Min version av de 74:e Hungerspelen

Äh, du är värd det ju.

Du är värd all beröm du får!!!!!

Bild på Cherry, det här är Cherrys spelarbild som de visar t.ex när hon fått sina poäng av spelledarna:
http://us.123rf.com/400wm/400/400/pepperbox/pepperbox1211/pepperbox121100023/16305643-portrait-of-young-beautiful-girl-with-curly-red-hair.jpg

Bild på Peeta:

http://s4.favim.com/orig/50/gorgeous-hunger-games-josh-hutcherson-peeta-mellark-photography-Favim.com-453663.jpg


Kapitel 6:
Kyssen är över på några sekunder. Peeta reser sig upp och går iväg till sin kupé. Men jag sitter kvar och tittar ut över huvudstaden.
Skuggan av Peetas läppar ligger kvar. Jag känner värma flimra i min kropp. Jag sitter där ända till Haymitch kommer och sätter sig bredvid mig. ”Är du nykter?” säger jag förvånat. Han himlar med ögonen. ”Ja. Vad ser det ut som?” Jag ler. ”Man vet aldrig med dig.”
Han tittar ut huvudstadens ljus. ”Om det inte vore för omständigheterna skulle vi kanske kunnat njuta av utsikten.” säger han. Jag suckar så djupt att klänningen frasar till. ”Det är inte det första på min att – göra – lista” erkänner jag. Haymitch höjer på sina ögonbryn. ”Vad har första platsen då?” fnyser han.

Min mentala att – göra – lista:
1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?)

”Hemligt!” säger jag. Haymitch fnyser igen innan han lutar sig fram.
”Jag kom inte hit för att göra det här. Jag vill bara göra klart för dig att när du kommer till ymnighetshornet så ska du bara rusa där ifrån. Okej? Och undvik helst att dö, tack.” säger han. ”Var det bara det?” fnyser jag. Haymitch skrattar till. ”Nja. Jag ville också prata med dig om Peeta – planen.” Jag höjer på ögonbrynen. ”Peeta – vadå?”
”Peeta – planen. Båda ska komma ut ifrån den här arenan i en bit.
Ni måste spela förälskade. Okej?” säger han. ”Varför tar du upp det här med mig bara?” frågar jag. ”Peeta är med på noterna” säger han.
”Varför?” säger jag envist.
”Jag tror… att han älskar dig på riktigt.” säger Haymitch. Jag känner hjärtat hoppa till. ”Jag med.”
”Jag har inte tid att sitta här längre. Lycka till imorgon, sötnos.” säger han. Han reser sig upp och börjar gå till sin kupé han också.

Jag vaknar av att jag skriker. Skriket bedövar mig, får mig att spärra upp ögonen och trycka händerna för öronen. Någon knackar på min dörr. ”Är du okej?” frågar Peetas röst. Jag fnyser.
”Nej. Vad låter det som” fräser jag.

Min mentala att – göra lista:
1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?)

”Förlåt. Jag bara småpratar lite.” muttrar han. Jag veknar. ”Det är okej.” säger jag. ”Kan jag komma in?” frågar han. Jag går för att öppna dörren. Peeta står utanför, iförd kläderna han hade igår efter intervjun, med håret på ända. ”Förlåt att jag väckte dig.” säger jag.
”Gör inget.” säger han med en kvävd gäspning.
”Ville du något speciellt?” frågar jag. Han skakar på huvudet.
”Ville bara se att du var okej.” säger han.
”Jag måste bli skållad av duschen innan jag dör.” säger jag. Peeta skrattar till och gör en lätt bugning. ”Då ska jag inte uppehålla er mer, Madame.” säger han.
Jag ler och stänger dörren.
Så fort jag kommit in i duschen råkar jag komma åt temperaturknappen. Ett kokhett vattenfall sköljer ner och ger mig tusen brännblåsor. Jaha. Precis vad jag behöver. Jag skriker som om jag skulle dö nu.

