Hur blev det såhär?

kapitel 5


När vi hade ätit klart gick Harry, Hermione, Ron och jag upp till Gryffindotornet. Harry försökte lära mig och Ron hur man spelade Fyra i rad. Ingen av oss fattade något.
”Men så svårt kan det inte vara!” Sade Harry och gav oss en sådan där blick som hur tydligt som helst sa Det här kan man när man är tre år.
”Men Harry, Det är ju inga magiska egenskaper med detta spelet ” Sa en arg Ron. Både jag och Hermione brast ut i skratt. Harry tittade på oss med frågande min.
”Tjejer” muttrade Ron. Både jag och Hermione skrattade ännu mer. Ron gick upp i sovsalen och Harry följde efter. Jag och Hermione spelade ett parti knallkort. Hermione var dömd att förlora. Med alla matcher jag och Ron har spelat så var jag ganska säker. Och ja du kan ju gissa det, jag vann. Jag och Hermione gick upp i vår sovsal. Vi låg och läste en stund. Sedan utan förvarning sa hon:
”Du Cila... Jag tror att jag är kär i någon…” Sade Hermione aningen nervös. Jag höll på att spricka av nyfikenhet.
”Vem Hermione säg vem det är! Har man sagt A får man säga B.”
”Tja… Ja.. Ron.” Sade hon och nu bröt sig hennes röst. Antagligen av att hon hade nära till tårar.
”Jaha när hade du tänkt att du skulle fråga chans på honom då?” När jag såg hennes ansikte blev jag lite irriterad. ”Men för guds skull Hermione du tänker väl ändå fråga på honom? Hur ska han annars veta dina känslor för honom?” Sade jag som om det var världens självklaraste sak.
”Det kommer från dig!” Sade hon upprört. ”Du vet ju inte ens hur det är att vara kär i någon!” När hon såg mitt ansiktsuttryck rättade hon genast till sitt stora misstag. ”Jag menade inte att såra dig!”
”Det gör inget.” Sade jag ganska stelt. Jag bet tillbaka de vassa svaret som låg på min tunga.
”God natt Hermione” Sade jag när jag lugnat ner mig lite.
”God natt Cila, Lycka till med din hemliga kärlek” Sa hon med en elak glimt i ögat. Jag blängde på henne med ett leende lekande på läpparna innan jag rullade runt och somnade i min himmelska säng.

Nästa dag när jag och Hermione hade fixat oss gick vi till stora salen. Men när vi kommit halvvägs möttes vi av en typ. Malfoy.
”Nämen har smutsskallen vaknat nu” Sade Malfoy. Retad över hans ordval, retad över att han fanns gick jag långsamt fram till honom. Och gav han fingret samtidigt som jag sa ”Fuck you” Sedan gick jag förbi honom som om han var luft. Hermione kom efter mig. Sedan när vi hade berättat för Ron och Harry satt jag mig ner och åt. Det var jättegott. Jag var hungrig. Jag tog om säkert 3 gånger. Jag märkte att Ron tittade på mig med imponerad blick. Jag märkte Hermiones mörka blick som tydligt sa ´Du rör inte min blivande pojkvän´
”Vad är det märkvärdiga med att hon äter?” Frågade Hermione med en irriterad treårings röst.
”Ja men hon är ju tjej och om man äter så mycket som hon är det märkvärdigt.” Sade han medan han granskade mig. Hermiones blick sade mycket tydligt att jag inte fick göra något som kunde impa på Ron. Slutdiskuterat.

”Klockan är bara tio i elva” stönade Ron. Och mycket riktigt tio minuter kvar till trolldryckslektionen var slut. Vi tillbringar dom sista tio minuterna med att finslipa vår dryck. När vi lämnade in vår trolldryck hittade han inget han kunde kritisera. Jag kände att någon flåsade mig i nacken. Jag tog för givet att det var Ron, Harry Eller Hermione bakom mig så jag gjorde inget åt det. Jag fick en lapp intryckt i handen, även det tog jag för givet att det var Harry, Ron eller Hermione. När jag var ensam uppe i min sovsal öppnade jag den. Jag fick en jättechock. Kan du gissa vem som hade skrivit den? Först när jag öppnade den och såg att det inte var Harry, Hermione eller Ron som hade skrivit den (Jag kollar alltid i slutet först på ett brev) blev jag rädd. Tänk så var det någon i Slytherin som tillbringade tiden med att riva sönder den. Såhär stod det:


----------------------------------------------------------------------------------
tack för att ni fortfarande läser. Jag är inte värd er!

Och nuuuu...?
Mer nu.

efter nästa kommentar kommer nytt kapitel.

Mer. Snälla. NU? c:

här kommer kapitel 6 guys!

Astronomitornet ikväll klockan sex
Om du vill se din kära bok igen
Annars lär inte Snape bli glad på dig.

D.M
Shit, Det var en från Slytherin, Och den värsta av dom alla, Malfoy. Ska jag tala om detta för Ron, Harry eller Hermione? Hermione skulle nog lyssna om jag bad henne om det. Ron skulle bli förbannad och ge Malfoy en snyting. Harry skulle smälta det efter en vecka ungefär. Men ingen skulle bli särskilt glad... Jag beslutade mig för att ingen skulle få veta något om vår lilla hemliga träff. Och jag ska se till att det blir en engångs grej. Över min döda kropp att jag gör det två gånger.
När klockan närmade sig sex gick jag ut ur porträtthålet. Jag mötte Ron, Harry och Hermione i trappan.
”Vart ska du Cila?” frågade Hermione med mild förvåning. ”Jag trodde att vi skulle skriva Snapes läxa tillsammans?
”Sorry, Mione kan inte idag emm… jag måste göra en grej. Snape har min trolldrycksbok. Jag ska gå och be honom att få tillbaka den.
”Jag följer med dig. Jag ska till biblioteket du kan följa mig dit.” Sade en mycket glad Hermione.
”Okej kör för det.” Vi gick iväg direkt. Jag var tvungen att ta omvägen runt biblioteket för att inte väcka misstankar hos Hermione. När jag väl hade skakat av mig Hermione gick jag raka vägen till Astronomitornet. Jag sprang den sista biten. Men andan i halsen kom jag tillslut fram med bara två minuters försening. Han stod lutad mot en av väggarna. När han såg mig kollade han på mig med mystik i blicken. Jag tyckte att det ryckte i hans mungipa men jag är inte säker.
”Accio Trolldrycksbok.” Sade jag. Men till min förvåning hände inget alls. Inget! Var det något fel med min trollstav.
Hon stod och granskade sin trollstav. Hon trodde förstås att det var något fel på den. Men det var inget fel på hennes trollstav. Utan han hade utfört en motbesvärjelse som gjorde att inge besvärjelser eller förhäxningar skulle kunna hända honom. Han var faktiskt nöjd över att han hade lyckats få den att fungera. Mycket invecklad var den. Han kunde inte hejda sig mycket längre till.
”Inget sådant fungerar här. Jag har utfört en anti-förhäxnings besvärjelse på mig själv. Inget med trolldom kommer att kunna ge dig tillbaka din bok.” Sade jag med en viss skärpa i rösten blandad med stolthet över att kunna utföra en sådan besvärjelse och att få hit (enligt honom skolans snyggaste tjej. )
”Vad ska jag göra då?” Frågade Cila med en självbehärskad röst. ”Jag har viktigare saker än att stå här hela dagen. Ge hit min bok” Morrade hon hotfullt. Han blev nästan lite rädd. Han skrattade lite.
”Gissa vad tror du att du ska göra?” Sade han ganska roat. Fast han var väldigt Nervös också. Tänk så gick något galet.
”Ja jag kan ju hoppas att det är att ge dig en käftsmäll. Då blir jag klar här snabbt!” Sade hon, hon hade nog inte en aning om hur kaxigt det där egentligen lät. Eller hur hårt han tog på det hon nyss sade.
”Tja… Jag har ännu inte tänkt ut det. Men kanske… En kyss?” Viskade han knappt hörbart. Men orden spolades upp i mitt huvud som en ringsignal som höll på i ungefär tjugoåtta sekunder.
