Last one standing ~ Mugglisgame på mitt sätt

Jag ska också skriva min mall

Hm, jag tänkte börja skriva nu men jag kan improvisera lite gällande din karaktär och sedan så går jag efter din mall c;

Katniss Potter
Japp, skriver du mall nu eller ska jag improvisera för dig med?

kommer med mall så fort jag kan, jag har en redo men den är på datorn och jag måste städa nu men är snart klar!

Det är lugnt, det kommer antagligen att ta minst en timme, antagligen mer att få klart ett kapitel och jag väntar, så ta det lugnt du! c:

Namn (Ditt mugglisnamn, det blir lättast) : Katniss Potter
Ålder: 13
Distrikt: 12
Frivillig?: absolut inte! blev släpad till ceremonin
Utseende: nougatbrunt hår(oftast i en fläta), gröna gnistrande ögon, blek, fräknar, spinkig
Personlighet: rolig och skrattar mycket, snäll, smart
Bra egenskaper (Max 3) : smart, fantasifull, kan "se ljuset i alla situationer" om ni förstår vad jag menar
Dåliga egenskaper (Minst 3) : kan inte ljuga, kan inte döda, gillar inte att se andra lida. det är även många som inte tar henne seriöst
Vapen: pilbåge och kastkniv/dolk
Familj: bara hennes pappa
Övrigt: hennes tvillingsyster dog i spelen året innan. hennes taktik är att springa iväg så fort som möjligt, hitta vatten och ätbara saker och bara gå i allians med dom som hon känner att hon kan lita på

kommer säkert att dö först, men ändå...

Jag är med (om det fortfarande går ehe)! ^^

mall:
Namn (Ditt mugglisnamn, det blir lättast) : lumos1
Ålder: 15
Distrikt: 5 ehe
Frivillig?: Nej
Utseende: brunt, slitet hår ner till axlarna, medellång, ganska blek men med utstickande, lite lysande, turkosa ögon.
Personlighet: Tystlåten. Kan verka svag och rädd men kan vara raka motsatsen. Litar inte lätt på folk men när hon väl lär känna någon har hon lätt för att komma nära denne.
Bra egenskaper (Max 3) : Både snabb och snabbtänkt, är "psykiskt stark" typ (ger inte upp lätt osvosv)
Dåliga egenskaper (Minst 3) : Fysiskt svag, kan inte gå så länge utan mat (även fast hon kommer från en fattig familj utan mycket mat.) och har lätt för att komma nära folk/börja bry sig om folk väldigt mycket.
Vapen: spjut
Familj: Pappa och två äldre bröder som är 17 och 18 samt en lillasyster, 11 år, som även är handikappad, förlamad i ena benet.
Övrigt: Hennes familj är fattig så de har inte särskilt mycket pengar. Både hennes pappa och två bröder arbetar.

