Mörkertronen

JIIHO! Då är det inte bara jag och Winny som (jag tror gillade det) gillar det!

Haha, nejdå! Tyckte verkligen om det! ^^

Wow, den här berättelsen är ju bara så fuckingawesome :3 ♥
Hoppas det kommer mer snart!♥

Stackars Maura, som har mist sin familj... Grät nästan när jag läste det >.<

Coolt med landet ;3 ♥

Tack! ♥ Så snällt!
Och jag är så ledsen att jag inte lagt upp något mer på flera (två) veckor men jag har nyss kommit hem från en semester och där hade jag inget internet eller dator . Men jag kommer försöka lägga upp ett till kapitel så fort jag får det klart och då ska jag försöka få det längre

Och visst är det ... och hon får ju inte riktigt gråta hur som helst heller ...

Okej, jag förstår ♥
Men lägg upp så fort du kan :3

Jag hoppas ni fortfarande läser (jag vet att några av er gör det) och jag hoppas att det här kapitlet inte är helt uselt eller tråkigt som jag tycker att det är. Men jag är rädd att det måste bli lite tråkigt nu i början, jag lovar att försöka höja spänningen till nästa kapitel. Jag har även nåt att meddela som jag glömde att skriva i info-kapitlet/grejen:
- Mörkervarelser, Ljusvarelser, Dödsvarelser och Livsvarelsernas regenter (kungafamiljen) har alltid en speciell ögonfärg. Mörkervarelserna har alltid gnistrande silverögon (Maura har dock gråa eftersom hon är "halvblod" men hon kommer få mer silverfärg ju mer tid hon vistats i De Fyra Rikena), Ljusvarelser har guldskimrande ögon, Dödsvarelser blodröda och Livsvarelser kopparfärgade ögon. Dom här färgerna är även ländernas färger.
_____________________________________
Kapitel 4 - Konspirationen

Mauras rum låg i östra delen av slottet på fjärde våningen. Rummet låg längst bort i hörnet och på motsatta sidan av slottet fanns resten av kungafamiljen. Hon var utstött och känslan av att ensamhet jagade henne i sömnen. Hon hade hela östra delen för sig själv, hennes halvsyskon styrde hela västra delen och bara tanken på deras regler gjorde Maura fylld av hat. Dom försökte bryta ned henne.
Om hon hade fötts i den här världen skulle hon ha medfödd respekt och hennes syskon skulle bli tvungna att lyda henne. Men nu var det inte så och det kunde hennes halvsyskon bara hata henne för. Arrax, hennes äldsta halvsyskon som skulle ärvt tronen om det inte varit för henne, var värst. Varje gång hon klev in i rummet (vilket ofta inte hände eftersom hon höll sig så långt ifrån dom som möjligt) kunde hon känna vågen av hat som for igenom luften och varje gång ville hon bara ge honom en käftsmäll. Hon orkade inte det här.
Hon kunde och fick inte gråta. Det var inget som hon bestämt utan en regel som hennes far tydligt förklarat för henne. Han hatade henne också, det kunde hon känna varje gång. Han hatade henne för att hon inte visste det alla andra visste och inte ägde förmågan att vara en äkta Mörkervarelse.
Mauras rum var otroligt stort, mycket större än hennes förra. Det fanns två stora fönster som vette ut mot den svarta skogen där hon kunde se några små gläntor skymtas bakom trädens kronor. Mellan dessa två fönster stod en dubbelsäng av svart snidat trä och med svarta överkast. Det fanns ett skrivbord mot den högra väggen och bredvid den en bokhylla som var full med böcker där det stod om magi och rikets historia. Alla möbler var svarta och Maura kunde inte rå för att tycka att dom var besatta av färgen.

”Du måste öka styrkan i dina attacker! Mot Ljusfolket kommer det där inte ens göra en rispa.” fräste Mörkerkonungen Mordred III till sin oäkta dotter.
De övade magi. Magin var något som Maura faktiskt gillade i den här kallsinniga världen. Men verkligen inte att öva med sin far. Att sitta på slottstaket eller i sitt rum och öva på sina egna vägnar var mycket mer spännande.
Och framgångsrikt tänkte Maura tyst medan hon lät ännu ett magiklot träffa pricktavlan.
Magin funkade inte som hon läst om i den världen hon fötts i. Den magin behövde trollformler medan den här magin bara behövde ledas på en väg för att genomföra olika order. Grejen var att identifiera vägarna så att man ledde magin rätt. Maura kunde inte riktigt förklara det … det var som om magin hade ett eget rum inom henne och den strömmade hela tiden ut genom henne. Och i rummet fanns olika gångar eller vägar som var order. Hon skulle styra magiflödet genom dom och hon skulle snabba på flödet för att göra starkare attacker.
”Det där var åtminstone på normal nivå, men det räcker knappast.” kritiserade hennes far. ”För att vinna måste du vara både snabbare och starkare.”
Sen vände han på klacken och gick in i det gigantiska slottet igen och avslutade på så sätt lektionen. Maura tittade inte ens efter honom utan slängde blickar på pricktavlan där brännmärket efter attacken satt kvar. Hon kunde känna blicken från Arrax som satt någonstans vid fönstren i slottet och sände sitt hat i stora portioner.
”Jag bryr mig varken om den var svag eller inte, ett framsteg var det i alla fall.” muttrade hon innan hon också gick in i den svala slottet.
Det var höst men solen sken ändå och det orangea ljuset den spred över trädtopparna var trots allt varm. Det var solnedgång och Maura bestämde sig för att ta med förbannelseboken upp på taket. Det skulle vara några timmar kvar tills solen helt gått ned och den tiden kunde hon utnyttja.
Hon anade blickarna från soldaterna som stod posterade överallt i slottet när hon gick uppför de väldiga trapporna upp till fjärde våningen. Det hade dröjt ett tag innan hon vant sig vid att hela tiden ha folk omkring sig när hon gick runt. Hon var bara ensam i östra delen på fjärde våningen där hon hade sitt rum. Den östra delen hade sammanlagt 30 rum räknat med sitt eget och hälften av våningen tillhörde henne. Det var så de oskrivna reglerna sa i alla fall.
Hennes del var till största delen tom på vakter men det fanns någon enstaka utplacerad här och där. Men inte utanför hennes rum, som tur var. Bara tanken på att ha en person som hela tiden vaktade henne var skrämmande och irriterande.
Hon låste upp sin dörr och gick fram till sitt skrivbord där tre tjocka böcker låg på varandra. Hon skulle just ta upp den som låg högst upp när hon såg en lapp instucken mellan sidorna.
Maura rynkade pannan. Hon hade inte lagt nån lapp i någon av böckerna. Hon sneglade mot dörren. Och ingen kunde komma in för hon hade låst och vem skulle gå in i hennes rum?
Hon drog ut den.

”Vi kommer bli utskämda!” ropade Arrax ilsket till sin far.
”Jag håller helt med, Mordred. Flickan kommer dra mer skam över oss än du skulle gjort om det skulle komma ut till allmänheten att du har en oäkta dotter.” höll Mörkerdrottningen med sin son.
De tre var i sällskapsrummet på andra våningen. I spisen brann en brasa tyst medan solens kvällsstrålar silades in genom fönstren. Drottningen satt i en vinröd fåtölj och tittade på sin make som stod med ryggen vänd mot dom och tittade ut genom fönstret. Hennes sons ögon brann av ilska gentemot den meningslösa flickan som förstört hans liv genom att ta tronen som han uppfostrats till att få.
”Det finns inget att göra.”
Mörkerkonungens dova röst fick hans frus ilska att göra sig tillkänna.
”Såklart att det går att göra något!” hon flög upp från fåtöljen. ”Se till att få henne dödad! Eller gör dig av med henne på något sätt! Hon är inte värd tronen och kommer aldrig att bli det! Jag förstår inte varför du har något emot att se henne död.”
Hennes man var stilla ett ögonblick innan han vände sig om och tittade på henne med sina silverögon som nu var fyllda av nedvärderande.
”Jag är kung, eller hur?”
Hans ord var fyllda till bredden av frätande, tyst ilska som krävde henne att underkasta sig. Drottningen bleknade men nickade.
”Och en kung bestämmer?”
Hon nickade igen.
”Bra. Jag bestämmer vad som ska hända. Jag bestämmer vad vi ska göra. Jag bestämmer vem som ska dö eller mördas. Jag bestämmer om Mörkerprinsessan Maura den I ska få tronen efter mig. Så du ska hålla dig på din plats och tiga. Och du,” han vände sig mot sin son som bleknade, ”du ska stanna på din plats och respektera mina beslut utan någon av dina idiotiska kommentarer kommer ut, uppfattat?” hans son nickade. ”Bra, gå då och se till att ditt gods håller sig i bra skick.”
_______________________
? Vad tycker ni?

ASDFGHJNLÖ ÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR!!!!! Men hatar Arrax .-.

Nu äntligen ska jag ta å läsa igenom det här!!!
Jag har tänkt göra det sååå länge, men eftersom mitt internet är så fuckedup (Ja du vet ju hur det krånglar...) så har jag inte kunnat göra det.
Jag har inte läst typ nån fantasy förutom HP, men tänker läsa det här ändå trots att jag antagligen inte kommer att fatta ett skit ^.^
Du är ju helt oslagbar när det gäller att skriva,
som du säkert redan vet... Men tycker ändå att du förtjänar att höra det!
Varje gång jag läser dina kommentarer ryyyyser jag (Ja, jag älskar ditt nya kommentars sätt) och varje gång jag läser på rollet...Ja då flyger jag!
Du dödar mig typ med FEELS och jag önskar att jag kunde bli lika duktig som dig på att skriva.

Du använder ett sånt ordval...Man blir helt...Jag vet inte, frälst!
jaja nu ska jag hålla truten och läsa... KEEP GOING ÄLSK ♥

Aww, tack så mycket Winny/Iri!! ♥ (jag vet, jag brukar inte ge hjärtan men nu har jag börjat göra det och kan inte sluta ) Och jag hatar också Arrax ... men han är tyvärr ingen som bara försvinner.

Elzan, jag tror (hoppas) att du kommer förstå fantasyn jag skriver ... den är nog inte så svår ...
TACK! Det är så snällt!!! Och du är absolut INTE sämre än mig!!!! Du är lika bra! (om inte bättre).

aww, det är det enda jag kan säga om berömmet jag fått. Man blir så glad! I ALWAYS GONNA LOVE ALL OF YOUR WORDS! (och självklart även berömmet jag fick för dom andra kapitlet) IT'S ALWAYS GONNA STAY IN MY HEART!


________________________________________

Här kommer nästa kapitel, jag är så ledsen att det alltid tar någon vecka mellan kapitlen, men jag kan inte rå för det. Jag hoppas att det här kapitlet är lite mer spännande, trots att det är lite segt i början.

Kapitel 5 - Halvsystern

Maura blev tränad i fäktning, magi, seder och historia. Det allra värsta av det här var nog sederna. Till vardags kunde hon få bära mansklädnad (som hon var van vid) men under baler eller bjudningar var hon tvungen att bära klänning. Ett av skälen till att hon hatade det var att drottningen undervisade i det och drottningen hatade Maura mer än hon hatade Ljusriket. Och det var mycket. Ett annat skäl var att lektionen var tråkig.
I fäktning och magi (som hennes far undervisade henne i) fick hon kritik och förolämpningar för vad hon än gjorde och det skadade hennes självförtroende men där fick hon åtminstone göra något som kunde distrahera henne ifrån det. När hon var tvungen att sitta vid ett bord med en svart, otymplig klänning med rak rygg och lyssna på skvaller och var tvungen att sitta helt stilla hade hon inget att distrahera sig med.
Men som tur var så fanns det inte så mycket att lära sig om inom vett och etikett. Inte lika mycket inom historia eller magi, och det tackade Maura världen för.
Historian var faktiskt något intressant, fast det blev väldigt tråkigt när det blev krig hit och dit. Grejen var att det fanns så många. Maura kunde inte se någon skillnad på dom. När hon förklarade det för sin far när han frågat varför hon hoppade över en massa intressant fakta, fnös han bara och sa:
”Krig är något naturligt. Du får vänja dig vid det. Du kommer styra ett i framtiden.”
Maura hade gärna velat protestera, krig var verkligen inte något naturligt och att hon skulle styra ett i framtiden ville hon inte ens tänka på. Bråk mellan två personer var naturligt, men ett bråk där flera tusen människor var inblandade och som även kallades krig; det var onaturligt. Men Maura visste redan vad hennes far skulle sagt:
”Sluta bete dig som en från Dödsriket. Vi protesterar inte för sanningar, vi ser den.”
Veckor gick och Maura vande sig vid sin nya värld. Och tillslut gav hon även upp tanken på att komma hem och se sina lillebröder vid liv igen. Hon saknade dom. Detsamma med sin mamma. Hon visste inte exakt vad hennes far gjort för att döda dom, det enda hon visste var att den här världen aldrig skulle bli hennes hem.

