Spirande kärlek

Ny läsare här ! Superbra, skriv mera !

*bevakar*

Supahbah!

Kapitel sex: Drömmen
Alice sitter i en av sofforna som kantar uppehållsrtummet. Jack sitter inte långt ifrån henne och många av deras vänner är där. Joel, Lotta, Erik, Allan och Elin, Ja, Alice känner de alla. De har varit kompisar sedan deras första år tillsammans. Alice bestämmer sig för att hon måste. Nu måste hon göra något. Hon låter sin hand med ett trevande röra vid Jacks. Han ryggar inte undan, som Alice är rädd att han ska. Han flätar istället in sina fingrar i hennes bakom hans rygg så att de andra inte kan se. Det är en hemlig kärlek. Så länge har de alla sagt att Alice och Jack borde vara tillsammans, men det är först nu det händer något, fyra år efter att Alice först insåg att hon tyckte om Jack mer än hennes andra vänner. Hur ska hon någonsin kunna förklara att hon bara saknade en person när hon var borta med sin familj förra året? Hur ska hon någonsin kunna förklara för en av sina bästa vänner att hon alltid har gillat honom? Just nu spelar det ingen roll. Alice är så lycklig där hon sitter, hand i hand med Jack.

När Alice vaknade ville hon inte kliva upp ur sängen hur mycket Wen än ryckte i hennes täcke eller försökte övertala henne att hon faktiskt borde äta något. Alice ville stanna i drömmen. Den underbara dröm där det hade varit hon och Jack tillsammans. Där det inte fanns någon vänlig och alldeles för bra Jacob i vägen.
"Det snöar!", ropade Cindy, en av de andra flickorna i Alices sovsal. Alice såg ut genom fönstret, och mycket riktigt kom där flingor singlande ner genom luften.

Vintern var påväg, och jullovet skulle snart komma. Under de dagar som följde försökte Jack under upprepade tillfällen prata med Alice, men hon höll sig undan från både honom och Jake. Istället gick Alice och Wen tillsammans och höll sig undan från de flesta andra.
"Ska du vara med nu i helgen?", frågade Wen Alice en dag i flickornas badrum.
"Vad? Vad händer i helgen?"
"Vi ska ses. Alla gamla vänner. Till och med Allan ska vara med. Han har precis återhämtat sig från sina drakkoppor så han ska faktiskt vara med."
"Vad kul!", sade Alice glatt, men hejdade sig genast. "Ska Jack vara med?"
"Förmodligen. Vi ska ses i hans och Allans sovsal." Wen såg Alice blick. "Men på riktigt, Allie. Du kan inte undvika honom för evigt. Ni är ju änd goda vänner, eller hur?"
Alice svarade inte på frågan.
"Förstår du inte hur jobbigt det är? Tänk om Emelie kommer vara där."
"Det kommer hon inte", svarade Wen tålmodigt. "Bara gamla goda vänner. Vi kommer stötta dig, Allie. Du och jag går därifrån om det händer något som gör dig upprörd. Okej?"
"Visst."

♦

Jack kollade håret en extra gång i spegeln. Han hade använt en plattningsförtrollning på det, så som han gjorde ibland. Tyvärr hade något gått snett den här gången. Håret hängde platt och livlöst för hans ögon. Jaja. Han skulle kunna fråga Alice om ett hårspänne eller något sen. Hon ställde alltid upp. Visst var det fult med hårspännen på killar, men Jack brydde sig inte. Han struntade i hur han såg ut framför de han skulle träffa i kväll. Kanske var Alice undantaget, och Jack kunde inte låta bli att undra varför hon ens skulle komma. Hon hade varit uppenbart sur på honom i över två veckor sedan nu.

Allan vände sig mot Jack, som log brett. Den andra pojkens mörka hy var inte längre täckt av drakkoppor, och Allan såg ut som förr igen, när han brukade vara tjejernas favorit.
"Är du helt frisk nu?"
"Japp", svarade Allan glatt. "Det kommer bli kul att träffa alla igen. Kommer Emelie?"
"Nej. Vi har bråkat, så jag tror inte det."
"Vad bråkade ni om?"
"Alice."
"Vad är det med Alice?", frågade Allan intresserat. Han och Alice var lika goda vänner som Jack och Alice var.
"Jag....hon..." En knackning på dörren avbröt honom. "De är här", sade han nervöst. Jack brukade aldrig vara nervös inför att träffa sina vänner. Idag var något annorlunda.

