Enthopia: Resan till demonernas rike

Jättebra skrivet! ^^

Väldigt bra =)

Bra Fellrendión

Kul att ni tycker så!

____________________________________

Kapitel 6: Pladdius Spottacus trädet


Åt alla håll stod rötter nere i marken och en ganska lutad stam var ovanför. Trädet var mycket gammalt och högt. Det hade många grenar som sträckte sig långt och det var många vackra mörkgröna blad.
Allting kändes så fridfullt och lugnt när man var i närheten av detta trädet.

Violet kollade först upp mot trädtoppen och sedan sneglade hon mot mitten av trädet och inbillade sig ett ansikte i barken som log åt henne.
Sedan försvann ansiktet och hon log tillbaka.

En stund senare kom de andra som skulle följa med till trädet, och de bugade sig åt trädet innan de sa ett ord till Violet.
Hela gruppen var samlad nu.

Först var det den blonda alven, sedan dvärgen från restaurangen, den gulklädda mannen och två andra hon inte sett innan. En trollkvinna och en till människa.
Trollkvinnan hade ganska så ljus hud, inte blek men inte så mörk heller, och hade en näsa som var lite krokaktig, hennes hår var råttfärgat, lite ovårdat och knutigt och var ner till midjan, hennes ögon var små och grå.
Hon hade som kläder en brun lång klänning ner till vaderna med ärmar till där handen började, hon hade nästan likadana skor som Violet, fast de var mörkbruna, hon hade vitt mönster på sin klänning som var grenar med blad.
Hennes naglar var svarta och ganska långa och hon hade en lång grå träkäpp med en fyrkantig smaragd på. Hon såg ut att vara i femtioårsåldern och var inte så lång.

Människan var ganska mörkhyad, han var skallig och han hade ganska stor näsa och mörkbruna ögon som nästan var svarta.
Han såg ut att vara i tjugoårsåldern och hade som vapen ett långt järnsvärd med svart handtag.
Hans kläder var ljusgrå del på överkroppen, byxor som var svarta och gråa skor som var ungefär som de andra hade.

De som Violet redan sett förut hade likadana kläder som innan.
Alven hade med sin pilbåge och dvärgen hade med sig en yxa.

”… Eftersom att ingen exakt vet vart öppningen till demonernas land finns som exakt så tänkte vi vid det kungliga hovet att det vore bäst om vi möttes här, så att vi kunde få hjälp av det heliga trädet som alltid stått oss trogna i alla år”, sa den gulklädda mannen.
Han berättade också att man kommunicerade med trädet genom tankar och sedan lutade han sig mot trädet och bad trädet om att ge dem en ledtråd.
Efter en stund svarade han.
”Det heliga trädet säger att, för att kunna hitta portalen till underjorden måste fyra kristaller från fyra olika dimensioner med elementen eld, vind, jord och vatten hittas och offras i kungens eldfontän. Som sedan kommer berätta exakt mot vilket håll vi måste åka för att nå fram till Demonica”, förmedlade han.
”I trädets bark kommer en lucka att dyka upp som kommer byta dimension varje gång man öppnar den. Två par måste gå in i varje portal men en av oss måste stanna då elementet jords kristaller finns i denna dalen”.

Sedan började barken långsamt forma en stor ovalformad lucka.

”För säkerhets skull borde alla ta med sig en sådan här amulett som både skyddar mot det mesta utav farlig magi”, sa dvärgen. Som tog upp några amuletter med olika ädelstenar och gav de till var och en.
Fast han gav ingen till Violet som redan hade en. Han gav en amulett med en turkos till völvan, alven fick en smaragd, människan fick en rubin, Dasiy fick en kvartskristall och den gulklädda mannen fick en onyx.

Trollkvinnan och den gulklädda mannen åkte sedan mot vattenvärlden, alven och människan till eldvärlden och dvärgen stannade i Enthopia.

”Det är din tur nu”, sa dvärgen och öppnade luckan igen efter en stund, medan han log. Kyla kom ut ur portalen.
Violet förstod nog vilket element som dolde sig bakom.
”Jag skulle föreslå att du tar på dig något varmare”, sa han och log.
Violet svalde och sedan klev hon in genom portalen, men hon höll fast i Daisys hand för att inte de skulle splittras.

____________________________________

Här är en bild på Daisy:

Superbra! ^-^

Very god!!!!

