Find It For Me (SV)

Superduper!

Hur kan du skriva så bra? Ärligt talat, det är så gwaaaaa...
(Har inte ord för mina känslor för den här novellen)

Ingen kan vara perfektionist, därför undrar jag om det är okej att gjg märker några fel i din annars så fantastiska litteratur.

OMG hur kan du skriva att det inte är så bra, det är ju fantastiskt!!!!!

TACK FÖR TAGGNINGEN!

DEN ÄR MEGAAWESOME!

Ska sprida denna ffn!

VARFÖR KAN JAG INTE TUMMA ALLA KAPITEL???? DHBMAFJFH!! D: Jättebra!! Jättejättebra skrivet!! ♥

Tack, ni är fantastiska! Självklart tål jag konstruktiv kritik ♥
Tyvärr var jag inte inne igår och skrev dessvärre inte heller men jag hade annat för mig... ♥
Jag kommer nog få börja med att ladda upp varannan dag nu då jag vill ha tid till allt annat
Men när jag laddar upp ska det vara bra, det lovar jag ♥
Det kommer kapitel senare idag, så det vore bra om någon kommenterade ♥

Höres!

Aurora Borealis har du redan hittat hit elr vill du läsa?

*Kommenterar* ;D

Kap. 3

Mike möts av allvarliga män så fort dörren slåtts upp. De sitter i en ring runt en mycket speciell stol. Eller tron. På denna tron sitter ännu en man, han har kort skäggstubb och vackert hår ner till axlarna. Mike tycker av någon anledning att det där håret inte ser riktigt verkligt ut. Fast, det är såklart. Här i centrum är det ju vanligt att utföra skönhetsoperationer. På ena sidan av rummet sitter ett par stora fönster. Dessa kastar sitt ljus över mannens ansikte. Mike kan inte undgå att lägga märke till att det inte ser ut som att han har sovit på ett bra tag. Det syns att han gjort försök att dölja det…
Mike observerar också att, vid varje mans knä sitter ett barn.
De är antagligen här precis lik ovetande som honom om vad presidenten vill. Alla män och barn bär finkläder och Mike känner sig plötsligt mycket glad över att inte ha vägrat sätta på sig fracken.
-Nej men, se god dag, säger plötsligt mannen i mitten. Han låter en fota stryka över det mönstrade golvet.
Chris faller på knä framför honom.
-Du president, du väljer bäst. Du slår alla andra, kungar, drottningar och adel. Du gör vårt land till det fantastiska det är. Du president, du väljer bäst.
Det är ju trohetseden! Då måste mannen i mitten… presidenten. Mike förstår vinken och faller genast också han ner på knä, upprepar orden som Chris sa och låter sedan presidenten tala.
-Du är i alla fall inte helt korkad, Mr Levan, hånler han. Du kom ju ihåg att lära pojken trohetseden.
-Förlåt för att vi är sena, mumlar Chris och tittar skamset ner i golvet. Välj vårt straff.
Presidenten tittar på Chris med avsmak, men viftar trots det bort han sista ord.
-Det ska inte behövas, säger han. Låt mig förklara vad vi diskuterat medan ni tagit sådan tid på er.
Han vänder sig mot gruppen av män och barn. De har suttit och viskat och skrattat tillsammans.
-Mr Aber, skulle du kunna göra en kort sammanfattning av vårt samtal? Frågar presidenten en lång man. Mannen är smal, med små grisliknande ögon som stirrar hatiskt på Chris.
Det är ju generalen! Tänker Mike. General Aber! Det sägs att han klarat upp mer en ett dussin uppror! Men varför stirrar han så elakt på Chris. Vad har alla dessa människor emot honom?
-Jo, säger General Aber. Vår ärade president pratar om att han snart ska be oss om någonting, vilket han tyvärr inte gjort än. Vi har undrat varför vi ska ha med våra barn men han har bara sagt att den här resan kanske kan få de att utvecklas till någonting landet behöver. Kanske någon som blir sin far upp i dagen? Mer har vår ärade president inte sagt.
Presidenten gör en gest som markerar att General Aber ska sitta ner.
-Nej, det har jag inte, säger han. Men nu ska jag.

Ett sus drar genom gruppen av åhörare. Alla spänner sig och lutar sig fram. Också barnen. Mike blir förvånad över hur vuxna de ser ut. De är nästan lika duktiga på att behålla sina stenansikten som han är. Men han avbryter sig själv. De är lika duktiga som han är. Han är med sina jämlikar nu.
-Slappna av, skrattar presidenten. Låt oss börja med att be Mr Levan och hans son att slå sig ner.
Chris tar tag i Mike och drar honom med sig till en ledig stol. Mike sjunker ner vid hans fötter. Golvet är kallt.
-Jag har idag samlat landets mest framgångsrika personer i ett rum, fortsätter presidenten, sedan följer en invecklad presentation av alla män. Mike känner igen ett fåtal. När alla fått säga sitt namn och en kort snutt om varför de sitter här talar presidenten vidare:
-För ett tag sedan kom en desperat man till mig, säger han. Han bönade och bad om att jag skulle hålla en av hans saker i säkert förvar tills han kommit hem från en resa han skulle göra. Och, tja… jag är generös så jag sa ja.
På något sätt visste Mike redan vad som skulle komma. Han var helt säker på att presidenten skulle råka göra någonting med tinget han vaktade, och mannen skulle kräva ersättning. Som om presidenten kunde läsa Mikes tankar säger han:
-Ja, några har nog gissat vad som hände. Men det är värre än ni tror. Ett par rövare försökte stjäla vad jag skulle vakta, men något gick fel. De hade utvecklat ett sprängämne som på något sätt skulle hjälpa de att få tag på… tinget. Men… de sprängde Den. Jag förstår inte hur de lyckades… och nu är Den borta. Så när mannen kom tillbaka… han sa att det fanns en lösning. Han sa att jag skulle samla er, de smartaste, visaste männen i landet. Han sa att de kanske, kanske skulle kunna hitta en lösning. Men jag förstår inte hur, för det går ju inte att resa tillbaka i tiden…
-Ursäkta, avbryter Mike. Jag förstår inte riktigt problemet vår ärade president? Varför betalar du honom helt enkelt inte? Ger honom ersättning för vad han förlorat?
-Du är en klyftig pojk, säger presidenten till Mike. Det var därför jag valde att ta med barnen. De är mycket smarta och alerta. Men, nu unge Mr Levan, till din fråga. Varför jag inte kan betala honom ersättning? Vad de där banditerna sprängde i luften? Det var tidernas största skatt.


mandragora vill du läsa?

Såå bra. Alltså sjukt! bra. Och du är inte på något sett släkt med J.K Rownling?

Haha är helt mållös. Skriv mer snart! Länktar efter fortsättning

Underbart bra!!