Min mentala att – göra lista:
1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?)

Jag tar på mig en gredelin morgonrock över pyjamasen innan jag skyndar mig att ta hissen till förnyelsecentret. Peeta möter mig i hissen. ”Hur gick det med att bli skållad?” frågar han. ”Bra.” säger jag gnälligt och visar upp min hand som är fylld av brännblåsor. Peeta skakar på huvudet. ”Oj då.” Jag ler. ”Exakt min tanke.”

Assistenterna rensar min kropp på hår igen. Fast den här gången är de tysta. Man kan höra varje hårstrå dras av från sin rot.
Cinna kommer in med mina kläder och assistenterna säger adjö med tårar i sina ögon.

”Vad kommer det vara för miljö på arenan?” frågar jag. Cinna rynkar ögonbrynen och gnuggar den mjuka jackan. ”Nja.” säger han eftertänksamt. ”Jackan reflekterar kroppsvärme. Det kommer nog bli kallt på natten.”

1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?)

Jag mår illa, faktiskt så illa att jag inte ens kan äta de lövtunna pannkakorna med lönnsirap som Cinna dukat fram. Istället smuttar jag på vatten samtidigt som jag stryker Gales amulett med min lediga hand.
”Vill du prata, Cherry?” frågar Cinna mjukt. Jag sträcker fram handen mot honom och han tar den. ”Kom ihåg vad Haymitch sa.” säger han.
Jag lyckas forma ett leende. ”Visst”
Jag blundar och föreställer mig skogen där hemma, mina syskons ansikten och Gale. Jag saknar honom så mycket att det värker i hjärtat.
”En minut till start” säger en sval kvinnoröst. Jag känner paniken börja komma krypande. ”Cinna…” säger jag. Han kysser mig på pannan. ”Jag får inte satsa pengar, men om jag fick skulle jag satsa på dig.” säger han. ”Det säger du bara.” mumlar jag. Cinna ler.
”Nej. På allvar.” säger han. Jag lyckas forma ett leende.
Det sista jag ser innan glasröret blir uppskjutet i luften är Cinnas allvarliga ansikte.

Gales perspektiv:

Jag står på torget och håller Rose hårt i handen. Om en minut ska spelen börja på riktigt. Om en minut kan Cherry vara död.
Metallplattorna skuts upp ur marken. Kamerorna zoomar in på en deltagares skräckslagna ansikte. Jag spanar efter Cherry.
Min första syn på henne gör mig nöjd. Hon står med huvudet högt och visar inte ett enda tecken på att vara rädd.

Cherrys perspektiv:
Allt jag känner för några sekunder är en doft av tall och hur mina lockar fladdrar fritt i det hårda vinddraget innan jag kommer ut i friska luften och känner min näsa fyllas med luft. Jag öppnar ögonen som jag stängt för att skydda dem från det onaturligt starka ljuset och möts av den vackraste syn jag någonsin sett. En skog.
I utkanten av ymnighetshornet ligger den vackraste lilla skog världen någonsin skådat. Jag får lust att börja skratta högt, men det gör jag inte. Istället söker min blick efter Peeta. Jag hittar honom några metallplattor bort. Han tittar på mig och ler ett litet leende, som för att säga ”Det är okej.” Jag ler tillbaka. Plötsligt glänser solen till i mina ögon. Jag tittar irriterat bort mot det som orsakade solkatten i mina ögon, men när jag tittar dit blir jag inte besviken. En stor kniv med ett långt, trubbigt blad. Jag känner mina ögon vidgas.
Flickan från distrikt 2 verkar också fått upp ögonen för den. Jag kastar ett mördande ögonkast på henne. Hon räcker ut tungan.

