Berättelsen om Fortunia

Äsch, gör inget! "Den som väntar på något gott kan aldrig vänta förlänge"

Synd, vilket?

Varning för våld...
___________________________________________________
3. Enthorcys och Chimaeran

”Du är så fin”, sa Fellrendión till sin häst. ”Jag undrar vad jag borde kalla dig”, sa han sedan. Hästen började gnägga. ”Vill du heta Aurora”, sa han när han såg att Nórrlenda hade börjat rida iväg. ”Öh, jag tror att det funkar, men nu måste vi vidare”, sa han och klappade hästen.

Medan de red så började vintern följa deras fotspår och världen blev allt mörkare.
”Jag är mycket stolt över dig som lärt dig hur man använder Farnaklotet”, sa Nórrlenda och stannade upp för att släppa fram de andra. ”Genom traditioner har alltid varje generation från min släkt fått ärva klotet men eftersom att jag inte fått något barn så valde jag att ge det till en av mina medhjälpare, och i det fallet så blev det du”, sa Nórrlenda. ”Klotet kan göra många saker, det kan kommunicera med folk från hela landet, det kan teleportera sig efter ägarens behov och det kan även komma med goda råd när det väl är nödvändigt”, sa hon. ”Om du behöver ett råd, är det bara säga namnet på ditt svärd”, sa Nórrlenda. Fellrendión hade inget svärd så det här förstod han först inte. ”Vilket svärd? Jag har inget”, sa han bara. Utan att han lagt märke till det så låg då ett svärd framme vid hans knän i sitt läderbruna fodral. Det var det första svärd han någonsin sett, förutom de han sett i böcker.
Svärdet hade ett svart handtag och det en lång vit klinga på en meter.
På klingan stod det ”Enthorcys”, (cys betydde beskyddare och entho betydde vidunder, tillsammans bildade de ordet Enthorcys som blev beskyddare mot vidunder). Svärdet var dessutom också smitt i Enthopia för många år sedan.

”Att vifta med ett svärd är lätt, men att döda är svårt”, tänkte Fellrendión. Han började tänka på vad som hände när man dog, tänk om man bara försvann, tänk om man hamnade på en plats, tänk om den var hemsk eller att man fick något straff för alla dåliga gärningar man gjort i sitt liv. Tänk om han var tvungen att träffa alla han dödat när han dog. Usch, det ville han inte.

Det hade gått många timmar och de visste fortfarande inte vart de kunde sova. Kartan verkade ha glömts bort vid Livsträdet och nu verkade de vara vilse. De hade inte heller någon kompass som visade dem ifall de var på rätt väg mot kusten på den östra sidan. ”Jag tror att vi stannar här, hästarna behöver vila för att orka med morgondagen”, sa Nórrlenda. ”Se om ni hittar något vattendrag”, sa hon till Lunéth och Fellrendión medan de andra gick för att hugga ved så att de kunde bygga små vindskydd att sova i. Snart så kunde de se hjortar beta på gräset.
”Quem wur aqua”? Frågade Fellrendión hjortarna, (han frågade om de visste vart närmaste vattendrag fanns). ”Aqua wer svyr”, svarade en av hjortarna, (det betydde ungefär ”fortsätt rakt fram så hittar du vattnet”). ”Jûlû”, svarade Fellrendión, som betydde tack. Ibland kunde det vara bra att kunna tala till djur.

När de fann vattendraget började Fellrendión genast att dricka. Han var jätte törstig. Bara en kort stund efter att ha börjat dricka så började ett våldsamt vrål höras och Fellrendión föll rakt ner i dammen.

När han öppnade ögonen så befann han sig inne i en grotta som tydligen verkade ligga under vattnet. Den påminde ganska mycket om en bäverhydda förutom att den var av sten och att den var mycket större och hade flera tunnlar i sig. Lunéth föll snart också in i grottan. ”Vart tror du att grottan leder”? Frågade Lunéth och såg sig omkring. Det fanns tunnlar på alla sidor av grottan.
När de väl gick längre in så upptäckte de att grott väggen bestod av kristaller, starka och vackra färger lyste dem. Känslan av skönhet därinne varade inte så länge tyvärr. Skelett och blodfläckar syntes på väggarna och i skuggorna kunde man se ett enormt djur röra sig emot dem runt hörnet. ”Å”, pep Fellrendión. ”Tyst”, viskade Lunéth skräckslaget. Djuret var en chimaera upptäckte de. Ett djur vars svans var ett ormhuvud, kropp som ett lejon, ett lejonhuvud med ett gethuvud bredvid. Chimaerans orangea ögon stirrade hungrigt på dem.

