Det 50:e hungerspelen

Hur spännandeoch bra som helst!

Yeay!! längtar SÅÅÅÅ!!
Älskar Haymitch, lungt en av mina absoluta favorit karaktärer, väntar med spänning!

Ny läsare "bevakar"

ÅÅh! Det är så bra!! Sitter här och gråter nästan. Har aldrig gillat Haymitch riktigt, men börjar absolut göra det nu...

Nytt kapitel?

Det kommer ett imorgon!=D

yes!

Underbart! väntar spänt!

Det känns som om hjärtat ska stanna när han hör sitt namn eka över torget. Kan de ha sagt fel? Egentligen vet han att de inte har det, men... Någon skriker till. Redan innan han vänder sig om vet han vem det är som skriker. Elisa.
"Jag..jag..." Åh nej,tänker han. Hon tänker anmäla sig som frivillig, för att ersätta honom! Hon får inte göra det! Det hade låtit så bra igår kväll, som en trygghet, en livlina. Men nu var det annorlunda. Om han skulle låta henne ta hans plats skulle hon dö, medans han skulle leva ett tryggt liv i Sömmen. Det fick inte hända!
"Elisa! Nej! Gör det inte!" Hon möter hans blick och skakar på huvudet.
"Jag..jag..." börjar hon igen efter avbrottet. Haymitch ser hur några fredsväktare börjar gå mot honom. Han har bara några sekunder på sig nu att stoppa henne! Han ropar igen men hon skakar bara på huvudet. Fredsväktarna kommer fram till honom och tar hårdhänt tag i hans armar. Då hör Haymitch ett till skrik. Men det är inte Elisa den här gången. Det är hennes mor. Elisas mor springer fram genom folkmassan med ett vilt, nästan galet ansiktsutryck. Alla går genast åt sidan när hon kommer springande, kanske rädda att hon ska slå ner dem annars. Hon ser faktiskt ut att vara kapabel till det. Hon springer till flickornas fålla.
"Mor? Vad?" Innan Elisa hinner säga något mer har hennes mor puttat ner henne på marken. Det låter som om hon håller för Elisas mun också för Haymitch hör några kvävda ljud nerifrån marken vid flickornas fålla. En del av honom är lättad av att Elisa blev hindrad, och den andra delen tycker synd om henne, nerslagen av sin egen mor. Fredsväktarna hade stannat upp några sekunder för att bevittna händelsen, men nu fortsätter de leda upp Haymitch mot scenen. De för fram honom mot Aidos Dogn, snabbt skakar hans hand innan han vänder sig mot publiken igen.
"Vilken dramatisk dag! Vad händer i flickornas fålla egentligen?" Då reser sig Elisas mor upp. Haymitch lägger märke till ett rivmärke i hennes ansikte.
Hon är förvånansvärt stadig på rösten när hon säger:
"Min dotter fick en huvudvärksatack. Riktigt illa. Hon måste hem och få medicin." Hon ljuger riktigt bra, och Haymitch hoppas innerligt att Aidos tror henne så Elisa kan komma bort härifrån. Bara hon är i säkerhet, så kan han tänka på resten sen.
Efter några sekunder säger Aidos:
"Låt henne gå hem. Vi har ju redan våra spelare."
Haymitch andas ut.

Efter att borgmästaren läst upp förräderifördraget och nationalsången spelats leder fredsväktarna alla spelarna in i Rättens hus. Dan Brown gråter tyst. Haymitch vet inte om han ska tyck synd om honom eller glädjas åt att han kommer bli en lätt motståndare. Han bestämmer sig för medlidandet. För spelen har ju inte börjat. Inte än.




Förlåt för ett kort och dåligt kapitel!!!

Jättebra!