”Vem är det som har slagit dig så jävla hårt att du tillslut miste allt förstånd. Du fan helt sinnessjuk. ”Nu var hon faktiskt rädd. Menade han allvar. Hade någon faktiskt sått honom så hårt i huvudet att han tillslut miste det lilla förstånd han hade? Kunde det vara möjligt? Hon hade ju bara sagt det för att vara elak. Hon hade bestämt sig för vad hon skulle göra. Hon gick fram och kav han en torr kyss på kinden.
”Ge mig den nu.” Morrade jag väldigt högt. Tänk så såg någon mig. Vad kommer hända då? Om det är någon som ska säga detta för Ron, Harry och Hermione så var det ju jag. Jag vill inte att det ska komma fram som något jag sa till massa andra, men inte till mina bästa vänner.
”Nu har jag iallafall sagt så mycket som jag kan säga. Måste jag behöva visa också?” Det där var ju en riktigt bra raggningsreplik.
”Det avgör saken. Jag ska låna en på biblioteket.” Sade hon.
”Vänta!” Detta hade inte tagit den vändningen som han hade hoppats på. ”Om du ger mig en riktig kram så ska jag ge dig din bok sen.” Sa han. Jag gick faktiskt fram och gav honom en kram. Det kändes bra… Fel, Fel, Fel. INGET är bra med Malfoy och absolut inte att jag kramar honom.
”Var är min bok?” Han tog sakta fram den. Den låg i hans klädnad.
”Här” Sade han. Direkt efter att jag fick boken vände jag på klacken och gick. Min hästsvans guppade från sida till sida. Det gjorde den alltid när jag var irriterad. Och nu guppade den väldigt överdrivet. För jag var inte bara irriterad, Utan väldigt förbannad. Hur kunde han uppehållsrum och skryter om hur Cila den subban bara hade gått fram och kramat honom. En tår trillade ner från hennes kind. Och det hade inget att göra med att Malfoy satt och berättade vad som hände innan för sina Slytherin kompisar. Utan att HON inte hade hatat det. Hon hade känt en underbar känsla. Om han skvallrade om det skulle hon bara kunna ljuga bort det. Men hon var inte fullt lika bra på att dölja sin känslor för sig själv. Något man inte kan lära sig i en bok. På en annan plats tänkte en annan person i samma banor. Draco skulle ju kunna ljuga bort det. Men han hade inte varit beredd på alla känslor som skulle komma farande så fort hon så lite som nuddade honom. När Pansy hade kysst honom hade han inte känt något sådant här. Och hon bara kramade han. Mysko. Fast och andra sidan har han ju aldrig heller varit intresserad av Pansy på riktigt. Men hon klänger på honom som en apunge på sin apmamma. Och om det var något han inte ville likna så var det en apa. Det fanns nog inge apor med vitblont hår. Ron liknar en orangutang. Det gör alla rödhåriga om man nu ska gå efter hårfärgen. Pansy likande inte en apa. Hon liknade en missbildad bulldog. Ful och äcklig. Cila liknade en gullig söt grej med massa sandrefärgad päls. Liten och gullig. En sådant djur man skulle kunna rymma i en handflata. Fast detta stämde inte riktigt in i verkligheten. Visst Cila var inte jättelång 1.65 kanske. Men hon var vass i käften. Vilket Draco också var så en till anledning till att dom ska bli ihop. Dom kanske lyckas mjuka upp varandras käftar lite. Haha lycka till med att få en så snygg tjej sade en ovälkommen röst i huvudet. En ilska stor nog att med all säkerhet kunna förstöra hela Slytherins uppehållsrum blossade upp inom honom. Inget var omöjligt för en Malfoy. Har han sagt att han ska bli ihop med Cila så ska han det. Och om någon annan blev ihop med henne skulle han vara beredd att mörda.



