Den Andra Alice i Underlandet
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Den Andra Alice i Underlandet
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Fellrendión
Elev 
|
Jag har just lagt upp 2 bilder till kapitel 1 och en bild till kapitel 3 för att det kanske blir roligare att läsa om jag har bilder med
 
7 sep, 2013 14:26 |
Borttagen
|
Jättebra berättelse! och fina bilder!
8 sep, 2013 17:50 |
|
Fellrendión
Elev
|
Här är ett till kapitel!
 ___________________ Kapitel 6: Upp på berget Oswald, Haiga, Lucy och Stewie gjorde upp en lägereld med lite saltapinnar och grillade lite innan de skulle sova. ”Livet i Underlandet verkar underbart, bortsett från Hjärter Dam, ännu en gång. Godis är nyttigt här, för jag mår inte dåligt av det när jag äter för mycket”, sa Lucy och plockade lite marshmallow-frukter. Sedan var det dags att sova. Nästa morgon fortsatte de gå. ”Oswald, har du hört om någon annan eller någonting som kan komma på det bästa sättet för oss att kunna stjäla amuletten”? Frågade Lucy. ”Jo, jag har hört en”, sa Oswald då de sedan gick över en bro som ledde över en flod. ”Vem då”? ”Cheshire katten, om ni tydligen läst böcker om denna världen på ett konstigt sätt… så borde ni nog veta vem det är”, sa Oswald. ”Cheshire… du menar den leende katten? Men han kan väl inte spå framtiden eller något sånt”, sa Stewie. ”Jo, det kan han! Men de flesta tror att han är en bluff eftersom att hans svar är så invecklade att inte många förstår det”, sa Oswald. ”Jag hoppas att vi inte stöter på Jabberwocken”, sa Haiga oroligt. (Under den förra kvällen vid lägerelden så hade alla berättat om sin dag för varandra). ”Hm, om vi skulle göra det, så skulle nog Jabberwocken inte kommit ensam utan vid möjligtvis flera hemska vidunder, jag tror heller inte att storleken på oss kan avgöra om vi kan besegra den eller inte, vi skulle nog behöva ett rejält bra vapen i så fall”, sa Stewie. ”Vapen, öh… ursäkta mig, men kan vi inte försöka undvika att slåss”, sa Lucy. ”Jo, såklart vi ska, men du kan väl inte förvänta dig att vi blir insläppta som gäster hos Hjärter Dam heller”? Sa Stewie. ”Och utan vapen, hur ska vi annars kunna hugga av hennes huvud”? Sa Haiga och log galet. ”Eh, Haiga, vårt enda mål är väl amuletten”? Frågade Lucy. ”Jaa… men jag måste ge hämnd! Hon är ansvarig för Hattmakarens nya beteende och Hasselmusens dödsfall”, sa Haiga. ”Nej, det ska vi inte”, sa Oswald. ”…men i vilket fall, vad för vapen skulle vi kunna använda”? Frågade Stewie. De kom sedan på att om de återvände till Hattmakarens fabrik så skulle de kunna dra loss ett rakblad från en hatt och göra en dolk eller någonting av den. Fast det var ungefär en hel dags vandring tillbaka, så de kunde inte återvända. ”Äsch, vi ser om vi hittar något användbart vapen på vägen”, sa Stewie. Sedan så gick de för att leta efter Cheshire katten. ”Vad jag har hört så ska han hålla till bakom Chokladberget”, sa Oswald. ”Det ska tydligen vara i norr, men åt vilket väderstreck står vi nu”? Frågade han. ”Eftersom att solen går upp i öster och ner i väster, så betyder det att norr ligger… ditåt”! Sa Lucy och kollade på himlen för att räkna ut det. När de kom fram till Chokladbergets fot så började de klättra upp. Berget var mycket högt, det ledde högt upp över molnen och det var en mycket lång bergskedja bredvid. Så man hade inget val, de var tvungna att klättra över det. Då satte de igång med att klättra! Berget var brant, men det var inte så svårt att klättra eftersom att det var klibbigt och lätt att greppa. ”Varför går vi UPP på berget när vi egentligen bara borde kunna gå RUNT det”? Frågade Haiga. ”Vägen upp på berget är mycket snabbare än att gå längs bergskedjan, borde vi inte ta det som går snabbast tycker du”? Frågade Oswald. ”Jo, jag antar det”, sa Haiga och tog tag i en rot som stack fram ur marken. ”Åh, vad jag är hungrig”! Sa Lucy. ”Ät av berget! Det är gjort av blockchoklad, mycket