Lunéth som var kvicktänkt tog fort fram sin dolk och höll ut armen så långt hon kunde. ”Du kommer inte nära mig, såvida du inte vill skadas”, sa Lunéth och försökte låta hotfull. Chimaeran gjorde bara höga rytningar och visade sina långa tänder. ”Lunéth, vad gör du”? Viskade Fellrendión. ”Försöker döda chimaeran”, svarade Lunéth. ”Döda”? Frågade Fellrendión oförstående. ”Döda eller bli dödad”, sa Lunéth och började vifta med sin dolk för att försöka skrämma chimaeran, men den bara kom närmare. ”Ingetdera”, sa Fellrendión och höll för ögonen när Lunéth högg Chimaeran i gethuvudet en gång. ”Du måste sluta vara så känslig, dessa djur har ingen själ”! Sa Lunéth och högg en gång till. ”Wellythernia kontrollerar dem”! Sa hon och högg ännu en gång. Ur såren rann det svart blod.
”Dåraktiga alver som lyder under Nórrlendas order”! Sa ormhuvudet. ”Går ni med mig kan jag garantera att du kommer få behandlas ädelt och respektfullt, men väljer ni att stanna kvar hos Nórrlenda så kommer ni bara bli behandlad som hennes redskap, efter att ni anlänt till Narza kommer ni inte besitta något värde längre, Nórrlenda bara utnyttjar er”. Fellrendión lyssnade vidare. ”Du kommer att förenas med dina föräldrar igen, om du går med mig”! Fellrendións ögon blev stora (större än vanligt). Fast sedan så började Fellrendión tänka logiskt. Det var inte möjligt att bringa tillbaka de döda. Han visste också att Wellythernia var väldigt svekfull. Samtidigt blev han påmind om att hon var den ansvarige för branden. Ilskan steg upp till himlen.
Han slet upp svärdet ur fodralet och svingade det mot chimaeran och på så sätt höggs ormhuvudet av. ”Vad säger du nu då”? Frågade Lunéth och såg samtidigt förbryllad ut. ”Att detta inte är något djur utan det är en bit av Wellythernias själ”, sa han och såg på det avhuggna ormhuvudet. Han kändes både äcklad av att ha gjort det och stolt på samma sätt.

”Se på vad Nórrlenda har drivit dig till! Du skadar oskyldiga djur”! Sa det skadade gethuvudet och försökte få det att låta synd om den. ”Wellythernia, jag vet att det är du som kontrollerar chimaeran”, sa Fellrendión till gethuvudet. ”Som sagt, dåraktiga alver”, sa gethuvudet släpigt och fick sitt sista hugg innan det upplöstes till stoft. Därmed ormhuvudet också så att varelsen förvandlades till ett eldsprutande lejon. ”Fellrendión och Lunéth, er sista chans, anslut er till mig och ingen av er ska någonsin behöva lida igen”.
”Jag kommer att lida ända tills du störtas”, sa Fellrendión och sedan så högg han chimaerans sista huvud och det sista huvudet förvandlades därmed till aska. Fellrendión blev alldeles stel. ”Vad gjorde jag nyss”? Frågade han förtvivlat omkring.
”Du dödade en chimaera”, svarade Lunéth lugnt. ”Åh, vad hemskt”! Sa Fellrendión och slog händerna för munnen. Enthorcys var dränkt i en äcklig sörja som såg ut som den lavaliknande sörjan som de sett förut vid bergen. Fellrendión var väldigt chockad och släppte bara ner svärdet så att det föll i marken med en duns. ”Jag vet att du måste vara chockad, men du vänjer dig nog till slut”, sa Lunéth.

”Hur kan du vara så lugn”, sa Fellrendión och började må illa. ”Min pappa blev en gång jagad av en sån varelse, men det var ingen chimaera utan det var en korsning mellan en vampyr och kentaur och jag var tvungen till att rädda honom eftersom att ingen annan var i närheten”, sa Lunéth och började stormgråta. ”Förlåt mig, men jag har hållit dem inne länge nog”, sa hon och grät ännu mer. ”Jag bara saknar dem så mycket”! Fellrendión kunde inte låta bli att fälla några tårar han också.

Sedan så såg Fellrendión att det fanns grottmålningar på väggarna. De verkade vara spådomar, målningar och hällsristningar som förutspådde framtiden. Han kunde se ett brinnande hus och en pojke och flicka utanför det med båda väldigt långt hår, och en chimaera, och två stycken som kollade mot en vägg.
”Lunéth! Kolla in det här”, sa Fellrendión förvånat. ”Hällristningar har jag sett förr”, sa Lunéth uttråkat och började gå tillbaka mot vattenhålet. ”Nej! Nej! Det här är spådomar”, sa Fellrendión och då började Lunéth gå tillbaka. ”Verkligen”? Fellrendión nickade. ”Är det här Nórrlenda”? Frågade hon och pekade på en kvinna som höll i ett svärd. (Man kunde inte se några färger, bara fördjupningar med färg i). ”Förmodligen, kan det här vara Demonica”? Frågade han och pekade på en annan figur som stod framför henne med en huva. ”Är det hennes syster som gick över till den andra sidan”? Lunéth nickade. ”Hon var dåraktig”, sa Fellrendión och försökte låta som Wellythernia. Efter det så fanns det inte så många bilder. Förutom att svärdet hade smitts av dvärgarna i Enthopia.

”Vem som än gjort dessa bilder, måste nog vara döda nu”, tänkte Fellrendión som såg att det tog slut efter bilden på deras ankomst. Sedan så simmade de upp från grottan och fyllde några hinkar med vatten åt folket.

___________________________________________________
KRITIK TACK! ^^

Ska läsa strax, men jag tror den är SUPERDUPERFANTATISKTBRA!!!!!!!!!!!

Bra!

jättebra!!!!!!!!

Kritik tack!

JÄTTEBRA!!!!!

Kritik:


DEN VAR FÖÖÖÖR BRA!
(Om det var någon kritik...)

Tack allihopa!
Ni är alla supersnälla!!!