Maura vaknade av buller och spring från trapporna. Hon satte sig trött upp i sängen. Hon gissade att klockan var kring sju på morgonen och bara tanken gjorde henne trött igen. Vem var uppe så här tidigt? I hennes ögon var det onaturligt.
Maura klädde på sig och borstade snabbt igenom håret innan hon gick ut för att kolla vad tusan det var som pågick.
Hon vandrade igenom korridorerna mot trapporna som skilde av hennes område av våningen från sin fars familj. Maura kände sig som drottning över alla de här rummen och korridorerna och känslan av ensamhet som hon känt för några veckor sedan hade klingat av. Hon kände sig mer självständig och trots att det inte alltid var en trevlig känsla så kändes det oftast skönt.
Hon gick mot trappan och såg sin far, Arrax, tre av hennes fyra halvsystrar och drottningen stå vid trappräcket och titta ned. Ansiktena var allvarliga och systrarnas ansikten var gråtfärdiga. Tjänstefolket sprang upp och nerför trapporna och Maura kunde lukta rädslan och chocken som fanns överallt i slottet. Vad tusan hade hänt?
Maura hade lärt sig att i den här familjen ställde man bara frågor om man behövde det, annars tog man reda på det själv. Så istället för att fråga vad det var som hänt gick hon själv fram till trappräcket och tittade ned. Eftersom de var på fjärde våningen och det var ett slott så var det otroligt långt ned till lägsta våningen och med tanke på att det var en spiraltrappa var det ibland väldigt läskigt att titta ned.
Hon såg ingenting, bara trappan och tjänstefolket som sprang upp och ner. Men det var något … Något som skymdes bakom trappan. Maura såg inte vad det var och med tanke allvarligheten som vilade över faderns ansikte var det något hon var tvungen att se. Med misstänksamhet i ansiktet gick hon mot din faders familj för att försöka se vad det var som de verkade så upprörda över.
Maura tog sista steget och fick se något som skulle jaga henne på hennes näthinna lika mycket som bilden av sin döde lillebror. Där, vriden i en omöjlig vinkel och ögonen stirrandes upp i taket, låg en av Mauras halvsystrar. Hennes svarta hår som var stelt av intorkat blod vilade runt hennes huvud som en gloria och ramade in det bleka ansiktet. De tomma, gråa ögonen stirrade upp i taket som om de letade efter glittrande stjärnor och ur den halvöppna munnen hade det runnit en droppe blod som nu stelnat. I den slappa, högra handen låg det en solfjäder med silverskaft och det glittrande svagt i ljuset. Den mörkröda klänningen hon bar fladdrade till när en tjänarinna snabbt skyndade förbi i skräck.
”Vad har hänt?” frågade Maura utan att fundera.
I den här familjen frågade man inte saker, man tog reda på dom själv. Hennes far ryckte till och vände sig hastigt mot sin dotter med farligt lysande silver till ögon. Arrax tittade på henne med växande hat i dom nu nästan gråtfärdiga ögonen.
Maura mötte dom med neutralitet och de tittade på varandra ett ögonblick innan hennes far vände sig mot trappräcket igen och svarade med sin dova röst:
”Din halvsyster Amata har … dött.”
”Fast det ser du väl inte.” hånade Arrax med ett elakt flin.
”Jo det gör jag faktiskt. Det jag undrar är varför hon gick ut mitt i natten med en sån dyrbar klänning. Eller var det så att du faktiskt såg henne på väg mot rummet, det var bara det att du var för trött för att se din syster lika död i trappan?”
Arrax skulle just hoppa på henne när Mörkerkonungen röt:
”Låt bli!”
Arrax stelnade till. Konungen suckade och sa lite lugnare:
”Hon har rätt, varför gick Amata ut mitt i natten uppklädd?”
”Men far, hur kan- ”
”När jag gick upp för att lägga mig hade Amata redan gått till sängs och då såg jag ingen kropp ligga där. Och jag gick och la mig sist, alltså; Amata måste gått upp någon gång sent på natten – annars hade jag hört henne – och då hade hon klätt upp sig. Och då puttade någon henne över kanten.”
”Hur kan du veta att hon blev puttad?” frågade Maura eftersom Arrax inte verkade vilja göra det.
”Vad skulle annars få henne att hamna därnere, död, när facklorna brinner hela natten?”
Hon ryckte på axlarna. ”Självmord, kanske.”
Hennes fars ansikte visade bara avsky vid ordet och resten av hans familj utstrålade ett starkt 'nej'. Det var tyst några minuter innan Mörkerkonungen röt så att det ekade i det gigantiska slottet:
”GÅ TILL ERA RUM!”
Arrax var på väg att protestera.
”NU!”
Alla halvsyskon och drottningen som kämpade mot tårarna vände sig om och innan dom försvann bakom ett hörn blängde Arrax på Maura med ett sjukt hat i de gråa irisarna. Maura bara vände sig mot sin far som stod med armarna i kors och de tittade på varandra med kritik i ögonen. Det påminde om de där blickarna man gav varandra när man var barn och tävlade om vem som kunde stirra på varandra längst utan att skratta.
Maura höjde ena ögonbrynet. Hennes far gjorde samma sak. Sen gick hon bara förbi honom och styrde stegen mot sovrummet igen.
”Och var tror du att du är på väg?” frågade hennes far utan att vända sig om.
”Du sa inte att jag inte skulle gå, så jag lyder och går och sover igen.”
”Ånej, tro inte att din träning bara består av böcker och svärd och magi.”
De båda vände sig om och tittade på varandra igen. Den här gången hade fadern något uppmuntrande i blicken som Maura inte riktigt kunde tolka. Hennes misstankar växte och hon lutade sig lite bakåt som om det skulle kunna få henne att undkomma det uppenbara.

_____________________________

... Hur var det?
Jag vet, lite äckligt när det kom till beskrivningen av liket ... men ... jag var tvungen att få bilden att stanna i era huvuden ...

SUPER!;D