♦

Penelope satt i Slytherins uppehållsrum med fötterna uppe på soffbordet. Hon var dödligt uttråkad. Inte ens Jake hängde efter henne som en ledsen hundbvalp längre. Han gillade den där Alice. Penelope kunde förstå varför inte Emelie gillade henne. Alice var så.... konstig. Lite borta på något sätt och definitivt inte attraktiv. Så varför började massa killar gilla henne? Det kunde inte Penelope förstå.
"Ser jag okej ut?"
Det var Emelie. Som vanligt såg hon perfekt ut med den smala, men samtidigt kurviga figuren, det blonda, korta håret och den släta hyn. Som en fotomodell.
"Det gör du alltid", svarade Penelope irriterat. Hon ville också se ut som Emelie. "Ska du träffa Jack eller?"
"Var inte så sur. Din tid kommer. Du kommer också träffa någon."
Du kommer också träffa någon . Så mycket hatade inte Penelope någonting som den meningen. Så förnedrande. Så nedtryckande.
"Ja, jag ska träffa Jack. Han vet bara inte om det."
"Vad menar du?", frågade Penelope förvirrat.
"Han ska ha en träff med sina vänner i kväll. Men jag ska dyka upp. Jack ska inte få spendera en hel kväll med den där.... den där boggarten Alice."

♦

Allan var konstig till mods inför mötet med de andra. Han hade inte träffat flera av de på över ett halvår, och han kunde inte hålla undan känslan av viss nervositet. Hur skulle de reagera? Hur skulle han själv kunna visa det? Hur skulle han berätta det för dem? Erik var homosexuell, men för honom hade det varit en sådan självklarhet på något vis. För Allan var det inte samma sak. Han var dessutom bisexuell och inte homosexuell. Inte för att det spelade någon roll. De som skulle dyka upp i kväll var hans vänner. De skulle väl inte bry sig? Och Erik. Skulle han kunna tänka sig att gå ut med deras förhållande nu i kväll? Egentligen var det inget konstigt. Alice hade dykt upp vid hans sjukhussäng flera gånger under det senaste halvåret, och ofta hade hon kommit tillsammans med Jack. Erik hade dykt upp oftare, och deras kärlek växte sig allt starkare och starkare. Var det egentligen så konstigt att gilla någon av samma kön?

Vad som var på gång mellan Alice och Jack hade inte Allan någon aning om, men han hade ju hoppats att de skulle bli tillsammans. De hade varit på gränsen till att vara ihop så länge nu. Allan kunde inte förneka att Jack betedde sig annorlunda med Alice än med andra flickor de kände. Inte för att det spelade någon roll. Jack var alldeles för stolt för att någon gång kunna erkänna att han gillade flickan som var en av hans bästa vänner. Istället hade han blivit ihop med Emelie. Hon var mycket vacker, Emelie. En sådan där tjej som de flesta killar skulle vilja ha. En sådan där tjej som alltid hade smink och som alltid gick i högklackat. Enligt Allan passade de inte särskilt bra ihop. Alice däremot. Hon och Jack var som gjorda för varandra. De hade samma sorts humor, samma gemensamma vänner och de gillade och ogillade samma saker. Det var inte nu, förrän Allan hade kommit ut ur sjukhusflygeln, som han hade insett hur konstig världen var.

.

Och hur nödvändigt är det där på en skala? -.-

Förlåt. Det var inte meningen med ett tomt inlägg. Det är ändrat till ett kapitel nu. ^^

Oh, I didn't mean you. Jag menade inlägget med bara en punkt i. Det helt tomma förstod jag att det blivit något fel med.
Awesome kapitel, btw! ^_^

Awesome! Mer!

Du skriver jättebra

Haha, okej. Är glad att ni gillar det. Ni får ett kapitel till nu på direkten.

Kapitel sju: Gamla goda vänner.

Erik nickade. "Det är kul", sade han och tog en av drinkarna från bordet i mitten av sovsalen som Allan och Jack hade ställt upp. Ingen av vännerna brukade dricka, men de hade inte träffats på så länge nu allihopa att det behövde firas.
"Jag håller med", sade Allan hastigt. "Kropp mot kropp är ett roligt spel." Spelet gick ut på att kort efter hort skulle dras där saker som hand mot hand stod tills de två personer som skulle lösa uppgiften inte kunde stå längre. De som tog flest kort vann de pengar som var satsade. Alice ville inte hamna med Jack. Vem som helst, men inte Jack. Helst Wen, Allan eller Erik, som hon kände sig mest bekväm med. De var ungefär tio ungdomar där. Allan, Elin, Erik, Jack, Alice, Wen, Rebecka och Rebeckas tvillingsyster Irma samt Elins storebror Fredrik. Helt enkelt bara gamla goda vänner. Allan var kvällens höjdpunkt eftersom han hade varit sjuk så länge, och alla ville höra hur det hade gått till när han hade blivit frisk.
"Vi lottar lagen", sade Elin och Alice visste inte vad hon skulle ta sig till när de andra nickade instämmande. Hon mötte Wens blick. Wen skulle rädda henne om hon hamnade med Jack. Det visste hon. När alla lagen var lottade förutom två var Allan, Erik, Alice och Jack kvar. Alice vågade inte möta Jacks blick, för hon visste att hon skulle hamna i hans lag.
"Alice och Jack. Erik och Allan!", ropade Rebecka ut, och Alice ställde sig nervöst vid Jack.
"Men kan vi inte vara tre och tre i varje lag så blir det roligare?", frågade Wen i ett desperat försök att rädda Alice. De andra suckade och skakade på huvudet. Det var bra såhär, sade de. Man behövde inte göra det så krångligt.