1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?)
11: döda flickan från distrikt 2

I sextio sekunder måste jag stå på min metallplatta innan ljudet av en gonggong ger mig tillåtelse springa bort till kniven på ymnighetshornet.
Nedräkningen har redan börjat. Jag tror att vi är någonstans vid 50, jag tittar mest på den vackra kniven. Peeta möter min blick, pekar på kniven och skakar på huvudet. Jag kastar en bedjande blick på honom, men han är obeveklig. En tanke kommer upp i mitt huvud.
Måste jag göra som Peeta säger? Svar: Nej. Jag får göra som jag vill.
Bäst som jag står där och tänker hör jag gonggongen gå. Jag blir så förvirrad att jag kliver av min metallplatta sist av alla. Jag rusar rakt ut i skogen efter att ha tagit en stor orange ryggsäck och gömmer mig bakom en buske varifrån jag har bra utsikt över ymnighetshornet. Egentligen är det inte en bra plats. Men jag tror att få kommer leta här med avsikt. Jag lovar mig själv att jag ska klättra upp i ett träd och sova där ikväll.
Plötsligt ser jag en pojke med blå ögon och lockigt hår komma fram ur skogen. Peeta. Han rusar rakt mot ymnighetshornet och karriäristerna. Jag känner min kropp frysas. Han sviker mig. Allt var en lögn. Kyssen igår kväll, hans så kallade kärleksförklaring… Jag känner tårar komma krypande medan jag ser Peeta prata med Cato, pojken från distrikt 2. Snart nickar Cato och Peeta går till ymnighetshornet och tar min kniv! Jag börjar gråta. Tårarna rinner tyst över mina kinder.
Varför det? Är jag kär på riktigt? Jag torkar otåligt mina våta ögon.
Jag tänker inte ge förrädaren Peeta tillfredställelsen att se mig gråta över honom. Jag låter min blick ligga på honom tills tårarna börjar rinna igen. Peeta möter min blick, men tittar snabbt bort.
Jag kurar ihop mig och snyftar ut ett tag. Peetas ansikte dyker upp i mitt medvetande. Hans blå ögon… Hans lockiga hår… Jag ser bilden av Peeta med kniven i min hjärna. Jag börjar snyfta igen. Den här smärtan av att bli förråd av någon som man trodde älskade en är främmande för mig, men den gör ondare än jag trodde var möjligt.
Tänk om jag är kär på riktigt? Åh. Duktigt, Cherry. Bli kär i någon i Hungerspelen. Bra.

Min nya att göra lista:

1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?????)
11: döda flickan från distrikt 2
12: fånga Peeta
13: tortera Peeta
14: döda Peeta
15: ta en tupplur
16: vinna hungerspelen
17: ta ett bad
18: åka hem



Peetas perspektiv:

Jag tittar åt vänster och får en skymt av Cherry som stirrar på mig.
Trots att jag snabbt tittar bort så hinner jag se att hon gråter. Hon tror verkligen att jag inte älskar henne? Åh, nej. Det enda skälet till att jag bad om att få vara med i karriäristernas allians var för att jag ville skydda henne. Jag sneglar på henne igen. Nu ser jag henne inte längre.
Jag har gjort henne illa.
Och det gör mer ont än att dö.


Gales perspektiv:

60
Jag älskar dig, Cherry.
59
Hennes blick fastnar på Mellark och de ler.
58
Hennes blick vandrar över till en stor kniv som ligger mitt på ymnighetshornet och jag ser hennes ögon vidgas.
57
Mellark skakar på huvudet.
56
Cherry mimar något.
55
Han mimar tillbaka.
54
Cherry fortsätter stirra på kniven.
53
Ojdå. Flickan från Distrikt 2 har också fått upp ögonen för den vackra kniven.
52
Cherry kastar ett livsfarligt ögonkast på henne.
51
Hon räcker ut tungan. Cherry ser mycket förnärmad ut.
50
Cherry stirrar på kniven.
49
Hon sväljer hårt och tittar på Mellark igen.
48
Charlotte sätter händerna för ögonen.
47
Mellark skakar obevekligt på huvudet.
46
Lilla Rue ser ut att vara nära att börja gråta.
45
Hon sansar sig och sväljer ner sina tårar.
44
James och Vick leker något, men tyst.
43
Mellarks familj står bredvid oss, bleka i ansiktet. Alla utom hans häxmamma.
42
Jag kastar en blick på Posy. Hon sitter i mammas knä.
41
Britney stirrar på Cherry med skräck i blicken.
40
Jag känner mina händer börja darra.
39
Överlev, Cherry.
38
Dö inte. Snälla, snälla, snälla, snälla.
37
Jag hatar huvudstaden,
36
Vi får se en närbild på Mellarks ansikte.
35
Hans ögon är fyllda med skräck.
34
Cherrys ansikte visas också i närbild.
33
Hon ser inte ens rädd ut. Jag blir stolt.
32
Jag ser bara en bild framför mig. Kniven.
31
Cherry måste få tag på den.
30
Det är hennes bästa överlevnadschans.
29
Men det är förstås riskabelt att ge sig in i blodbadet.
28
Rose tar min hand och kramar den hårt.
27
Torget håller andan.
26
Jag ser mamma stå i hörnet längst bak och gråta.
25
Jag ser Posy titta storögt på Cherry.
24
Undrar om hon förstår vilken fara det här är för Cherry.
23
Förmodligen inte.
22
Men alla barn i distrikt 12 får lära sig en sak innan de ens lärt sig gå.
21
Hungerspelen betyder död.
20
Andas in.
19
Andas ut.
18
Andas in.
17
Andas ut.
16
Fokusera nu, Gale.
15
Jag hatar dig, President Snow.
14
Kom ihåg vad – än – nu Haymitch sade till dig, Cherry.
13
Om han nu sade något.
12
Haha.
11
Bra skämt, Gale.
10
Rose stryper min hand.
9
Jag hoppas att Rue också överlever.
8
Andas in.
7
Andas ut.
6
Fokusera nu, Gale.
5
Andas in…
4
Andas ut…
3
Charlotte får panik.

2
Jag försöker lugna henne.
1
Kom igen nu Cherry.
0
SPRING!

Cherrys perspektiv:
Jag fryser. Värre än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Himlen har mörknat för länge sedan, så jag kan inte tända en eld. Jag har gjort en provisorisk säng av lite löv och sådant. Tyvärr går det inte att klättra upp i ett träd, mina brännblåsor hindrar mig. Idiotiska dusch.
Jag har redan gått igenom min ryggsäck. Tyvärr fanns det ingen sovsäck eller liknande där.
Där fanns:
Ett paket torkad frukt.
En liten kniv. För att skära mat med, alltså. Lågt. Jag vet.
Ett rep. Vad man ska ha det till vet bara gudarna.
Ett par strumpor, svarta och tjocka.
En sked.
Ett par vattenflaskor utan vatten. Har inget behov av det just nu.
En liten ask med nål och tråd. Bra.
En ask med första hjälpen grejor. Alltid bra att ha.
Ett paket nötter. Nötter! Jag har bara ätit de nötter som växer i skogen. Men de här nötterna är äkta, från huvudstaden.

Mina tänder skallrar okontrollerat. Haymitch borde skicka en sovsäck till mig. Jag måste ju ha några sponsorer i alla fall. Dessutom är sovsäckarna till samma pris idag som man kommer kunna få en nöt för på den tolfte dagen.

Kylan har letat sig in genom min jacka. Visst hjälper den lite, men inte tillräckligt för att jag inte ska frysa mina fingrar av mig.
Jag fumlar upp ryggsäcken och lyckas få fram strumporna.
Jag sätter dem på mina händer. Värmen får det att sticka i mina fingrar, men jag är lättad. Inatt kommer jag inte att få några köldskador. Inga alls. Jag suckar svagt av lättnad.
Precis innan mina tunga ögonlock sluts och jag somnar ser jag Peetas och Gales ansikten framför mig.

Jag vaknar av att en kvist bryts. Förvirrad reser jag mig upp och slår genast huvudet i buskarnas kvistar. Aj. Bra Cherry.

Min nya att göra lista:

1: somna
2: vakna av en mardröm
3: skrika
4: bli skållad av duschen
5: skrika
6: gå ner till förnyelesecentret
7: få allt hår bortslitet
8: bli påklädd
9: prata med Cinna
10: dö (?????)
11: döda flickan från distrikt 2
12: fånga Peeta
13: tortera Peeta
14: döda Peeta
15: ta en tupplur
16: vinna hungerspelen
17: ta ett bad
18: Lägga förband på mitt huvud. OBS! Notera; VIKTIG!
19: åka hem

Sedan hör jag en till kvist knäckas. Och det är då jag börjar ana oråd.
Jag snor runt. Halvvägs fastnar mitt hår i buskens taggar. Jag trasslar ut det innan jag vänder mig om med min matkniv i högsta hugg.
Jag möts av Threshs mörkbruna ögon som stirrar på mig.

AAAAAHHH!!!
Cliffhanger, cliffhanger!!
Kommentarer = Gör min dag förgylld och ni får ett till kapitel!
Bra??

Skriv mer nu!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Har nästan hela kapitlet klart♥♥♥♥♥

Super!

Superfantastiskt. ♥

Kapitel 7:

Jag skulle kunna springa iväg, men det gör jag inte.
Jag skulle kunna skrika, men det gör jag inte.
Thresh sväljer hårt och höjer en sten som är lika stor som mitt huvud. Åh nej. Tänk att det skulle sluta såhär. Mina händer börjar darra. Jag känner mig själv stelna till av skräck. Thresh släpper stenen.
I sista sekunden rullar jag undan. Stenen som skulle träffa mitt huvud träffar min vänsterarm. Smärtan är omedelbar och okontrollerbar.
Trots att jag blundar så fort jag kan hinner jag se att min arm är böjd i en konstig vinkel och har en hemsk grop i sig.
Det är då jag börjar skrika. Min arm gör så ont, så otroligt ont.
Jag skriker och skriker och skriker och skriker. Thresh verkar bli skrämd av mitt skrik, för jag kan höra hans snabba fotsteg när rusar iväg. Mitt skrik ekar genom skogen. Antagligen kommer alla blodtörstiga mördare att storma in i den här gläntan och mörda mig precis nu. Mitt skrik måste höras på minst fyra kilometers avstånd.
Men gud verkar ha bestämt sig för att jag ska ha tur. Precis som jag slutar skrika hör jag en kanon ljuda. Jag har ingen aning om vem det kan vara. Jag är bara tacksam. Karriäristerna måste tro att jag dött.
Jag kanske kan överleva en dag till, ändå.

Peetas perspektiv:

