Lebolia

Vet du, jag älskar denna berättelse. Den är asum! Vill läsa mer nuuuuuuuuu!

Tack!

Tack så mycket NellieGranger! Alltid kul med nya läsare =)♥

Jag älskar denna berättelse! Jag vill ha meer Lovisa Granger!!

Lovade att det skulle komma den här veckan, så här är det! Är orättat, ursäkta mig om ni hittar stavfel här och där. Blir för övrigt jätteglad över era kommentarer, de värmer i hjärtat! Tack ♥♥♥

Kapitel 2.


I ett av de många husen i Stockholms innerstad satte en liten kille på 10 år. Han satt för tillfället och spelade på sitt Wii. Mario And Sonic The Olympic Games var hans favoritspel. Han hade fått det veckan innan på sin födelsedag, och han kunde spela i timmar. Han var redan fått alla sporter, och fått guld på allt utom Curling. Han hatade Curling lika mycket på spelet som i verkligheten. När han var mitt i skidåkningen ropade hans mamma på honom.
’’Oskar! Har du gjort franskaläxan? Den är tills imorgon, gubben.’’
Typiskt. Såklart hade han inte gjort franskaläxan. Utan spelat Wii istället. Oskar hade inte ens ägnat en blick åt pappret som nu låg på hans skrivbord.
Han stängde snabbt av spelet och satte sig vid sitt skrivbord.
’’Ja, mamma. Jag övar lite nu.’’ svarade han och vecklade ut det hopskrynklade pappret.
Oskar tittade på det.
De la moutarde, le melon, du cidre…
Han suckade när han läste det. Varför skulle det vara så svårt med franskaläxorna?
Oskar tittade igenom glosorna en gång till och tog sedan fram sin mobil.

Efter ungefär tio minuter stack mamma in huvudet i dörrspringan.
’’Jag går ut och handlar, gubben. Hänger du med?’’
’’Tyvärr, mamma. Läxan.’’ svarade Oskar snabbt och stängde av mobilen. Han tog upp läxpappret och log ett brett leende. Mamma gick fram och rufsade honom i håret.
''Du är min pojke du'', sa hon och log ett litet leende. ''När jag var i din ålder gjorde jag också läxorna framför allt annat.'' Hon pussade honom på kinden och tog på sig jackan.
’’Hejdå, Oskar.’’
’’Hejdå, mamma.’’
Dörren smällde igen och Oskar var ensam hemma.

Efter ungefär en halvtimme kände Oskar att han behövde gå på toaletten. Han kastade en hastig blick på klockan. Den visade halv tre. Oskar tog sitt anteckningsblock med Katniss Everdeen’s brosch som märke på och skrev ner det. I skolan hade de ett projekt där de skulle räkna ut i genomsnitt hur många gånger och när man gick på toa om dagen. Hemma för Oskar var det fyra gånger, på morgonen, vid lunch, runt klockan fyra och sedan klockan nio på kvällen. Ibland behövde han gå vid midnatt också.
När Oskar skulle tvätta händerna tittade han upp mot spegeln framför handfatet. Hans bruna hår var oborstat och spretigt som vanligt, hans nötbruna ögon mandelformade och hans näsa var liten och pekade upp. Fräknarna hade bleknat mycket sedan han kollade senast; efter han kom hem från Mallorca. När han stod och tittade på sin spegelbild kom en svag vind in. Han kollade om dörren var ordentligt stängd, och det var den. Inget fönster i hela lägenheten var öppet. Han vände sig mot sin spegelbild igen. Han började konstigt nog förändras… Näsan blev längre, men den pekade uppåt lika mycket som den alltid gjort. Ögonen blev smala och isblåa, håret blev rakare och mörkare, och munnen blev smalare och rödare. I spegeln stod en helt annan människa än som tidigare stått där. Tjejen med det långa håret tog ett steg bakåt, och Oskars kropp bildades långsamt igen.

’’Se kan man, känna kan man, leva kan man, men allt mycket bättre här. Vi tar hand om dig.’’
Flickan tog en tanig hand och lade den på hans axel. Det kom en rysning i Oskars kropp.
’’Vi. Tar. Hand. Om. Dig.’’
Efter varje ord blev flickans röst svagare och svagare, och när hon sagt det sista ordet försvann hennes röst.
Hon bleknade sakta bort och lämnade Oskar förvirrade kvar.

Orden snurrade i huvudet på honom.
’’Vi tar hand om dig… Allt mycket bättre här… Se kan man…
Han kände sig yr och lutade sig mot väggen i hallen. Hans ögon slöts långsamt och dörren öppnades.
’’Oskar!!’’, skrek mamma innan han föll ner till marken.

---


Hos Simon i Kiruna var det förberedelser för fullt.
Morgondagen var en viktig dag för familjen Renström. Dagen, då allt i deras liv hade förändrats. Men Simon tyckte ovanligt nog inte om den dagen. Sedan hans gammelmoster blivit en världskänd operasångerska förväntades att hela hans familj hade samma sångröst. De hade bra sångröst, alla fyra. Men inte på opera. Då lät de som en flock hesa ankungar. Det jobbiga var med alla journalister och gamla fans till Abluna Renström.

