Without you [SV] [PG-13]

Yeah!! Men kan nog inte läsa den idag men imorgon ska jag absolut göra det!!

Here babes : D

Kapitel 3 - om jag förlorar dig, så förlorar jag synen, om jag förlorar dig, då har jag ingenting kvar, förlåt mig men du är allt jag har

Severus Snape var förälskad. Inte sådär förälskad så att fjärilarna väcktes upp till liv inuti magen och lät sina sammetslena vingar smeka hans hud; inte heller förälskad på det sättet att ett automatiskt leende lekte i hans ansikte så fort han fick syn på flickan med det röda håret; och absolut inte sådär förälskad som det beskrevs i böcker om kärlek, om bandet mellan en människa till en annan. Kärleken han hade till Lily var mycket djupare, mycket mer sällsynt; han levde för henne. Hon var luften han andades, hon var explosionerna i natthimlen, marken under hans fötter. Hon fick honom att leva, för utan henne skulle han vara ingenting. Vårens första solstrålar, doften av blommorna, värmen i det iskalla, andetagen som aldrig tog slut. Lily.

Han skyndade sig till lunchen, lycklig över tanken som hade tagit plats i hans huvud; snart skulle han få träffa henne. Framför honom sträckte sig fyra identiska, långa bord; ett bord för varje elevhem på slottet. I taket sträckte sig septemberhimlen. Molnen var som ett täcke över det blåa; som någon slags trygghet. Ett leende riktades mot honom när han nådde fram till Slytherins bord, Augustus Rookwood lät sin högra hand höjas till en vikning.
“Severus”, Augustus smakade på hans namn. “Severus, hur är det?”
Hans knotiga fingrar tog tag om besticken i silver, och han kollade inte på Severus när han svarade.
“Jag mår bra”, orden formulerades helt rätt i hans mun, det fanns ingenting som var mer sant än det. Han sträckte sina långa armar efter köttet. “Hur är det själv?”
“Det är fint”, Augustus tog en tugga av maten och mötte sin väns blick. “Du verkar otroligt glad.”
Detta svarade inte Severus på; det enda han tänkte var på de gröna ögonen, de darrande ögonfransarna, de jämna andetagen, hennes hud mot hans. Några minuter i tystnad gick, inte en sådan obehaglig, jobbig, tärande tystnad - utan en tystnad vars lugn fick honom att tänka klart. Han reste på sig, gav Augustus, som nu satt och diskuterade vilt med Lucius Malfoy om Quidditch, ett leende som besvarades sekunden efter. Han kastade försiktigt - som om han vore rädd att förstöras om någon såg honom - en blick på Gryffindorsbordet, men bland guld och rött fann han inte det han letade efter. Han lät inte besvikelsen ta plats inom honom - inte nu - hon kanske väntade därute.

Svalorna flög högt över den svarthårige pojken - de drog sina vingar upp och ner, upp och ner, i samma rytm som hjärtat bultade. Om han var en fågel, skulle Lily vara en fågel - två fåglar som såg världen ur deras svarta och gröna ögon, två fåglar som kände hur friheten öppnade sina armar, värmde dem, vaggade dem.
“Severus!”
Lilys armar som sträckte sig efter honom och de stod, innan han ens kunde pressa sina ögonfransar emot varandra, med kropparna tätt intill varandra, hjärta mot hjärta, bröstkorg mot bröstkorg, hans armar runt hennes midja, hennes runt hans hals; och för det ögonblicket var de evigheten.
“Hej”, viskade han.
“Hej”, hennes andedräkt var varmt emot hans hals, hennes melodiska röst var lika mjuk som vanligt. “Ska vi gå och sätta oss under trädet?”
Hon tog hans hand innan han hann svara - med hjärtat som bultade bombombom innanför bröstkorgen, bakom revbenen, inuti - kunde han inte göra mer än att följa efter henne.

Severus lät sitt finger sakta dra över flickans hud, över hennes blottade nyckelben, snubbla över hennes mjuka hals och fortsätta upp mot hakan. Hon slöt ögonen, pressade lätt ihop sina läppar. Allt stod still för ett ögonblick, det enda som existerade var de två tonåringarna, hans tomhet, hans ensamhet - hennes lycka, hennes allt. Hon var så nästintill perfekt, med hennes marmorliknande ansikte; och aldrig hade Severus låtit någon komma så nära, släppa in någon som henne i sitt liv. Hon var tunn, lika tunn som de knappt hörbara orden, de tomma orden, de som flagnade, försvann.
Han ville säga något. Han hade chansen, chansen att berätta det som pågick inom honom, han ville sätta ord för det som inte var begripligt, förklara för henne, få henne att förstå -
Men den där förbannade känslan av rädsla smög bakom trädet, grep sakta tag om honom, fick honom för en sekund att sluta andas.
“Sev? Fortsätt, det var skönt.”
Hans finger hade stannat över hennes axel.

Och även om han behövde hennes svala hud fanns det ingenting som gjorde så ont som tanken om att han aldrig kommer kunna kalla henne för sin. Att han aldrig skulle hålla hennes hjärta i sina händer, att han aldrig skulle pressa sina läppar mot hennes: att de aldrig skulle skriva in sig själva i det oändliga. Och havet under honom förstördes, blev till bitar.

Men #/(&%#%¤@$€{][ vad bra!

Tack ♥

Mer!! WoW!!! Du är så otroligt bra.... jag kan inte förklara med ord, jag har läst många berättelser i forum, det finns dem som är spännande, det finns dem som fångar ens blick, det finns dem som man inte kan sluta läsa, och det finns dem som man inte kan säga särskilt bra saker om för att orden och meningarna är formulerade på ett ganska otydligt sätt. Men din berättelse... är nästan perfekt (inget och ingen är perfekt...)
Oj måste sticka, ska fortsätta att försöka förklara senare x)
Mer!

THIS IS SO MOTHER FUCKING MEGA SUPER AWESOME GOOD!!!!

Ursäkta språket.

Du sa allt jag tänkte säga!!

Lily Evans - men... wow, blir helt mållös. Tack, tack, tack, det betyder mycket!
NEWBORN Haha sötis, du är så fin, tack! ♥
Elihhn Åh tack finis! ♥

I can only agree.

Super bra childhoodlight!!! Det bara måste komma mera!!