Kapitel 1

Trädkatten
Jag minns knappt hur dagen började. Antagligen som de flesta dagar, möjligen lite känslosammare. Jag hade varit med i slåttern i sex år nu och det hela var ganska avdramatiserat. Kanske var det därför jag reagerade så starkt när mitt namn ropades upp. Jag vet inte, jag kände bara hur marken kom rusande mot mitt ansikte och kom obehagligt nära innan någon fångade upp mig och jag varsamt knuffades fram emot scenen. Alla såg på mig, vissa medlidsamt och andra lättat. Jag minns att jag inte kunde möta blickarna, jag tittade ner på mina fötter som långsamt rörde sig framåt. Jag måste ha hamnat i något sorts chocktillstånd, för hela tågresan är försvunnen i ett töcken av känslor som inte riktigt kom upp till ytan och blodsmak i munnen när mina tänder försökte tränga igenom min underläpp. Jag hann knappt återhämta mig under min korta vistelse i huvudstaden och nu… Ja, nu är jag här. Alla spelare står i glascylindrar i en halvcirkel runt något som ser ut som en gigantisk present, och i de tjocka snörena hänger diverse överlevnadsredskap. Jag ryser till. I kontrast till det grälla presentpapperet ser redskapen ännu hemskare ut, och jag knyter händerna hårt. Nu är det försent. Jag är faktiskt här, och mitt enda mål är att överleva.
luna lovegood 21
Jag ler för mig själv där jag står bland de andra deltagarna, nej, offren. Jag har tränat i hela mitt liv inför det här, min enda tröst på det där patetiska barnhemmet var att veta att det snart skulle vara över. När slåttern började gick jag direkt och anmälde mig som frivillig. Ingen på barnhemmet var särskilt ledsna. Inte för att jag bryr mig. Nu ska jag vinna ära och pengar, och dessutom få döda eländiga nollor på vägen. Jag kramar kniven i handen. I ett bälte runt min midja hänger svärdet, och på min andra höft en liten påse med små, förgiftade muffins. Om jag ändå ska döda dem kan jag lika gärna göra det med stil. Glaset i cylindrarna hissas långsamt upp så att vi bara står på cirkelrunda plattformar. Mina läppar kröks återigen i ett leende när programledarens röst dånar ur osynliga högtalare. Tio, nio, åtta…
Mefour
Sju, sex, fem… Jag gör mig redo för att greppa första bästa sak som hänger i de där hemska presentsnörena och sedan springa. Fly, det är mitt enda val. Visst kommer jag att döda om jag måste, men jag vill inte. Jag vill inte ha något med dem alls att göra. Fyra, tre, två, ett… Ett litet skrik stiger ur min strupe när ett pistolskott följt av nedregnande konfetti redogör att hungerspelen är igång. Och nog springer jag alltid, jag lyckas greppa en neonrosa ryggsäck och är halvvägs framme till en korridor när något träffar mitt ena ben. Jag famlar över mitt vänstra lår och drar ut en lång pil, drypande av blod. Jag slänger pilen ifrån mig och försöker utan framgång att springa vidare. Det flimrar för ögonen och jag ramlar ihop på golvet. Helvete! Är det sista jag tänker.
Kim Potter
Jag bara sköt. Fan. Jag ser hur hon drar ut pilen ur benet innan jag vänder mig bort. Jag inser att det här verkligen är på riktigt, det är ingen mardröm som jag kommer vakna ifrån och insikten slår mig så hårt att jag nästan stannar upp, men jag tvingar mig själv framåt. Får tag i en flaska vatten och rusar vidare, ser en stege vid en av väggarna och klättrar upp. Jag verkar befinna mig på någon sorts plattform över själva fabriken, och jag snubblar inåt, i mörkret. Snart finner mina händer en dörr av något slag och jag rycker upp den. Jag är inte säker, men jag tror att det är någon form av skafferi eller liknande. Jag kryper ihop där inne med armarna om benen och gråter. Jag vet att det här inte är en särskilt säker plats, men jag kan inte förmå mig att flytta på mig. Inte än.
Angelinaa
Så jävla korkat, så helvetes jävla korkat. Säger en liten röst inom mig. Jag bryr mig inte, jag kunde bara inte lämna henne där, avsvimmad på golvet och med världens köttsår i benet. Jag springer med henne i famnen, in i korridoren som hon var på väg till och in genom en liten dörr. Jag stänger dörren och ser mig omkring. Något som ser ut som en gigantisk, kompakt mixer står i ett hörn av rummet och bakom den verkar det finnas ett litet utrymme, kanske bara några kvadratmeter, där man kan gömma sig. Jag bär med mig henne dit och lägger ner henne på marken. Du borde döda henne nu när du har chansen. Säger rösten inne i mitt huvud. Jag tvekar. Hennes tunna nacke skulle vara så lätt att bryta, men jag kan inte. Jag kan bara inte. Jag suckar djupt och rullar upp hennes byxben, river loss en bit av min skjorta och börjar sköta om såret.
DealWithIt
