The tribute from District Three

Intressant arena! Och jättebra skrivet, som vanligt ;3

Väldigt spännande! ♥

Så SJUKT BRA!!!!!!!!!!!!!!!

Mera!

Hur kan man vara med frivilligt!?

Arenan verkar cool. Jättebra

Jag har inte skrivit på länge, men nästa kapitel kommer troligtvis postas snabbare. ^^

Kapitel åtta: Första dagen

Jag drog ner blixtlåset till jackan. Värmen kvävde mig och jag lät fingrarna torka bort svetten från hårfästet. Värmen gjorde det besvärligt att gå långt i staden och den hade bara stigit under dagens gång. Ändå hade jag hittat ett svalt ställe i ett café där jag hade vilat upp mig. Tyvärr vågade jag inte stanna i byggnaderna för länge, rädd för att de skulle rasa ner över mig. Rädd för att en annan spelare skulle ha tänkt samma sak som mig. Under tiden jag hunnit promenera i staden hade jag upptäckt att karriäristerna tagit beslag över ymnighetshornet, Chris hade överlevt natten, det fanns inga dammar och ängen vid stadsmuren var full med rävsaxar. En rysning ilade över hela mig när tanken på att fastna i en rävsax målades upp i sinnet. Att Chris hade överlevt natten gjorde mig förvånansvärt glad och lättad. Alla karriärister hade också överlevt och otroligt nog båda från tolvan också, mer än så mindes jag inte. Jag försökte rispa bort glittret som fortfarande satt fast på kinden och förbannade Cherry i mina tankar.
Jag slog lätt med machetens breda sida mot låret i mina funderingar. Axelbanden skar in i axlarna på mig, troligtvis sovsäcken som vägde ner den. Mina tankar växlades till ryggsäckens innehåll. Jag hade en tom vattenflaska, jod, torkad frukt, en limpa, en sovsäck och ett par värdelösa solglasögon. Men vattenflaskan och joden stannade kvar i minnet på mig, för de gav mig en anledning till att vandra. Jag måste hitta en vattenkälla innan solen tar kål på mig. Just nu stod jag i mitten av en korsning. Bakom mig ledde tillbaka mot kyrkan, framför mig såg jag topparna av staket, till vänster om mig fanns en rad av överdrivet klottrade byggnader och till höger fanns ... jag bet mig själv på tungan.
Gatuhundar betraktade mig från slutet av vägen. De gläfste till när de såg att jag hade upptäckt dem. Två av dem började rusa mot mig och klumpigt började mina fötter föra mig mot raden av byggnaderna. Skit, tänkte jag. Jag tänker inte sluta som hundföda.
-
Det här kapitlet blev väldigt kort, men jag lovar att nästa blir längre. Jag är lite stressad just nu.

Jättebra! det gjorde inget att det var kort. ♥

Det var SUPER!

Varför stressar du?