Inte som du tror [SV] (Luna ff)

MEEEEEEEEEEEEEERA!!!!!
MENAR INTE ATT STRESSA MEN DEN VAR SÅ BRAAAAAA!


Molly Tonks meeeeera!

You just know that you loved him when you let him go (5)

Jag rörde om i min smått misslyckade trolldryck och hoppades att Snape inte skulle påpeka att färgen var gråbrun istället för lila. Jag brukade klara mig ganska bra på trolldryckskonsten men nu var mina tankar på helt annat håll, något som jag knappt ville erkänna för mig själv. Ingenting speciellt hade ju hänt. Sanningen var ganska svår att lista ut ibland, men nu var det helt enkelt omöjligt.
-Och som jag ser har miss Lovegood inte klarat uppgiften. Jag sa att kärleksdrycken skulle anta en mjukt lila färg, inte smutsbrun. Sa han kallt och högt, så att hela klassen kunde höra.
Mina kinder brände och jag tittade ner i bänken. Toppen. Tänk vilken bra dag.

~

Jag skrek. Ville bort. Tårarna rann, näsan rann… Jag hulkade och rörde vid den spruckna rutan. Hur det hade gått till mindes jag inte. Jag ville inte minnas. Blod sipprade fram över fingertoppen, men jag brydde mig inte. Smärtan var ingenting mot den som rev och slet i mitt bröst. Allt var förstört. Allt. Det var bara att erkänna för mig själv. Det var han som fick mig att känna så här. Det var han som hade förstört mitt liv, på ett sätt som jag knappt ens kunde förklara för mig själv. Under några minuter hade han varit min. Eller så hade det känts. Jag måste haft helt fel. Jag drog med handen över ögonen. Först då insåg jag att det också var någon annan i det oanvända klassrummet.

~

-Hej. Sa han lugnt och log mot mig.
Trots att jag säkert såg förskräcklig ut. Usch. Sen när började jag tänka på det?
-He-hej. Sa jag, och hatade mig själv för att jag snyftade till.
Hans mörkbruna ögon betraktade mig, och han log. Inte på det där ’Jag är bättre och snyggare än du’- sättet, utan mer snällt och mjukt.
-Jag heter Luna. Sa jag efter en stund.
-Kalla mig Black. Sa han och log igen.
Jag nickade till svar. ’Black’ lutade sig mot väggen bakom mig.
-Vad är det som är fel? Frågade han försiktigt men ändå… charmigt på något sätt.
Och jag släppte ur mig allt. Om Philip, vad som hade hänt och alltihop.
-Jag vet inte vad jag ska känna, allting är uppochner, och det känns som om jag har tappat bort mig själv på vägen. Fick jag gråtande ur mig.
-Lu. Sa han.
Ingen har någonsin gett mig ett smeknamn förut.
Han fångade upp en tår som rann ner för min rosiga kind med tummen.
-Om jag var han skulle jag aldrig låta dig gå.

Tyyyycks? ♥♥

Bra!
Mera!

Nej, men sådär får man inte sluta!!!!!!!!! "Panik" Skriv meeeeer!!!! Innan jag dör!!!! Superbra!! Eller nej förresten, det går inte att beskriva med ord!

Ledsen för att ni inte har fått ett nytt kapitel på länge

Det gör inget! Men skriv gärna MEEEEERA!

Justdet!!! Meeeeeeer!!!!!! Och det gör inget, men meeeeer!!

EXAKT EXAKt INNAN JAG DÖR!

Ja!! Meer!! Snälla! För den här ff:n är bästast!!!

Ja, men om du vill läsa något kan du läsa min fanfiction som heter Efter kriget, Efter allt