enkelt att tugga, men det är hållbart för att klättra på så det är väldigt speciellt”, sa Oswald och tittade ner eftersom att Lucy var några meter nedanför. ”Det är en väldigt vacker utsikt”, sa Stewie när han kunnat klättra över till ett träd som växte mitt i bergsväggen som han sedan kunde luta sig mot. Långt borta kunde man se många fina berg, vackra skogar med träd i olika färger, vattenfall som forsade nerför bergen. Det var helt enkelt en obeskrivlig upplevelse. Det var rena paradiset. Alla stannade upp en bit ovanför där det blev lite mindre brant där man kunde sitta utan att behöva hålla i sig, där de kunde ta en vilopaus. ”Jag är törstig”, sa Stewie efter en stund. ”Jag är säker på att det finns läsk i närheten”, sa Haiga och såg sig omkring. ”Men finns det inte vatten någonstans”? Frågade Stewie. ”Jo… men jag är inte säker om det finns här på berget”, sa Oswald. ”Kan vi fortsätta nu”? Frågade Lucy. ”Ja, vi måste sätta fart”, sa Oswald och reste sig upp. Sedan började de klättra högre, tills de slutligen kom så högt att man kunde se ner på molnen. Nu var det inte långt kvar innan de skulle ner på andra sidan. _______________ Jag var tvungen att avbryta kapitlet eftersom att jag vill inte att ni ska behöva vänta lika länge som läsarna behövde till Berättelsen om Fortunia. Men jag hoppas iaf att ni gillade kapitlet eftersom att jag själv blev väldigt nöjd med det, även om det inte blivit så himla innehållsrikt.
10 sep, 2013 21:52 |
|
Sofia Albuslover
Elev 
|
jättebra, skulle verkligen vilja besöka ett underlandet utan hjärter dam!
Läs gärna min fanfiction så blir jag jätteglad!http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=33130 Tack:) 11 sep, 2013 18:15 |
|
Fellrendión
Elev
|
Är det ingen annan som läser min berättelse?
12 sep, 2013 21:38 |
|
Borttagen
|
jag, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva 13 sep, 2013 18:18 |
|
Fellrendión
Elev
|
Skrivet av Borttagen: jag, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva Jag vet att du läser den , men alltså jag menade flera...
13 sep, 2013 20:43 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Fellrendión: Skrivet av Borttagen: jag, men jag visste inte riktigt vad jag skulle skriva Jag vet att du läser den , men alltså jag menade flera... Jaha, ok! nu kommer nästa kapitel eller hur  15 sep, 2013 22:12 |
|
Fellrendión
Elev
|
Jag hoppas att ni gillar detta kapitlet ^_^!
För jag blev extra nöjd med det (enda problemet var vart jag skulle sätta stopp). Haha! Kritik uppskattas! __________________________________________ Kapitel 7: Den peppargalna hertiginnan och den flinande katten Några timmar senare hade de klättrat ner från berget på andra sidan. Lyckligtvis var alla välbehållna, även om de var mycket törstiga. Vid sluttningen av berget på andra sidan fanns det ett litet vattendrag som de kunde dricka ur. Det var skönt att kunna släcka den brännande törsten tyckte de. ”Söla inte nu, vi måste skynda oss, vi kan inte vänta hur länge som helst”, sa kaninen och kollade på sitt fickur. ”Jaja! Är det verkligen så viktigt att skynda sig jämt? Vad är det ens vi stressar för”? Frågade Lucy. ”Men jag vill bara inte komma fram före mörkret, vi har så mycket att göra och så långa vandringar att ta oss runt i landet för att göra det”, sa han. ”Suck, okej, vi sätter fart… igen”, sa Lucy. Hon hade fått lite ont i benet eftersom att de hade vandrat, klättrat, och tillbringat så mycket tid i skogen och i berget utan långa välförtjänta pauser, även om hon samtidigt njutit av tiden. De kom snart fram till ett vägstopp där det stod två skyltar. Ena pekade till vänster, där det stod ”Hertiginnans herrgård” och en till höger där det stod ”Dimmornas skog”. ”Borde vi fråga om vägbeskrivning hos denna hertiginnan”? Frågade Lucy. ”Ja, det kan vi väl göra…”, sa Stewie. Haiga nickade. ”Ja, om det går fort”, sa Oswald och kollade på klockan igen. Då svängde de till vänster där