En stund senare var det Alices och Jacks tur. Det började inte bra. Rebecka som läste upp korten satt på Allans säng och betraktade de nervösa som skulle vara tvungna att utföra hennes order.
"Hand, bröst!" Alice lade sin hand på Jacks bröst.
"Näsa, näsa!" Alices näsa mötte Jacks och hennes hjärta slog snabbare. Hon kunde känna Jacks där hon hade handen på hans bröst. Lugna, stadiga. Men kände hon inte en viss ökning av hastigheten när nästa kort lästes upp?
"Ben, armveck!" Jack lyfte upp Alices ben i sina armar. Hon hade fortfarande näsan mot hans och handen på hans bröst. Elin, Fredrik och Erik tjöt av skratt och Alice förstod varför. Hon själv och Jack kunde inte se ut som något annat än ett kärlekspar. Hon hörde en busvissling någonstans ifrån och hennes kinder blev blossande röda. Alices gröna ögon mötte Jacks blåa. Om hon bara kunde berätta allt för honom. Om hon bara kunde.
"Arm, nacke!" Alice lade sin arm om Jacks nacke. Hans ögon glittrade då de mötte hennes ännu en gång. Hur länge till skulle Alice kunna se in i de där ögonen utan att kyssa honom? Hur länge? Wen verkade ha sett problemet, för hon ställde sig upp för att gå på toa och råkade stöta i Jack på vägen så att han var tvungen att släppa ner Alice.
"Oj! Förlåt. Jag brukar inte dricka så mycket", sade hon i fejkade fnissattacker innan hon fortsatte mot toaletten.

Stämningen var minst sagt spänd när det blev Eriks och Allans tur. De verkade inte känna det minsta obehag av att vara vid varandras närhet, och Alice förstod. Allan var bisexuell. Hon hade misstänkt det länge. Ändå visste hon att han inte var bög. Han hade ju varit tillsammans med Signe i klassen under förra året. Alice kunde inet vara säker på om Allan och Erik var tillsammans eller om de bara gillade varandra, men det syntes väl.
"Alice?" Alice kunde känna igen Jacks röst överallt. "Kan du hämta min trollstav i mitt nattduksbord? Du sitter närmast." Alice ställde sig upp. Varför lydde hon alltid Jack? Varför skrattade hon åt hans skämt, följde vad han sa åt henne att göra? Varför? Alice öppnade lådan. Däri låg en massa pergament i en prydlig hög, en ask Bertie Botts bönor i alla smaker, ett bläckhorn, en fjäderpenna och hans trollstav. Alice plockade upp den, men stannade till i sin rörelse. Pergamentet högst upp i lådan visade nämligen en bild. En bild på Jack och Emelie som log mot kameran och vinkade glatt med armarna om varandra. Alice ville spy. Hon blev äcklad av bilden, men sade ingenting om den utan stängde bara lådan och återvände till de andra ungdomarna.
"Tack", sade Jack artigt, men Alice svarade inte.

När leken var avslutad gick Erik tillbaka till sitt elevhem med Allan i sällskap. Allan kom inte tillbaka den kvällen.


♦

Allans hand tog tag i Eriks där de gick genom korridoren. Erik stannade med en rysning. Han hade alltid gillat Allan, men inte insett att Allan gillade killar förrän ganska nyligen. De såg på varandra länge, länge innan de slängde sig i varandras famnar med läpparna tryckta mot den andras. Erik slet sig loss.
"Din image då? Alla tjejer gillar ju dig."
"Jag struntar i min image. Jag gillar dig, Erik." Han nafsade Erik över nacken innan han fortsatte upp mot munnen. De tog sig in i samma klassrum Jake och Alice hade varit för ett par månader sedan och fortsatte att kyssas där.

Morgonen efter, när Allan vaknade med ena armen om Eriks magra kropp och hans råttfärgade hår i sitt ansikte kände han sig lyckligare än han hade gjort på evigheter. Vem hade trott att den första natten sedan han blev frisk skulle spenderas med underbara Erik?

♦

"Sätt dig med oss!", ropade Miranda åt den osäkra pojken i dörren till Stora salen. Han hade alltid suttit själv på lunchen, och var inte redo på att någon skulle ropa till honom. Oscar såg sig förvirrat omkring för att se vem Miranda hade ropat till, men ingen annan var i närheten. Han ryckte på axlarna och satte sig bredvid henne, mittemot Noah, pojken Miranda hade varit tillsammans med.
"Varför sitter du aldrig och äter tillsammans med någon?", frågade Noah skarpt.
"Jag vet inte vem jag skulle äta med", sade Oscar sanningsenligt. "Alice sitter med sina vänner och...tja..Jag vet inte."
"Sitt med oss från och med nu", bestämde Mirandra till Noahs uppenbara missnöje, men Miranda verkade inte bry sig. Det gjorde Oscar glad.