Kapitel 7: Det frusna berget


Violet kunde sedan se sig själv sväva ner på en platt yta uppe på ett snöigt högt berg. Hon såg sig omkring, en stund senare kom även Daisy.
Först av allt tog hon på sig den varma vinterjackan som hon tog hemifrån och tog på sig sin långa halsduk och sina vantar. Det var iskallt här, inte minst för att de var mitt uppe i en snöstorm och det hade redan blivit mörkt här.

”Daisy”! Ropade Violet. Man var tvungen att skrika för att kunna göra sig hörd. Det var så stark vind. ”Violet, vi måste hitta en säker plats att sova, jag tror inte att det kommer gå att hitta kristallerna idag”, svarade Daisy som alldeles precis också tagit på sig något varmare, en vit pälskappa.

De kämpade med att gå i snön och gick med tunga steg. Snön var mycket djup och man var tvungen att kisa för att inte få snöflingor i ögonen.
Till slut hittade de en liten trång grotta, den var två meter bred och två meter djup och en meter lång. Den var inte så bekväm att vara i, men åtminstone lite varmare än att sova utanför.
Violets fingrar var alldeles fastfrusna och hon önskade att hon tagit med något varmare. Det dröjde ett tag innan de somnade men tillslut gjorde de det.

”Vakna Violet”, sa Daisys ekande röst som öppnade Violets ögon.
De hade sovit där i några timmar även om det kändes betydligt kortare. De visste inte exakt hur lång tid det tog men åtminstone hade stormen slutat och det blev ganska vindstilla där.
”Ät”, sa Daisy. Hon räckte över två rostade bröd till Violet. Violet tuggade lite på bröden och tackade för maten. Daisy hade också med sig en termos med varm choklad som värmde enormt.
”Tack, så mycket! Men vi borde nog börja leta efter kristallerna nu”, sa Violet och gäspade lite. Sedan gick hon ut ur grottan. Det var inte ens morgon än, men stjärnorna och de två månarna som lyste upp gjorde så att man ändå kunde se.
Den ena månen var rödorange och den andra var gulgrön.

De vandrade nu uppåt och uppåt. De fick gå lite försiktigt för att inte halka. Vissa delar av berget var väldigt hala. Medan de gick så såg de sig omkring och kunde vissa gånger missta snön för att vara kristaller ibland glittrade i snön.
Efter långt elände och risktagna steg så lyckades de till sist få syn på den första kristallen. Den blänkte vackert och för att kunna ta den så var man tvungen att klättra nerför ett brant stup där den låg.

Daisy och Violet stod framför stupet och såg ner.
”Vem av oss ska ta den”? Frågade Daisy. ”Mina vingar har förfryst så jag skulle knappast kunna flyga iväg om jag skulle ramla”.
”Hm, är du bra på att klättra”? Frågade Violet. ”Ärligt talat, nej”.

Violet var ganska duktig på att klättra, tyckte åtminstone hon själv.
”Jag skulle nog kunna göra det”, sa Violet och tog sett steg neråt.
Daisy stod bara och såg på. Nervös och orolig för att någonting skulle hända Violet.

Violet tog steg, efter steg nerför alla smala ytor hon kunnat sätta ner foten på. Neråt och neråt gick foten. Till sist nådde hon fram till den lilla klippan som stack ut där kristallen var placerad.
Violet pustade ut. Det var så ansträngande. Inte minst för att hon var uppe på ett jättehögt berg som säkert kunde orsaka hennes död om hon ramlade.
Violet tog upp kristallen och stoppade in den i jackfickan.

”VAR FÖRSIKTIG VIOLET”! Ropade Daisy däruppe. Men det borde hon inte gjort!
På grund av ljudvågorna orsakades en lavin som sedan fick henne att ramla framlänges. Sedan fångades hon i en stor våg av snö som kasade nerför berget i så snabb hastighet att allt som var i dess väg fångades.


___________________________________

Jag vet inte hur jag ska förklara det för er men det betyder jättemycket för mig att ni gillar det jag skriver! ^^

Hade jag haft tillräckligt med tummar så hade jag tummat alla kommentarer jag fick men jag har aldrig tillräckligt...

Superbra, verkligen C:

Violet ser ut såhär:


P.S Jag har inga bra svarta pennor så den är inte helt färglagd än... >_<
Men jag orkade inte vänta med bilden...

Jättebra,bra inlevelse!!!!!!!!!!!!!!!