Annie Crestas historia

Jättebra!! Älskar att de kallar varandra för ''sjöhäst'', det låter så gulligt! ^^
Och skönt det där med Mags så fattar man vad hon säger ♥

Alltså min favorit karaktär är nog verkligen Lynn, men gillar Finnick väldigt mycket också!

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag, vilket beror på att min dator (åh, min fina mac ♥) har PAJAT !
Den är på reparation . Just nu har jag lånat mammas dator. Mina dokument finns inte här, men om ett mirakel sker kan det komma mer senare
♥♥♥

Stackars dig! Hoppas det blir bättre med datorn efter reparationen.

Lycka till!

Okej! Tack, vad snälla ni är. Jag är ledsen för att jag inte skrivit på nån av mina fanfics, men jag fick tillbaka min dator där jag har mina dokument i förrgår. Tack igen! Jag kommer att uppdatera alla mina fanfics idag, så håll uuut!!
♥♥

YEY *dansar glödjedans*!

*håller uuuut*

Kapitel 4


Jag tittar mig förvirrat omkring på tågstationen i huvudstaden. Det är fullt av folk, överallt står det folk med konstiga kläder.
Jag försöker lista ut hur man kan sätta på sig sådana här kläder frivilligt.
Det kanske är något slags straff för huvudstaden eftersom att de… Nej, jag bestämmer mig för att det inte är så och att jag bara är elak.

Abidella föser oss till förnyelesecentret. Nästa tre timmar tillbringar jag med att få allt hår bortslitet från kroppen. De tar sig till och med friheten att försöka klippa av mitt långa hår, men där går min gräns. Jag protesterar högljutt och slår saxen ur den grönhåriga kvinnans, som försökte klippa mig, hand.
”Men ditt hår är ju så långt!” piper hon när hon böjer på sin smala rygg och famlar efter saxen, som landat under ett badkar. Hon lyfter en handskbeklädd hand och mäter mitt hår med tummen och pekfingret. Hon får flytta den flera gånger, och när hon är färdig suckar hon frustrerat.
”Faktiskt”, piper hon. ”Så är det 75 cm.”
Jag suckar och betraktar kvinnans egna hår. Det är kort, räcker henne knappt nedanför öronen, och stripigt, med gröna små lockar.
När mina protester inte hjälper så får jag ta till böner istället. Jag bönar och ber, jag gråter, jag kastar mig på kvinnans knän. Ja, vem vet allt vad jag gör.
”Snälla, söta, rara, gulliga”, ber jag, och tillsist får kvinnan ge med sig. Hon suckar så djupt att jag svär att hennes gröna hår fladdrar av vinden från hennes näsborrar. Sedan ger hon med sig.
”Jaja, lilla vän.” Hon börjar skrubba mina ben istället, och jag sväljer ner det skarpa svar jag har på tungan. Lilla vän. Vem tror hon att hon är?
Jag känner knappast igen mig själv. Jag brukar aldrig vara våldsbenägen eller oförskämd. Nu är jag det. Och själva spelen har knappt börjat.

När alla mina assistenter är färdiga med mig ringer de på någon slags klocka.
”Vad gör ni?” frågar jag med mitt artigaste tonfall. En man med grön hud ler mot mig och blottar en rad med, tydligt inopererade, tänder som är beprydda med blå ädelstenar.
”Vi kallar på din stylist.” säger han. Jag nickar eftertänksamt. Sedan lämnar de mig och jag får tråkigt. De var ändå något slags sällskap, och nu har jag ingen.
För att roa mig själv leker jag en lek, som Lynn och jag brukar leka när vi har tråkigt. Leken går ut på att man planerar sin framtid, var man ska bo, hur huset ser ut, och så vidare. Tyvärr börjar en konversation jag hade med Lynn senaste gången vi lekte den här spelas upp i mitt huvud.