Tack alla underbara människor som läser!!

Ännu ett fantastiskt kapitel av dig!
När kommer nästa? :3

om tre kommentarer från andra en dig som läser

OMG TACK FÖR ATT DU LÄNKADE FÖR DET HÄR ÄR AWESUUUUME!!! ♥♥♥ :'))))) skriiiiv mer min vän!

Mer!!

kapitel 7!!!

hoppas ni får en bra lässtund!


I en annan del av slottet låg en 15 årig flicka och tänkte. Hur kunde detta hända? Hur kunde det gå så snett. Att hon kanske funnit svaret till vem hon hade känslor för. Och det var mycket värre än hon trott. Varför kunde hon inte bli kär i Dean istället för han? Som Hermione. I någon som går i Gryffindor. Hade varit mycket bättre. Dean, Seamus vem som helst. Hon hade ju dansat med Dean på Julbalen förra året. Men nänä han kunde man visst inte bli kär i. Hon var hemskt upprörd. Hon måttade en spark mot krumben för att ge utlopp för att känslor och tankar. Sedan kom hon på sig själv med att försöka sparka på sin bästis katt. Det är inget man ska göra. Hon somnade med tankarna virvlande i huvudet. Och en dröm började ta form i hennes huvud. Hon och Draco, hand i hand på väg till nästa Hogsmeade utflykt.
I en annan det av slottet låg en annan person. En pojke med vitblont hår vid namn Draco Malfoy. Han sov inte den natten. Han hade andra tankar i huvudet. Han var en sådan man kunde dö för. En sådan man låg vaken hela nätterna för. Han visste i sitt stilla sinne att han skulle se förfärlig ut imorgon när hans vänner vaknade. Men det brydde han sig inte om. Blaise eller Nott kanske kunde bortförklara det. Han låg där och tänkte hur djävulskt världen var sammansatt. Så att en Slytherinelev inte kunde bli ihop med en Gryffindorelev. Att han blev tvungen att sätta emot sig sitt öde. Eller kunde hans öde kanske vara att han skulle sätta sig upp mot sin far och gifta sig med Cila? Gifta sig? Jösses vad många grejer i världen man måste prova om man ska bli ihop med någon. Förs bli ihop, Sedan ska man förlova sig och sedan ska man gifta sig och skaffa barn. Chilla lite Draco sa en röst inuti hans huvud. Du är bara femton år. Allt kommer i sinom tid. Rösten lät bekant… Det kan inte ha varit hans pappa det är helt uteslutet. Det kan inte heller ha varit hans mamma det är också uteslutet. Och ingen i hans släkt har någonsin brytt sig om honom. Alla hade bara sagt att om han inte hamnade i Slytherin skulle han vara en otroligt stor skamfläck, inte bara för sin mor och far utan även för hela släkten. Som tur var hade han hamnat i Slytherin. Eller det hade varit mer tur om han hade hamnat i samma elevhem som Cila, oavsett om båda hamnade i Gryffindor eller om båda hamnade i Slytherin. Eller Hufflepuff eller Ravencalw. Bara han hamnade tillsammans med Cila så spelade det ingen roll om dom så hamnade i helvetet. Allt var värt risker med henne. Det var konstigt. Förut hade han aldrig i sitt liv tänkt att han hade kunnat offra sig för någon. Nu kunde han det. Han var beredd att dö för Cila. Och om han så behövde genomlida Cruciatusförbannelsen i tre timmar skulle han uthärda det. Bara för Cilas skull.
Han som visst tre timmar eller så men han såg ändå ut som ett monster.
”Nämen Draco… Var gjorde du i natt som gör att du ser ut som ett åskmoln i hela huvudet och har mörka ringar under ögonen?” frågade Blaise. ”Bjöd du möjligt vis in någon tjej här medan vi andra sov? Detta vill nog Pansy veta.” Sade Blaise med skadeglad röst. Ja om Draco nu skulle svara ärligt hade han bjudit in en tjej i sovsalen i natt. Men bara i sina tankar. Han skulle aldrig vara otrogen mot Cila, fast dom inte ens var ihop. Direkt när han hade gjort sig redo för att över huvud taget visa sig bland folk, kom Pansy in och klängde sig fast på honom.
”Hur mår du min lilla eldsprutande drake?” Sade hon. Usch vad jag hatar hennes röst. Han kunde inte låta bli att tänka på hur Cilas röst lät. Fin, varm och inbjudande. Varför hade man elevhem egentligen? Det är ju helt onödigt! Han drämde knytnäven i bordet.
”Draco mår du bra? Sade Blaise. Han lät orolig. ”Först ser du ut som ett åskmoln när du vaknar och sedan är du helt uppe i det blå när vi försöker prata med dig. Mår du riktigt bra? När han sa det om bjuda in en tjej i natt sprang Pansy iväg. Man kunde höra hennes kvidanden under tiden hon sprang. Han visste inte hur han skulle göra. Vem skulle han prata med? Vem skulle han vända sig till.
Cila försökte radera tankarna på Draco. Hon hade en plan. Nu visste hon hur hon skulle kunna få han att ångra bittert vad han hade gjort. Hon gick ner till frukosten tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Dom pratade oftast om Fenixorden. Fast Hermione sa till Ron och Harry hela tiden men som vanligt lyssnade dom inte på henne. Egentligen lyssnade folk sällan på henne. Egentligen tycker Cila det var ganska konstigt. För det var bara när hon skulle rätta deras läxuppgifter eller något i den stilen som dom först på allvar lyssnade på henne.
”Nämen här har vi ju Sankte potter och hans släptåg.” Den rösten kände jag mycket väl igen. Den tillhörde ingen mer än Blaise Zabini. Ett äckligt litet kryp. Jag skulle kunna jämföra han med en lus.
”På tal om släptåg så tycker jag att du har mycket större en oss. Och det är ingen av oss som bestämmer över dom andra. Så gör vi helt enkelt inte i Gryffindor.” Sade Harry. Bra svar måste man säga. Blaise öppnade munnen men jag han före och stack emellan med det jag ville säga.
”Men Blaise, har någon torkat bort flinet i ditt ansikte. I vilket fall är du lika ful som vanligt så det spelar ingen roll.
Nu tänkte Draco febrilt. Om han inte försvarade Blaise skulle alla tro att han inte vågade sätta sig upp mot Potter och hans gäng. Och det vågade han ju. Men det skulle betyda att han behövde vara väldigt taskig mot Cila. Det var inget han hade lust med att vara. Men han måste tänka på sin image.