Cedric Diggory - Att välja mellan rätt och lätt

Oj! Tack så mycket, tacktacktack!

:3

Här kommer ett lite kort kapitel, skriv gärna vad ni tyckte och sluta inte läsa hehe! Den faller lite men det kommer bättre, alledens snart! Skriv också gärna om det är något speciellt ni vill ska hända!
____________________________________________________________________________________________

KAPITEL 4

Hur kunde jag vara med i laget?
Jag vart ju diskvalificerad från uttagningen.
Tanken slog mig direkt att Cho hade fått in mig i alla fall, men hur?
Jag hade bara träffat henne, och varit med henne i några veckor.
Men vi möttes och det var den mest kraftfullaste stunden i mitt liv, det var så många känslor bara av den första blicken, och sedan av det första samtalet.
Jag minns hur jag kände när jag såg henne i Diagongränden för första gången.
Jag minns hur fjärilarna forsade i min mage när vi pratade i timmar på Hogwarts-expressen.
Efter saker som hänt där hemma, i mugglarvärlden, så fick hon mitt liv att vända.
Hon fick dåliga saker att bli bra igen, och hon läkte mina sår, men nu var det endast minnen kvar.
Jag har börjat tänka på henne igen, på hur mycket hon blivit att betyda för mig.
Precis som med Elli, och hur snabbt jag blev att tycka om henne, under så kort tid.
Hon var magiskt på något sätt, som en duva fylld med magi.
Det kändes så konstigt, Elli kändes perfekt för mig men det gjorde ändå ont inuti mig att runt henne.
Det var som om jag ville trycka mig ifrån henne, men jag ville inte mista henne.

”Cedric!” hörde jag bakom mig.
Jag vred huvudet, jag ville inte att det skulle vara Elli men ändå hoppades jag på det.
Det var det.
Jag vred hela kroppen men stannade förskräckt.
Hennes ögon sprutade tårar och hon såg helt förstörd ut.
Mina ögon blev stora som jordklot och mina ögonbryn sköts upp till frågetecken.
”Vad är det som har hänt?!” frågade jag skräckslaget.
”Det var Cho.. det är Cho!” snyftade Elli.
Det var nästan lite lustigt hur hon talade när hon försökte prata och snyfta samtidigt.
Hennes näsa var täppt som den blir när man gråter och hon sökte sig direkt till mig.
Hon tryckte sig emot mig och jag la armarna runt om henne och hennes huvud mot min axel.
”Vad är det som har hänt, Elli? Frågade jag, med ett försök att lugna min röst.
Hon bara snyftade sig och kollade bortåt.
Hon hade sidan emot mig och jag såg tårarna rinna ner för hennes kind.
Dom rann inuti mig också, jag grät inombords.
Hon tog min hand och gick iväg och jag kunde inget annat än att följa efter.
Jag var glad att det äntligen var jag som fick trösta henne, jag kände mig så mesig när det var jag som grät förut.
Men nu fick jag äntligen chansen att trycka henne emot mig och säga att skulle bli bra igen.
Men jag fick inte den chansen.

Vi gick in i Hufflepuffs samlingsrum och hon satte sig på min säng och drog fingrarna under ögonen för att torka bort tårarna.
Jag satte mig bredvid henne och tog henne hand och försökte så lugnt jag kunde att fråga vad som hänt.
”Hon försökte…” snyftade hon.
”Hon försökte att förstöra mellan oss.” fick hon fram.
Mina ögon spändes, jag ville inte veta mer men jag ville ändå höra.
”Hon spred rykten om mig, för att få dig att lämna mig, men hon ljuger!” sa hon och slängde sig emot mig.
Hon hade huvudet och ena handen emot mitt bröst och jag tog sakta upp handen på hennes rygg.
Jag tänkte för mig själv att Elli aldrig skulle göra det mot mig och en klump satte sig i halsen om att något var fel.
”Hon gjorde det.” sa Elli, bestämt men snyftande.
Hon var väldigt övertygande så jag höll lugnt om henne en stund, och funderade över saker.
Hon sprang iväg ut genom dörren, men jag sprang inte efter, jag lutade mig bakåt och la mig i sängen.

Senare vid maten satte jag mig ner vid mitt bord.
Jag smakade maten men rynkade hela ansiktet av smaken.
Jag tog upp en chokladgroda ur fickan istället och drog blicken uppåt.
Jag såg mot ravenclaws bord men såg inte Cho, det var en plats som var tom.
Jag reste mig upp och gick iväg, ut i stora salen och ner för trappan.
Jag var beredd att leta igenom hela skolan men jag fann henne direkt.
Hon satt ner mot stenväggen precis bredvid trappen och grät.
Det kändes hemskt att alla runt om mig skulle gråta hela tiden, det var mitt fel, alltihop.
Jag slängde en blick mot Cho men försökte att inte kolla för länge.
Dom sekunderna som jag såg i hennes ögon var tillräckligt.
Jag vände om och sig igen.
Elli hade ju berättat vad Cho gjort mot mig och jag inte borde blanda mig med henne längre.
Som jag förstod det så ville Cho inte längre ha mig kvar i sitt liv och det var upp till mig att acceptera det.
Plötsligt växte klumpen till enormt och jag fick ont i hela magen, jag vände mig och gick mot Cho igen och det lättade.
Men jag var fortfarande så ledsen att jag skulle kunna brista vilken sekund som helst.
När jag kom ner igen var Cho inte kvar, jag kom försent.
”Cedric?...” hörde jag tyst bakom mig.
Hon var bakom mig och jag vände mig snabbt och gick fort mot henne med öppna armar.
Hon gick mot mig också och såg lättad ut.
Jag höll henne i famnen och blundade, jag blev varm i hela kroppen.
”Det var inte jag, jag har inte gjort något, jag skulle aldrig göra så mot dig Cedric.” sa Cho och hon hade nästa slutat att gråta.
Jag skulle precis svara henne då jag tog upp huvudet från hennes axel och öppnade ögonen.
Elli.
Hon hade kommit ner från trappen, troligtvis letat efter mig.
Hon såg mig i ögonen och hon såg verkligen inte glad ut, sedan gick hon sin väg igen, med bestämda steg.
Men hur kunde hon veta vart jag var?

Bra! Vad trassligt det blir för Cedric!
Hmmm... Jag vet inte riktigt vad han ska göra. Cho är ju sötast typ! Men "svag"

Tack så mycket bästa du!
Hihi, ja det blir det men det löser sig bra till slut!
Jaa, det är sant, men du kommer nog att gilla det som kommer sen

Cho är bäst!!

Hihi, tycker du? Ja hon är bra Är hon din favorit annars också eller bara här i min ff?

Jättebra fanfiction!!!!!

Tackar tackar, vad glad jag blir!

Hon och Cedric är mina favorit-karaktärer i HP