”Annie?”
”Mm.”
”Ska vi leka framtidsleken?”
”Okej, jag börjar. Jag ska bo i distrikt 11…”
”Du ska alltid bo i distrikt 11 nuförtiden, lilla sjöhäst.”
”Håll tyst, Lynn. Hm, vart var jag nu? Just det; Och jag ska ha ett vackert, vitt hus. Jag ska vara gift med en trädgårdsmästare…”
”Allvarligt? Trädgårdsmästare? Du börjar bli senil, lilla sjöhäst.”
”Lynn! Kan du låta mig prata färdigt!”
”Okej, okej. Fortsätt. Du skulle gifta dig med en trädgårdsmästare…”
”Just det. Och jag ska ha tre barn. De ska heta Lily, Veronica och James. Och jag ska låta dem få vad den än vill ha.”
”Okej, min tur. Jag ska bo i distrikt 12… Och jag ska gifta mig med en borgmästare…”
”En borgmästare? Har du sett deras borgmästare. Han är en gammal man, ju! Vad kan han vara? Fyrtio?”
”Tyst, Annie. Inte med en så gammal man. Min borgmästare ska vara ung. Och vi ska ha ett jättestort hus, med fjorton rum… Och jag ska ha två barn, Sophia och Annie.”
”Skulle du döpa henne efter mig, Lynn?”
”Annie, jag skulle göra vad som helst för dig…”

”Hallå, Anna!”
Ett kvitter avbryter mig ur mina tankar. En kvinna med turkost hår, inopererade ädelstenar i ett turkost ansikte och neonfärgade kläder kommer fram till mig.
”Det är jag som är din stylist, Anna! Jag heter Bisqet.” kvittrar hon
”Annie”, mumlar jag. ”Jag heter Annie.”
”Jag förstår, Anna!” piper hon och synar mig. Jag får en chans att ta en närmare titt på henne. Det ser ut som om hon desperat försöker att se yngre ut, och det är inte ett bra tecken.
”Nu ska vi se vad vi kan göra med dig, Anna!” piper hon. Jag ryser inombords när hon börjar gräva i en garderob.
”Blunda!” befaller hon och jag lyder. Jag känner hur hon hårdhänt drar fram mig några meter och sedan hur något iskallt sluts om min kropp. Jag får bita ihop tänderna för att inte skrika av den plötsliga kylan.
”Sådär! Öppna ögonen!” befaller Bisqet (Ja, jag vet att det liknar Bisquit, tack så mycket) och jag lyder. När jag ser mig själv i spegeln flämtar jag till: Jag är klädd i en beige klänning som är beprydd med snäckor. Visst är klänningen vacker, men den är ganska… Annorlunda.
”Nå, vad tycker du?” frågar Bisqet stolt. Jag tvekar lite.
”Mycket… originell. Jag gillar den.” säger jag och upptäcker att jag menar det. Bisqets smala mun skiner upp i ett leende.
”Gör du? Jag är glad att du gillar den, Anna.” säger hon.
”Det är Annie, Bisqet.” säger jag besvärat. Hon ler.
”Annie. Det är ett fint namn.” säger hon. Och plötsligt så ler jag också.

Jack väntar på mig ute vid vagnen. Han är klädd i någon slags kostym av snäckor också. Han ler när han ser mig.
”Snyggt.” säger han. Jag ler lite.
Abidella trippar fram till vår vagn, tätt följd av Finnick. Hon betraktar oss med något i blicken som får mig att rysa. Som om vi var kött, färdiga att tillagas.
”Underbart!” piper hon och rättar till min långa fläta. ”Nu måste ni ställa er upp, var beredda!”
Jack kliver upp i vagnen och sträcker ut en hand mot mig, som jag tacksamt tar.
”Vad tror du?” frågar han. ”Om sponsorer?”
”Ärligt?”
Han nickar och jag suckar.
”Jag tror inte att vi har en chans. Ärligt talat, jag är knappast 160 cm lång och har inga muskler alls.”
Jack suckar och rättar till sin kostym. ”Kanske. Kanske inte.”

När distrikt 1 rullat ut kommer Finnick fram till vår vagn och ser oss rakt i ögonen. Borta är flirtiga Finnick, kvar är bara Finnick jag träffade på stranden.
”Visa dem.” säger han. Och då förstår jag att han inte pratar om sponsorerna, utan om huvudstaden. Att vi inte är med i deras spel.
Jack och jag nickar. Finnick ger oss ett halvt leende innan han går iväg och lämnar mig och Jack ensamma åt våra tankar.

Kort, jag vet. Annies utstyrsel:
http://re-actor.net/uploads/posts/2011-08/thumbs/1314015421_11.jpg

Och Bisqet:

http://www.snoron.com/view-diamond_and_blue_haired_woman-wide.html

Förlåt att jag inte skrev, men mina dokument krånglade lite ♥♥♥

Åh, vad jag älskar din berättelse.