de gick en kort sträcka innan de kom fram till en järngrind. Ovanför grinden stod det en skylt. Hertiginnan av Underlandet bor här ”KAN NÅGON ÖPPNA GRINDEN”? Ropade Lucy. ”Nej, nej! Skrik inte sådär”! Sa Oswald chockat. ”Är detta bättre? ÖPPNA GRINDEN”? Frågade Lucy. ”Verkligen inte! Du ska säga ’Kan ers majestät vara vänlig och släppa in oss’”? Sa Oswald. Lucy suckade. ”Jaja, vad du nu säger så… det spelar ingen roll”, sa hon. En stund senare kom det fram en kurir med fiskhuvud till porten. ”Vill ni träffa Hertiginnan”? Frågade han. ”Wow, vad häftigt! En fisk på land”! Sa Lucy chockat. ”Eh… ursäkta min vän, vi vill egentligen bara ha vägbeskrivning”, sa Oswald. ”Men jag kan ju hjälpa er”, sa kuriren. ”Eh… ursäkta, men jag litar inte på fiskar”, sa Lucy. Kuriren tittade förolämpat på henne. ”Det var det fräckaste”! Sa han. ”Snälla ursäkta oss, men vi måste träffa Hertiginnan”, sa Oswald. De gick sedan en bit tills de nådde fram till ett mycket vackert vitt hus med blått tak. Gräset var vackert och nyklippt och på båda sidorna av gräset bredvid stigen som ledde fram till dörren stod det marmor fontäner där det rann kristallklart vatten. ”Men ni får vara beredda på att hon kan vara lite uppskakad eftersom att hon gömmer sig från Hjärter Dam som vill åt hennes huvud”! Sa kuriren innan de knackade på. Oswald fick vara den som hade äran att knacka. Snart öppnades dörren av en kraftig, stor kvinna med en vit och röd rutig klänning och en underlig huvudbonad. Tja, man kan väl säga att hon inte hade förändrats så mycket från boken. Värst av allt så hon var helt indränkt i peppar så att man höll på att nysa varje sekund man pratade med henne. ”Vad gör ni småkryp här? Förstår ni inte att jag har viktigare saker än att prata med er? Jag håller på att göra falsk sköldpaddssoppa”, sa Hertiginnan ilsket och pratade på ett sätt som att de skulle stått på långt avstånd från henne. ”Eh… uppskakad… jag trodde inte att hon skulle bete sig såhär”, viskade Lucy. ”Vi bara undrar om du känner till Cheshire katten, för vi måste träffa honom”, sa Oswald. ”VA”?! Sa Hertiginnan högt. ”Alltså, en leende katt som ofta talar i gåtor”, sa Oswald. ”Nähä du! Inget sånt trams här inte”! Sa Hertiginnan och var just på väg att stänga dörren. ”Snälla du! Vi vet att du ogillar Hjärter Dams styrelse, vi försöker faktiskt få undan henne från makten, och vi tror att katten kan hjälpa oss”, sa Oswald. Hertiginnan gick sedan runt huset till bakgården då de andra följde efter. ”Okej då, jag brukade faktiskt ibland se en leende katt som blev osynlig och synlig när han ville, han brukade ligga i det trädet sista gången jag såg honom, men det var flera månader sen…”, sa Hertiginnan och pekade upp mot en tjock gren uppe i en ek. Trädet var mycket likt det trädet man kunde se i illustrationerna i boken om Alice. ”Tack, så hemskt mycket, har du något emot om vi undersöker din trädgård”, sa Lucy. ”Nää, men jag skulle uppskatta om ni smakade på soppan när den blir klar”, sa Hertiginnan och log ett mycket paddliknande leende. ”Eh…”, sa de andra. ”OM INTE, SÅ MÅSTE NI DRA HÄRIFRÅN”! Sa hon nu mycket högt och blev alldeles tomatröd i ansiktet. Alla nickade då överdrivet. Hertiginnan log då igen och gick sedan in i huset. Alla fyra stirrade förstelnat på trädgrenen uppe i eken. Kunde det möjligtvis finnas några ledtrådar till vart katten hade begett sig. Eller kunde han vara kvar? En stund senare så slutade de stirra på trädgrenen och började fundera. ”Hur kan han egentligen ha ett jobb om han inte går att hitta”? Frågade Lucy. ”Tja, jag vet inte, men han SKA vara bosatt här”, sa Oswald. ”Men, hur har då andra lyckats hitta honom”? Frågade Lucy undrande. En elegant nonchalant röst hördes uppe bland träden och väckte deras uppmärksamhet. ”Bara några mycket få hittar vägen, vissa känner inte igen den när de gör det, vissa vill inte hitta den”. ”Vad var det”? Sa Haiga förskräckt. ”Det låter