Dramione - A love story. [SV]

Så awesome, du är bäst mugglissyster ♥

Tycker det vore bra med lite kortare kapitel, men den ÄGEEER annars!

JÄTTE BRA! älskar hur du skriver! När man läst klart ett kapitel vill man bara ha mer och mer och mer!

Superbra!! + är så söta

Awwwwwwwwsommmmeee!
Du får en tumme av mig igen! Draco och Hermione är så söta!!

Mer! + = ❤❤❤

bevakar! super bra ff! ♥

Okay, here's the deal. Jag drar till Stockholm på tisdag förmiddag och kommer hem torsdag eftermiddag, vilket betyder att nästa kapitel kanske kommer på söndagen, men jag kan inte lova något. Här har ni i alla fall kapitel 4, enjoy C; (Btw, även fast jag läser Ootp just nu så har jag ingen koll på i vilken ordning lektionerna kommer i, så hata mig inte om det blir fel x))
PS. Ursäkta om kapitlet blev lite... knasigt, har lyssnat på musik medan jag skrev xD

Kapitel 4.
Hermione:

Hermione kramade Försvar mot Svartkonster böckerna hårt mot bröstet medan hon halvsprang mot dubbellektionen. Hon var otroligt förvirrad och arg på sig själv. Varför hade hon inte dragit sig undan tidigare? Varför hade hon inte slagit till honom som hon gjort två år tidigare? Och framförallt, varför önskade hon att hon fortfarande var kvar i den pytte lilla städskrubben tillsammans med sin värsta fiende?
Hon lyckades samla tankarna innan hon kom ikapp Harry och Ron. Med en ansträngning lyckades hon pressa fram ett leende som hon hoppades såg glatt ut. De tycktes inte märka något utan fortsatte sin vilda diskussion om vidare ”Umbridge tanten”, som de kallade henne, skulle vara en bra lärare eller inte.
”Vad tror du Hermione?” Rons fråga överraskade henne eftersom hon inte alls hade lyssnat på vad de hade sagt.
”Va? Åh…jag håller med Harry…” svarade hon förstrött.
Ron fnös men sa inget mer.

Försvar mot Svartkonster lektionen hade kort sagt varit hemsk. Det värsta var inte att Harry hade gått och skaffat sig kvarsittning för resten av veckan, utan de hade också fått veta att de minsann inte skulle få öva på några formler inför G.E. T proven.
Hermione gick ett par meter framför Harry och Ron på väg till Stora Salen och när de slagit sig ner vid Gryffindorbordet gled hennes blick omedvetet bort mot andra sidan av salen.
För en kort sekund möttes deras blickar, hans varg grå ögon borrade sig in i hennes hasselnötsbruna, sedan slog hon ner blicken i tallriken och en ilsken rodnad spred sig över hennes kindben.
Hon kände igen den stickande känslan av att vara iakttagen och vågade sig på att titta upp över kanten på den pumpajuice fyllda bägaren framför hennes tallrik. Hon mötte Ginny Weasley’s ljusbruna ögon och log ett snett leende, men Ginny log inte tillbaka. Hon stirrade på Hermione och sedan bort mot Slytherin bordet. När hon mötte Hermiones blick igen med ett litet smil på läpparna rodnade Hermione ännu mer och låtsades vara väldigt intresserad av sitt rostade bröd. Hon visste att Ginny skulle ta henne åt sidan och försöka klämma ur henne vad hon hade tittat på som fått henne att rodna så, men Hermione hade absolut ingen lust att berätta för någon om vad som hänt mellan henne och Malfoy, inte ens Ginny, så hon skyndade sig att äta upp sin lunch och sedan småsprang hon ut från Stora Salen och skyndade sig iväg mot uggletornet.

Draco:
Hermione hade rodnat och tittat ner i tallriken när deras blickar hade mötts. Såklart. Varför hade han låtit sig själv tro, ens för en sekund, att hon någonsin skulle kunna bli hans? Varför hade han gjort bort sig själv så totalt genom att kyssa henne? Även om hon lät bli att säga något till Potter och Weasley, eller någon annan för den delen, så skulle han aldrig kunna se någon av dem i ögonen igen. Han kunde knappt titta på sina klasskamrater utan att börja rodna längre.
Han såg Hermione lämna Stora Salen och fick kämpa emot reflexen att rusa efter henne.
Helt utan förvarning slet någon till sig hans hand och han ryckte till. Han svalde en irriterad suck när han fick syn på Pansy. Hon höll hans hand i ett stenhårt grepp på bordet så att alla kunde se det medan hon pratade med någon av sina jobbiga väninnor som hon presenterat för honom minst hundra gånger, men som Draco alltid lyckades glömma namnet på.
”Hörru Pansy, jag måste gå och… hämta mina böcker…” klämde han fram så vänligt han kunde och slet sig loss ur hennes grepp.
”Okej” kvittrade hon fram.
Egentligen hade han redan böckerna för lektionen i Örtlära, men det var den perfekta ursäkten att slippa undan Pansy och alla andra.
Utan att riktigt veta vart han skulle förde benen honom till källarhålorna och Slytherins sällskapsrum. Han mumlade fram lösenordet och skyndade sig upp i pojkarnas sovsal. Han hade en halvtimme på sig att ”hämta böckerna” och sedan ta sig ner till växthus nummer 9.
Han slängde sig på sin nybäddade säng med en hög suck. Vad skulle han ta sig till?
I samma sekund hoade en uggla till och han hoppade förskräckt upp. En ståtlig tornuggla satt på sänggaveln och stirrade trött på honom med ett pergamentstycke knutet runt det högra benet.
”Hur kom du hit…” muttrade han mest för sig själv medan han knöt loss pergamentet från ugglans ben.
Han vecklade ut lappen och läste tyst:

”Möt mig vid Svartsjön kl. 21.00 imorgon kväll. Kom ensam.
/Granger.”

Åh, såå braaa! kan inte vänta tills nästa kapitel!! Du skriver såååå braaa!

Jättebra!!!

Längtar till nästa kapitel ♥