Jag öppnar den prickiga tygpåsen som jag har lyckats få tag i. Det enda som ligger i den är ett dussintal kolor i olika färger. Jag svär tyst för mig själv. Vad är det huvudstadsborna har för sjuk humor egentligen? Jag går planlöst genom långa, slingrande korridorer och har stannat till ett tag i ett mörkt hörn. Tårarna trycker bakom ögonlocken och jag kan knappt hindra dem längre. Jag behöver verkligen mat. Jag bestämmer mig för att ta risken och gå tillbaka till den gigantiska presenten. Jag börjar vandra åt samma håll som jag kom, men korridorerna svänger hela tiden och olika håll och snart är jag helt vilse. Det är då jag känner en knivspets mot min rygg.
Fourma
Jag tror faktiskt att jag är räddare än honom när jag trycker min lilla kniv så hårt jag kan mot hans rygg. Mina händer skakar så mycket att jag knappt kan hålla i den. Jag vet att jag bara borde döda honom fort, det blir bara svårare och svårare. Men min kropp skriker i protest, allt mitt liv har byggts upp på, allt jag har lärt mig när jag var liten har gått ut på att inte skada andra människor. Jag minns en gång när jag och min kusin samlade in mördarsniglar och slängde dem i vår vattentunna för att de skulle drunkna. När mamma såg det satte hon sig på huk och såg på mig. ’Fourma.’ Sa hon. ’Tänk om någon gjorde så mot dig.’ Jag blir plötsligt arg. I hungerspelen gäller inga regler, och jag vill träffa min familj igen. Jag ska träffa min familj igen. Jag ska precis trycka in kniven i hans rygg när något träffar min hals, och i en halv sekund är mina ögon uppspärrade innan jag sjunker ihop på marken.
Fairy Tale
Död. Hon faller ihop på marken och jag drar tillbaka min kniv. Pojken hinner fly. Jag låter honom springa. Går vidare längs de förvirrande korridorerna, inåt, inåt, inåt.
Katniss Potter
Jag klättrar upp för en stege och smyger inåt i mörkret. Jag famlar mig runt ett litet hus av något slag och kommer fram till andra sidan plattformen. Där nedanför är det mer ruiner och kontrasten till de färgglada väggarna är skrämmande. Jag biter mig i läppen och koncentrerar mig på att behålla lugnet. Hittar en stege ner till ruinerna och går runt ett tag mellan de förstörda rullbanden, ovikta förpackningarna och raserade värmeugnarna. Jag gömmer mig bakom en stor hylla och sitter där med ryggen mot väggen. Det är nästan lite humoristiskt, hur fort saker kan förändras, och jag ler lite sorgset för mig själv när jag tänker på min familj där hemma. Jag vill bara få träffa dem igen, det är allt jag begär.
Zendaya
Jag ser mig omkring bland ruinerna med skräckslagen hänfördhet. Det är så otroligt sorgligt, att detta var en fabrik som tillverkade något så oskuldsfullt som sötsaker. Hur som helst är jag glad att jag hittade stegarna, här verkar det inte vara någon. Jag drar frånvarande med handen längs ett rullband och skriker till. Jag har dragit handen över en tagg med någon sorts vätska på, och det smala såret färgas snabbt grönaktigt. Jag känner hur det snurrar i huvudet och sätter mig tungt ner. Vad är det som händer? Det måste vara någon form av gift. Så lätt skulle inte huvudstadsborna låta oss komma undan. Jag kämpar emot medvetslösheten och ber en gud som jag knappt tror på om någon form av hjälp, vad som helst. Jag kan inte dö, inte än.
Amelia T.
Jag går förvånat omkring bland rader och åter rader av hyllor. Jag har följt korridorerna i timmar och höll på att ge upp när jag kom hit. Det måste vara någon sorts förvaring och jag sätter mig försiktigt ner i en av hyllorna. Minnena överväldigar mig igen, väktarna som grep tag i mig när jag kämpade emot, mammas tårfyllda ögon när jag släpades iväg mot tåget. Jag ville ropa till henne att allt skulle bli okej, men det hade varit en lögn. Det här är så långt ifrån okej man kan komma. Jag öppnar den lilla lådan jag har fått tag på och hittar en liten plunta med vatten och en ficklampa. Jag ler lite vagt. Jag har i alla fall en chans. Det måste jag ha. Jag är så otroligt trött, och innan jag vet ordet av har jag somnat där i hyllan.
Little J
Jag ser storögt på den sovande pojken. När jag kom till lagerlokalen hade jag först trott att jag var helt ensam, och därför blev jag först rädd när jag såg honom här. Snart insåg jag att han sov, och jag smög fram för att döda honom. Men när jag kom fram till honom hejdade jag mig. Han är vacker, otroligt vacker och han ser så ömtålig ut där han låg. Hans hals är lite blottad och jag skulle kunna döda honom så lätt, mina pilar är vassa nog att skära igenom den tunna huden. Men jag vågar inte, jag vill inte. Istället sätter jag mig försiktigt ner och ser på hans fridfulla ansikte. Utan att jag märker det själv ler jag, för första gången sedan slåttern.

DÖD: Fourma

Okej, det här tog ett bar tag så jag hoppas att alla är nöjda c:
lumos1 - Det är tyvärr fullt, men du får gärna vara sponsor!
Fairy Tale Jag är ledsen att ditt kapitel blev väldigt kort, när jag har fått din mall så ska du få ett extra långt! ♥

Älskar det! :3 YAAY jag dog inte xD Men aa, ser fram emot det här c:

Awesome Shit vad spännande! Hoppas min karaktär överlever XP

jag överlevde! och nu vidare till nivå två
jättebra förresten!