’’Simon! Kan du ta samlingen med gammelmosters grammofonskivor och rada upp dem i ordning de kom ut?’’ Mamma ropade på honom tvärs genom huset.
’’Visst, mamma.’’
Han tog högen av de 20 grammofonskivor och bar ut dem vingligt.
’’Var ska jag ställa upp dem, mamma?’’ sa han och tappade den översta på golvet. Det hördes en duns och ett par tunga steg komma mot honom.
’’Å nej”, mumlade Simon tyst för sig själv och väntade på att de tunga stegen skulle vara framme. Hans pappa tornade sig upp framför honom.
’’Vad har vi sagt om att tappa saker i golvet?’’
’’Förlåt”, mumlade Simon tyst. Hans pappa tog tag i kragen på Simons tröja och ruskade honom.
’’Arthur!!’’ Simons mamma kom småspringande mot dem. ’’Hur vågar du göra Simon illa?!’’
Pappan såg skamset på henne. ’’Förlåt älskling.’’
’’Ja, den här gången gör det inget, men nästa gång får du med mig att göra!’’
Hon slog ihop händerna och hjälpte Simon upp.
’’Ta upp grammofonskivan nu så ställer vi upp dem tillsammans.’’

De var tysta när de radade upp skivorna. Efter en stund öppnade mamma munnen.
’’Vilken är din favorit av dom här låtarna?’’
Simon tog upp en och pekade på fodralet.
’’Det är nog den här.’’
’’Ja, den är fin.’’
De fortsatte sorteringen i tystnad. När de äntligen var klara sa mamma att han fick göra vad han ville. Simon sprang genast ut i vardagsrummet och tog upp sin bok från golvet. Bredvid boken låg en gammal bit pergament. Han försökte tyda skriften, men det var en för snirklig skrivstil för det. Han ryckte på axlarna, slog upp boken och satte sig i soffan.

Boken tog slut ganska snabbt. Han tog boken och sprang in till Ludvig. De tävlade om vem som läst ut den boken snabbast. Han kom fram och ringde på dörren. Ludvigs mamma öppnade.
’’Vill du träffa Ludvig? Han är på sitt rum.’’ Hon släppte in honom och han rusade uppför trappan. När han kom upp till Ludvigs rum stannade han och knackade på dörren.
’’Kom in’’, sa en röst inifrån. Simon tryckte ner handtaget och gick in.
’’Jag har läst ut boken nu! Du då?’’ Simon log ett självbelåtet leende. Inte kunde väl Ludvig läst ut boken på mindre än två dagar?
’’Jag läste ut den igår’’, flinade Ludvig och leendet i Simons ansikte suddades ut.
’’Här är boken i alla fall. Du ville väl ha tillbaka den?’’ frågade Simon och försökte dölja sin besvikelse.
’’Nej, du kan behålla den.’’
’’Tack.’’
Det kom en lång tystnad mellan de två. De var ju trots allt bästisar.
’’Du, Ludvig?’’ fick Simon fram till sist.
’’Vad är det?’’ fick han till svar.
’’Jag hittade en konstig lapp bredvid boken.’’ Han knyckte huvudet mot boken som Ludvig hade i knät. ’’Är det din? Jag förstod inte vad det stod, det var en så snirklig handstil.’’ Simon tog lappen ur fickan och räckte fram den mot Ludvig. Ludvig vecklade upp den och kisade för att se bättre.
’’Jag ser inte vad som står.’’ sa han till slut. ’’Och det är inte min.’’
Simon log ett sorgset leende. ’’Vet du något sätt att tyda det?’’ Ludvig skakade sakta på huvudet.
’’Nej, det tror jag inte… Eller jo, jag har en bok med gammaldags skrivstil.’’
Simon gav tummen upp mot honom och Ludvig gick bort till bokhyllan på andra sidan rummet. Han drog ut en tunn bok ur bokhyllan och bläddrade i den när han gick tillbaka mot Simon.
’’Ja, det är samma stil i boken som på texten på lappen… Ge mig en minut så ska jag lista ut vad det står.’’
’’Klart’’, sa Simon. ’’Får jag klappa Lurven?’’
’’Visst’’, svarade Ludvig, och Simon gick till buren med det lurviga marsvinet. Lurven blev förtjust när Simon kommit fram och sprang till gallret. Sedan tog han en liten salladsbit som han började gnaga på.

Efter ett tag var Ludvig färdig.
’’Jag är klar!’’ ropade han och kom tillbaka och visade lappen kort för Simon. Han hade skrivit vad det stod med enklare bokstäver att förstå under de svåra. han drog ett djupt andetag och läste vad som stod på lappen. När det sista ordet kommit ut ur hans mun bleknade han och försvann långsamt.
’’Ludvig!’’ Simon ropade efter sin bästis som inte hörde honom; sin bästis som inte kunde komma tillbaka.

Wow! Spännande! Vad händer med alla barn? Jag är helt förvirrad, men antar att svaret kommer. Väldigt bra skrivet!

underbart

Jättebra!!
Jag älskar att du nämnde opera Lovisa Granger för jag ÄLSKAR det♥

Undra vad som händer nu???