mycket väl som kattens röst”, sa Oswald. ”Kan någon se honom”? Frågade Stewie. ”Inte jag”, sa Haiga. ”Inte jag heller”, sa Oswald. ”Öh, är det bara jag som just lagt märke till de där ögonen och det där läskiga leendet som svävar mitt i tomma luften”? Frågade Lucy och stirrade förskräckt på två ögon som nästan såg tecknade ut som svävade ovanför trädgrenen tillsammans med ett stort vitt blänkande flin. Ögonen blinkade inte och stirrade tomt på dem. ”AAAH”! Skrek Haiga när han kollade upp. ”Eh… Hur länge tror ni att ögonen stirrat på oss”? Frågade Stewie. ”Säkert en väldigt lång stund”! Sa Oswald chockat och pekade på leendet. ”Jag skulle uppskatta om du slutade peka på mig sådär oförskämt”, sa en röst från leendet. ”AAAH! DEN PRATADE”! Skrek Haiga. ”Och jag skulle uppskatta att bli tilltalad HAN och inte DEN”, sa leendet. En stund senare försvann både ögonen och leendet. ”VÄNTA! Det var säkert inte meningen att han skulle såra dig eller så, kom tillbaka”! Ropade Stewie. ”På vilket sätt är Hjärter Dam som en tyfon”? Frågade katten, (fast han var fortfarande osynlig). ”Va”? Frågade Lucy. ”Kan ni svaret på frågan så får ni det ni söker efter”, sa katten. Stewie funderade på svaret. ”På vilket sätt är Hjärter Dam som en tyfon… hm, jag undrar vad deras likhet är…en tyfon är ju en slags tropisk cyklon så…”, tänkte han. Det gick några sekunders tänkande innan han kom på svaret. ”Jag kom på svaret! Båda är hemskt grymma och sprider förstörelse vart de än går, men en tyfon gör det inte med flit”, sa Stewie. ”Barn kan vara mycket intelligentare än vad man tror”, sa figuren och blev synlig igen, fast denna gången syntes hela kroppen också. Fast nu uppenbarade han sig precis framför dem. Han var en gråbrun mycket stor katt som nästan kunde förväxlas som ett lejon (fast utan man förstås). Hans ögonfärg var gul och hans flin var så stort att det nästan såg ut som att det skulle gå runt hela huvudet, hans klor var långa och vassa och såg ut som att han skulle kunna döda någon på en sekund. Det var en märklig uppsyn. ”Nå? Ställ en fråga, så ser vi om jag kan besvara den”, sa katten. Han stirrade sedan på dem alla som om att de skulle varit mat. ”Skulle du kunna ge oss råd om hur vi skulle kunna störta Hjärter Dam”? Frågade Stewie. ”Det vet jag minsann, men ni får svara på ännu en gåta om ni vill ha svaret”, sa katten och log bredare. ”Vad är det som är så känsligt, att det förstörs så fort du nämner dess namn”? ”TYSTNAD”! Utbrast Stewie. ”Korrekt”! Sa katten. ”Svaret är att om ni vill få bort Hjärter Dam från sin tron, så måste ni hjälpa henne, för hon vet var amuleten är gömd”, sa katten. ”Henne”! Utbrast Oswald. ”Va”? Sa Haiga. ”Du är ju inte riktigt klok du heller! Vad skulle det tjäna till att hjälpa Hjärter Dam”? ”Du hade visst rätt, han VAR en falsk siare”, viskade Stewie. Katten skrattade hånfullt medan han sakta tonades bort. ”Den falska sköldpaddssoppan är färdig! Kom och ät innan den blir kall”! Ropade Hertiginnan från fönstret. Stanken var outhärdlig. För att inte tala om hur dödlig den måste vara om den var lika indränkt i peppar som hon var. Usch! De var tvungna att fly därifrån för att inte vara tvungna att äta det där! Alla fyra skyndade sig mot porten och flydde så småningom in i skogen igen. ”Puh! Tänk dig att äta den soppan”! Sa Stewie och gjorde en äcklad min. ”Då var det ju tur att vi slapp”, sa Lucy och nickade. De försvann sedan in i skogen och letade efter ett lämpligt ställe att stanna på.
16 sep, 2013 20:56 |
|
Sofia Albuslover
Elev
|
Lucy känns... Lite korkad. Jag litar inte på fiskar...
Men Lucy och Stewie skulle nog kunna infiltrera sig hos hjärter dam... Läs gärna min fanfiction så blir jag jätteglad!http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=33130 Tack:) 17 sep, 2013 16:44 |
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Den Andra Alice i Underlandet
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen