Den eviga kampen

Jättegärna!
Och nästa BLIR längre! (hoppas jag x)
Eller jag LOVAR att jag ska försöka förlänga de andra kommande kapitlen

cho chang E
Mellan
AliceJaneCullen
hermione gragner
Isse Weasly
Vill ni kanske läsa denna underbara ff?

---

"To be, or not to be..." -William Shakespear

Kan göra ett försök

Tack!

Här kommer ett litet fredags kapitel. (^.^)
Sen har jag och Mort påbörjat en 'berättelse/novell' så om ni skulle skulle vilja ta en titt skulle vi bli glada http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=30114

•••


Kapitel. 6.

Ett par starka händer börjar skaka om mig.
"Inte nu, Dominick! Hur kom du in att börja med?" mumlar jag och vänder mig. Kylan från betongen får mig att vakna till. Minnena kommer tillbaka som rinnande vatten.
Jag slår upp ögonen och tittar in i ett par så ljust blåa ögon att de ser gråa ut.
"Var är Dominick?" undrar jag skräckslaget. Jag kollar runt överallt men hittar inte honom. Jag hoppar upp och börjar gå mot dörren men världen snurrar för mycket. En hand läggs på min axel. Jag snurrar runt, beredd att kväva någon om det så behövs. Jag riktar in ett slag istället.
"Vi skulle precis gå och leta efter honom, men", säger Angel och stoppar min hand med handflatan och flyttar den som en irriterande fluga. "...Det skulle vara värdelöst eftersom att vi inte vet var han är."
"Och så skulle vi just presentera dig för Michael", tillägger Patrick bakom Angel.
"Han vet all tom Rådets ledare", säger Angel till mig.
"Vem?" undrar jag både förvirrat och otåligt.
"Båda. Michael visste redan och han berättade för Patrick", svarar Angel. Jag slår ut armarna i en uppgiven gest.
"Vad väntar vi på då? Vi vet inte ens vart han är!" utbrister jag.
"Precis", svarar en mjuk, men iskall, röst från höger. Jag vänder på huvudet och ser de gråa ögonen igen.
"Så du är Michael?" undrar jag. De gråa ögonen lyser klarare tack vare den lätt solbrända hyn. Hans blonda hår lockar sig lite och lyser nästan som en gloria medan hans vingar syns tydligare på honom än på varken Dominick eller Patrick.
En vanlig tjejs dröm kille.
"Ja. Och precis som du sa, så vet vi inte vart han är."
"Alltså, så måste vi börja leta", svarar jag envist.
"Vi vet inte ens om han är nere på Jorden", svarar han neutralt.
"Va?" frågar Angel och jag med en mun.
"Han är troligtvis uppe hos Willliam."
"Driver du?" frågar Patrick. Michael ger honom en genomträngande blick.
"William? Vem? Uppe? Menar du... Ehm... Himlen?" frågar jag.
"William är Rådsledare och jag menar 'himlen' som ni ser det. Fast bara viss kommer in dit, man måste han ha en viss nyckel eller bli dit kallad för att ha ingång till vårt 'rike', inget ord passar bättre", säger Michael. "Alltså så måste du öppna en portal", säger han. Till mig.
"Glöm det!" börjar Angel tjuta. "Hon dog nästan nyss om du inte har fattat det! Hon är inte van ännu! Om hon gjorde det nu så skulle kraften slå ut hennes hjärna och hjärta! Innan vi vet ordet av så ligger hon död!" fräser hon. Oj, hon och Dominick har visst haft några lektioner innan jag visste något.
"Fast vi måste få tillbaka Dominick. Rådsledaren vill honom något. Han kan vilja ha Laurina, han kan vilja ha information, han kan vilja ha vad som helst, men vad det än är så håller det Dominick vid liv, för att inte tala om tortyren som behövs för att få bort en skyddsängels vingar", berättar Michael utan att röra en min. Mina tankar börjar snurra omkring. Hur ska vi få tillbaka Dominick? Hur räddar vi honom? Vart tog Viktors 'vänner' Dominick?
Viktor!
Jag har inte sett honom sen jag svimmade.
"Har du...?" frågar jag Angel. En glimt tänd i hennes ögon. Ilska.
I nästa sekund är Michael upptryckt mot väggen med Angels arm mot halsen.
"Vad har du gjort av Viktor?" morrar hon. Hon är fortfarande förbannad för vad han gjorde mot oss. Och nu är han borta tillsammans med Dominick.
Samtidigt som Michael dyker upp? En slump? Knappast.
Jag kanske får tänka om ändå, för Michael bleknar tydligt och ser förfärad ut. Den iskalla masken har trillat av.
"V-Viktor?" stammar han chockat. "Var han här? Fängslade han er?" frågar med en aning större ögon. Han inser genast sitt misstag och på en sekund är den iskalla Michael tillbaka.
"Kan du släppa ner mig nu, tack?" Angel släpper taget och muttrar lågt.
"De var faktiskt sex stycken, två visste vi inte ens om."
"Ursäkta?" säger Michael.
"Du blev förvånad över att de lyckades fånga oss. Två stycken smög upp bakom mig. Ena ströp mig medan den andra höll fast mig", mumlar hon ursäktande. Jag känner att hon fortfarande tycker att det är hennes fel för att även jag blev fängslad.
"Aha. Nej, det var inte det.
Viktor blev utslängd från våran fristad för en månad sen. Det betyder att William har förådit oss ännu en gång. Och så har han gjort sig fiende med både Elementen och häxorna", säger han och kollar på Angel och mig.
"Va?" frågar Patrick förvånat. Han stannar upp efter att ha gått runt i rummet medan han tänkte.
"Blev han utslängd? Sen när då?"
"För en månad sen, precis som jag sa nyss", svarar Michael smått irriterad.
"Jaja, det förstod jag Herr Iskall", säger han och viftar med ena handen. "Det jag undrar är varför blev han utslängd?"
"Inte vet jag. Kanske något mord där, något rån där, det vanliga."
"Okej, okej", säger jag. "Fast vad menade du med att han gjorde sig fiende till Elementen och häxorna?" 'Lilla flicka, han menar att vi kommer förstöra för den ni kallar William.
Du betyder mer för oss än du kan ana. ' Jag har en konstig känsla av att Eld flinar elakt.
Halsen känns plötsligt torr. Jag sväljer hårt och lyckas fråga vad min instinkt säger mig. Kan ni ta över min kropp?, tänker jag rädd.
'Om vi vill, ja', svarar Eld nonchalant. Kylan börjar genast krypa längs min hud och färgen försvinna från mitt ansikte.
'Men ta det lungt. Ingen ska göra dig illa, om man i ärlighetens namn ska vara ärlig kan vi inte ta över din kopp utan din tillåtelse. Så vaka bara över din tunga och dina tankar', säger en ny mjuk röst. Ande. Det är det enda Element som jag använt, utom Eld. Är du en kille?, tänker jag förvånat. Ande skrockar mjukt.
'Ja, kära vän. De flesta blir förvånade. Man brukar vänta sig en kvinna av någon underlig anledning.'
Sedan blir det tyst. Angel och Patrick kollar nyfiket på mig medan Michael synar mig som ett objekt.
"Vad är det?" undrar jag och börjar vrida på mig.
"Du har ändrat ansiktsuttryck, bara sådär", säger Patrick.
"Eh... Jo... Alltså, äsch skit i det. Berätta om häxorna istället. Finns det fler som oss? Fler som mig?" undrar jag fast jag vet att vi bara slösar värdefull tid.
"Som Angel, ja. Som dig? Nej. Att vara utvald innebär att tillhöra både häxornas och elementärernas släkte. Och just nu finns det bara en utvald. Du.
William gjorde sig fiende till de när han beordrade Viktor att fängsla er. Eller mer korrekt, dig. Häxorna hämnas när en av deras systrar tas tillfånga. Ingen vet om den sker nu eller om ett århundrade men att hämnden sker är något som är säkert. Är ni säkra på att det var Viktor?" undrar han och synar oss med genomträngande blick.
"Ja." Paricks röst är hård. Bestämd.
Plötsligt ringer en telefon. Michaels uttryck ändras till förvånad när han tar upp den och svarar.
"Hallå? ...Va?" Michael bleknar och börjar darra på handen. "O-okej. Ja. Va?! Nej! Han blev kidnappad!" skriker han. Jag flyttar mig närmare Patrick och viskar lågt.
"Varför skriker han? Och hur länge har vi vart här?"
"Sist jag kollade så var det bäckmörkt.
Michael är Williams yngre bror och en av Dominicks närmaste vänner. Man ser faktiskt att han är upprörd. I vanliga fall så skulle hans ögon göra de flesta livrädda och så känns det nästan som om han avger någon slags kyla", svarar han bistert.
Bäckmörkt! Det är mitt i natten! Hur länge låg jag avsvimmad?!
Michael stänger av telefonen och kollar på oss. Han ser förfärad ut.
"William och Viktor är döda. De blev mördade, båda två." Han sväljer hårt. "Dominick är i domstolen just nu. Misstänkt för båda morden."

•••
Hoppas ni gillar!
Ida Ginny Lovegood, hoppas det var tillräckligt långt!

(Haha, lite fredagsmys läsning.)
Skriv gärna vad ni tycker! Vet knappt vilka som läser. O.o

Det duger jättebra!

Ida Ginny Lovegood, hoppas det blev långt nog, dock blev det nog inte så långt som jag fick det att låta x)
Så här är det! Ett alldeles försenat kapitel! :


•••


Kapitel 7.


”Jag öppnar portalen”, säger jag raskt och sen sker något konstigt. Det känns som om det kommer en stråle ut från hjärtat. Jag både känner och ser en strålen men av Angels ansiktsuttryck att tyda så är det bara jag som ser den.
”Åh, kära lilla vän! Om du håller portalen öppen för länge kommer du att förlora hjärnan. Ja, det är jag. Jord. Men för… Skynda er igenom portalen nu!” Jord… En kvinna? Men varför känns det som om alla element har två kön?
”För det finns det! Utom för Ande och Luft, skynda er igenom nu!”
Jag skakar på huvudet. Läskigt. Jag måste lära mig att kontrollera min ”kraft” annars kommer jag kunna sitta och tänka hur länge som helst utan att inse att min hjärna håller på och stekas.
Jag tar tag i Patricks arm och knuffar honom framför mig. Det finns ingen reva i luften eller så, men han försvinner. I nästa sekund försvinner även Michael utan att jag behöver säga något.
Angel står och ser förvirrad ut.
”Du får skälla ut mig sen”, får jag fram medan huvudet börjar dunka kraftigt. ”Kom igen! För Elds skull!” väser jag och det verkar få henne att vakna ur sin trans. ’För Elds skull’? Jag skakar på huvudet. Måste vara mitt elementära blod…
”Du först”, säger Angel.
”Hur fan ska du komma igenom då?!” fräser jag och känner en blixt fara genom hjärnan.
Jag vacklar till när Angel kvickt går genom portalen.
Hur kommer jag igenom då? tänker jag desperat.
”Tänk att du sveper in dig i täcke bara.”
Eld låter irriterad, som om jag borde kunna det här. Fast hur skulle jag kunna veta det här?
Jag blundar och sveper in mig i ”täcket”.
Tystanden fylls plötsligt med ljud. Ljud som verkar bekanta men på långt håll.
Någon ropar mitt namn och säger åt mig att öppna ögonen men varför skulle jag göra det?
Ljuden…
Ljuden är detsamma som ljuden i mina drömmar när de handlar om Dominick och mig.
Dominick!
Det är ju därför jag är här!
Jag slår upp ögonen fastän det känns så konstigt att slå upp de så sent.
Jag skakar på huvudet och kollar på Angels förfärade ansikte.
”D-d-du g-gråter!” tjuter hon.
Jag ger henne bara en trött blick och orkar inte bry mig om mina så kallade ”tårar”.
Patrick harklar sig, helt vit i ansiktet.
Och även bakom honom så står Michael som ser helt förskräckt ut.
”Vad är det med er?” muttrar jag och känner en av tårarna rinna ner för hakan och falla ner på min gråa T-shirt.
”Dina… Eh… Hm… D-dina…” stammar Patrick osammanhängande.
”Dina tårar är blodröda”, klipper Michael av.
”Va?” frågar jag häpet och drar med pekfingret längs ena ögat. Jag kollar på fingret och ser solens strålar reflekteras av något rött på mitt finger.
Nar hann jag ens gråta? Och varför?
Jag drar ett skälvande andetag som tydligt visar att skälet jag gråter har sårat mig djupt. Undrar bara vad skälet var?
Jag torkar ilsket bort tårarna och kollar ut över Änglarnas stad, jag har ett svagt minne av att det heter så.
Vi är uppe bland molnen, fast hur staden hålls upp är ett mysterium.
Det finns guldiga korridorer - utan tak, och med höga väggar med ovalt formade hål i- mellan varje berg.
Grönskan på bergen, som finns överallt, är oslagbar. Luften är frisk och lätt att andas in. Någonstans hörs ett forsade ljud. Antagligen ett vattenfall.
Fast det är först när jag ser den stora Rättenshus som jag verkligen inser vart vi är.
Det här stället… Det är här mina allra hemskaste mardrömmar utspelar sig. Och alla går ut på samma sak.
De tar Dominick ifrån mig.
Jag försöker lugna ner mig, viftar desperat med händerna nära ansiktet, fast det enda jag får ut av det är saltvattensluften som slår emot mig.
’Nej, tänk inte på det, det var bara en dröm’, tänker jag och försöker lugna ner mig.
Fast jag sviker mig själv.
Hur skulle jag annars kunna veta att det var Rättenshus? Där Dominick är just nu?
En hand läggs på min arm och jag stelnar till samtidigt som jag börjar minnas att jag inte är själv.
”Hur är det?” frågar Patrick. Jag kollar upp mot honom och pressar fram ett leende genom tårarna som envisas med att komma.
”Bra… Bara bra, jag insåg just bara varför vi är här”, ljuger jag. ”Dominick är anklagad för mord.”
Patrick nickar bistert.
I ögonvrån ser jag Michael vända sig om.
273
Jag hör det från ingenstans. En svag röst inom mig.
Fast det är inte som när Elementen pratar med mig.
”Känslan” av rösten är svagt bekant den med. Jag fortsätter att grubbla medan en person närmar sig oss.
Hon slår saktare och saktare med vingarna tills hon når marken. Hon landar lätt och springer den sista biten till oss.
”Åh, Ashley, hon gillar Dominick”, mumlar Patrick lågt, inte tillräckligt lågt dock.
Jag kollar ilsket upp mot honom. Han håller upp händerna för att visa att han inte tänker starta ett bråk nu.
”Åh, Ashley, vad har vi gjort för att förtjäna denna förbannelse?” frågar Michael med avsky i rösten. Jag skiner upp och börjar tycka bättre om Michael.
”Vi har inte tid med den här skiten nu!” fräser hon och slänger med sitt bruna hår som är brunare än mitt och börjar flina.
”Jag tänkte att ni...” Hon kollar flytigt på oss. ”… Du skulle vilja veta var Dominick?” flinar hon triumferande men i flinet finns även smärta.
Jag synar henne; Brunt hår, bruna ögon, svagt, svagt solbränd hy, lång, smal och klädd i ett vitt linne och blåa shorts.
Slampa.
Hon kan ju inte vara kär i både min Dominick och Michael - som det tydligt syns att hon är- samtidigt.
Jag viftar irriterat med handen.
”Jaja… Sal 273 för viktiga fall, var det något mer?” frågar jag med avsmak. Det syns tydligt att hon njuter av att kunna mer än Michael, även om information är något hemskt.
Hennes breda flin försvinner och hon kollar förvirrat på mig.
Hon är söt, faktiskt.
Dock har jag lärt mig att lita på mina instinkter som skriker att hon bara vill få ut mig ur det sjuka spel hon spelar.
”Michael, visa den närmaste vägen är du snäll”, säger jag och struntar i Ashleys häpna uttryck.

Vi måste ha gått i tre timmar innan vi var framme. Med Ashley i släptåg, såklart…
På vägen gick vi förbi alla möjliga olika miljöer.
Skogen, djungeln, havet, landet, och många fler.
Väl framme vid porten inser jag att den är större än jag någonsin kunnat tro.
Minst sex meter bred och fyra meter hög.
Det här måste vara större än Valhall, tänker jag imponerat och kommer att tänka på alla asagudar, finns de också? Om häxor, änglar och elementärer finns varför skulle inte asarna kunna finnas?
Jag höjer reflexmässigt handen för att knacka men Patrick hejdar min hand med sin egna.
”Det är inte lönt, det är ändå låst, och ingen är där”, säger han som svar på min undrande blick.
”Hah! Och hur hade du tänkt lösa det här då?” skrattar Ashley elakt och fnyser.
Jag ger upp!
Den där tjejen ska dö!
Jag kastar en eldkula mot henne och vänder mig sedan mot den enorma porten med ena handen på den och trycker av…
Porten, som har två dörrar, flyger upp av min kraftiga luftström. ”Du är mäktig, jag är glad att kunna stå till tjänst.” Ännu en ny röst, ännu en ny kille. Luft. Är alla killar nu plötsligt?
”Nej”, skrattar Luft lätt. ”Det finns två sidor av nästan alla element, precis som Jord sa tidigare. Vissa föredrar bara att vara själva, det är komplicerat.”
"Tack", viskar jag. "Glad att kunna stå till tjänst", upprepar Luft.
Innanför portarna är det helt tomt på folk.
Framför oss ligger en rödmatta som går fram till en stor dörr.
Dörren ligger i mitten av två trappor som leder upp till nästa våning, precis över dörren så finns en avsats på andra våningen som gör att dörren ligger i skugga.
Höger om oss ligger hissdörren, som går till de övriga våningarna.
När jag går in märker jag att det lyser väldigt starkt. Jag kollar upp mot taket och ser att det är lampor i taket med jämna mellanrum.
På det hela ser det här ut som en korsning mellan slott och hotell.
”Vilken låg stubin…” muttrar Ashley när hon kommer in. Flera brända fjädrar ramlar in när hon kommer in. Det rycker till i Michaels läppar tills han inte kan hålla sig längre.
Han börjar skratta så att det klingar i hela entrén, faller ner på knä och fortsätter skratta tills ögonen tåras.
Jag kollar förvirrat på honom medan jag funderar på vart rättsal 273 kan ligga.
”Det är inte roligt!” fräser plötsligt Ashley ilsket.
”Nej, nej, självklart inte”, flämtar Michael men börjar skratta igen.
”Du skulle aldrig ha skrattat om vi fortfarande var tillsammans!” utbrister hon med sorg i rösten.
”Då skulle du inte ha gått och blivit kär i min bästa vän”, svarar han hårt och ställer sig upp. Han vänder ryggen mot henne och går mot hissen.
”Oj… Han älskar fortfarande henne”, säger jag till Angel som dyker upp bredvid mig.
”Och hon likaså, inte bara du som har kärleksbekymmer vet du”, svarar hon. Jag fnyser och svarar samtidigt som jag följer efter Michael in i hissen.
”Men hon har tur, hennes kille håller inte på att få vingarna bort torterade.”
”Det gör inte kille heller”, ger hon igen. ”Han håller bara på att få domen bestämd.”
”För ett brott han inte ens gått!” fräser jag ilsket.
Patrick och Angel kommer också in i hissen och Michael kollar undrande ner på mig.
”Vilken rättsal sa du att det var?” undrar han.
”273.” Det är skönt att ingen frågar hur jag fick reda på det. För jag är ändå inte så säker själv.
”Våning två då…” säger han och trycker på nummer två på panelen.
"Bara?!", frågar jag förvånat.
”Hm? Ja. Det går ungefär 350 salar på en våning, men ca hundra av dem är konferens rum eller något liknande.”
”Shit, snacka om stort ställe”, visslar Angel imponerat.
”Hur många våningar är det?” undrar jag.
”Tjugo.”

”270… 271… 272… Här är det!” ropar Patrick lite längre bort på våningen. Vi springer fram till honom.
Mitt hjärta slår hårt i bröstet.
På dörrarna som vi står framför syns inga som helst handtag.
Jag känner kallsvetten rinna längs med ryggen.
Det är nu det kommer att ske. De kommer ta Dominick ifrån mig. Precis som i mina mardrömmar.
”Nej! Nej! Nej!” skriker jag och bankar på ena halvan av porten. Jag hör någon snyfta till bakom mig medans mina egna tårar rinner ner över läppen och in i munnen.
”Öppna! Öppna!” skriker jag hysteriskt. Varenda por i min kropp känner det. Snart, snart, vilken sekund som helst nu kommer de ta honom ifrån mig.
”Lägg av! Det är inte lönt, det är en besvärjelse över dörrarna!” utbrister Patrick.
”Nej… Nej…” hulkar jag samtidigt som jag bankar vidare.
”Nu räcker det!” fräser Patrick och trycker upp mina armar bakom min rygg.
”Du ska föreställa hans bästa vän! Släpp mig!” skriker jag.
”Det är just för att jag är hans bästa vän som jag gör det här!” väser han.
Han tar tag i min högra handled och håller upp en blodig hand framför mina ögon.
”Du slår dig bara helt blodig! Kolla bara, det här är din hand!” säger han och kollar på mig med vädjande blick.
Jag kollar chockat på handen framför mig.
Den är helt blodig och huden är flådd. Blodet rinner längs med min arm och det är först nu jag inser att det verkligen är min hand.
Jag slappnar förfärat och chockat av, och tårarna torkar på mina kinder.
Patrick släpper min andra arm också och jag tar en titt på även den.
Även vänster hand är flådd och blodet rinner ner för armen, ner till armbågen och droppar sedan när på den blodröda mattan.
”… till döden. Om ingen har något mer att tillägga så avslutar jag och fäller domen, som kommer bli döden, vilket är det enda straff som är lindrigt nog.
Inga protester? … Inga vittnen?”
Jag börjar skaka okontrollerat och knyter mina flådda händer så att jag känner en blixtrande smärta.
”Nej…” gnyr jag medan tårarna åter börjar falla. Min sikt färgas blodröd denna gång.
”Nej…” snyftar jag och gråter för fullt medan jag fortfarande skakar okontrollerat.
När blev han egentligen så viktig för mig? Sen första gången jag såg honom, i bilolyckan då Dominick blev min skyddsängel.
”Han pussade mig på pannan den dagen, ett tyst löfte om att det var vi… För alltid”, flämtar jag. Jag upprepar mina ord för mig själv och inser att det är sant. Minnet kommer tillbaka och jag inser en sak;
Jag älskar Dominick, mer än något. Han har alltid haft mitt hjärta… Kommer alltid att ha…
Tiden tycks stå stilla, jag har ännu inte hört träklubban som förmedlar att domen är satt.
”Bra”, hörs samma kvinnliga röst igen.
”NEJ!”, skriker jag och hör plötsligt något knaka.
Jag kollar förvirrat upp med tårarna rinnande längs med kinderna.
En spricka har uppenbarat sig på de stora dörrarna.
Ett förskräckt mummel hörs genom dörrarna nu. Jag känner hoppet komma samtidigt som en till spricka dyker upp.
Och en till… Och en till… Och en till…
Tillslut är båda delarna av dörrarna fulla med sprickor.
Rasa… Snälla, rasa,tänker jag och dörrarna verkar lyda.
Brak!
Dörrbitarna flyger åt alla håll och jag möter hundratals förfärade blickar.
Dörren sprack lättare än järnstängerna i Angels och min cell, tänker jag förtjust.
”Jag är vittne!” säger jag högt och möter domarens blick.
Vi båda blir lika förvånade av att se varandra. Hon harklar sig och kollar sedan på hela våran grupp.
Hon vänder tillbaka blicken till det lilla havet av folk som har samlats för att se fel person dömas till döden.
”Ett vittne har anlänt”, säger min faster innan allt svartnar.


•••

Hoppas ni gillar! (Själv tycker jag att det är mitt bästa hittills men men... jag kanske är själv att tycka det?)
Mort, hihi, du kommer väl rätta mig som alltid? (annars förolämpar du mig xD )
Hoppas ni även kommer med kritik! ^^

(Emmsaan brukar ge världens bästa kritik, synd att hon inte läser x) )
Haha, I hope you like it!

Det är ditt bästa kapitel hittills, underbart. Gillar verkligen att du beskriver allt runtomkring mer. Längtar till nästa kapitel. oggh, haha. xD

Selma...: Jag läste just beskrivningen och tycker den låter intressant Ska börja läsa så snabbt som möjligt Tack förresten för att du tycker att jag ger bra kritik

Tack! Och du ger verkligen bra kritik, så varför hålla inne med uppenbar information?