Det är min tur att vakta medan de andra sover. Jag sitter på ymnighetshornet och slipar Cherrys kniv. För varje tag jag tar känns det som om jag förråder henne. Det var faktiskt väldigt lågt av mig att ta kniven jag sade åt Cherry att inte ta. Men jag behöver den faktiskt om jag vill att karriäristerna inte ska bli misstänksamma.
Plötsligt hör jag ett skrik eka genom skogen. Jag stelnar till.
Det här skriket skulle jag känna igen varsomhelst. Jag reser mig upp på ett ögonblick och lyssnar efter var skriket kommer.
Skriket är plågat och metalliskt, ändå vet jag att det är Cherry som skriker. Min enda tanke är ”Varför?”
Vem eller vad har gjort något mot henne? Jag motstår frestelsen att rusa igenom skogen, till henne. Cato och Glimmer har vaknat.
De sitter med sina vapnen, redo att anfalla. Clove sover fortfarande.
Marvel vet jag inte riktigt vad han gör. Antagligen sitter han med sitt spjut någonstans. Jag känner att jag hatar dem. Allihop. Men eftersom jag måste övertyga karriäristerna att jag är på deras sida fortsätter jag oberört att slipa min kniv samtidigt som jag känner tårar stiga i ögonen. Var är Cherry? Vad gör de med henne? Skriket växer.
”Ska vi gå och kolla vad som hände?” frågar Glimmer med en kvävd gäspning.
”Ingen idé. Hon kommer vara död snart.” säger Cato och skrattar till innan han vänder på sig i sin sovsäck. Jag känner raseriet stiga i min kropp. Det här är så grymt. Men jag återgår till att slipa min kniv igen.
Cherrys skrik klipps abrupts av. Jag känner mina öron vara på helspänn. Sedan hörs en kanon ljuda genom skogen.
Jag känner mitt hjärta sjunka.
Cherry är död. Cherisie Bluebird är död. Jag kommer aldrig att få se hennes ansikte igen. Jag kommer aldrig att få höra hennes röst igen. Tårar börjar rinna nerför mina kinder och jag drar upp min jacka så att ingen ska se dem.

Gales perspektiv:

Jag ser Thresh höja stenen och Cherrys ögon spärras upp. Hon börjar kräla bakåt, men hon fastnar i en klängranka. Jag håller för ögonen på Rose. Thresh släpper stenen och Cherry lyckas rulla undan.
Stenen träffar henne i hennes arm som böjs i en konstig vinkel. Torget drar efter andan.
Hon börjar skrika. Jag har aldrig hört henne skrika såhär förut. Hennes bröstkorg höjs och sänks med en farlig fart. Skriket skrämmer bort Thresh som rusar iväg. Vi får se en närbild på Cherrys plågade ansikte. Hennes skrik klipps av, helt plötsligt, samtidigt som en kanon ljuder. Torget blir knäpptyst. Allt som hörs är vinden som viner mellan husen. Sedan börjar Rose och Charlotte snyfta. Plötsligt öppnar Cherry ögonen och ler ett plågat leende.
Torget andas ut och folk börjar prata upphetsat. Rose ler ett tårfyllt leende. Cherry håller upp min amulett och gör distrikt 12:s begravningstecken mot kameran innan hon blinkar. Alla på torget vänder sig mot mig. Alla vet att Cherry gör det här bara till mig. Jag svarar tillbaka med samma tecken, tre fingrar mot läpparna och sedan ut, trots att Cherry inte kan se det.

Sedan får vi se Mellark som sitter på ymnighetshornet och slipar Cherrys kniv. På långt håll ser han oberörd ut, men när de visar närbild på honom ser vi att han gråter. Tysta tårar rinner ner för hans kinder. Han tror att Cherry är död på riktigt. Jag sneglar på bagaren. Han gråter också. Mellark torkar sig om näsan med tröjärmen.
Man kan se att han försöker samla sig. Utan att lyckas, kan tilläggas.
Hans blå ögon är fyllda med tårar, hans ansikte är så fyllt med smärta att han när som helst borde falla ihop på marken, skrikande.
Jag går bort till bagaren och tar hans hand.
”Peeta kommer att klara det här. Oroa dig inte.” säger jag. Han nickar och försöker samla sig. Jag tar tag i hans axlar.
”Det… Gör så ont att se honom såhär.” säger han tjockt. Jag nickar och tillåter mig själv att titta på skärmen. Man visar Cherry som sover. Hon ser lugn och yngre ut.
Jag saknar henne.




Haymitch perspektiv (yeah!)

Jag sitter i rummet där spelledarna sitter. Det kliar i min kropp.
Suget efter sprit börjar bli för starkt, men jag har lovat att hålla mig nykter. Jag suckar och reser mig upp för att börja gå till rummet där de andra distriktens mentorer sitter. Jag sätter mig på en stol bredvid Chaff. Han pekar upp mot skärmen och jag följer hans finger.
På skärmen ser man Thresh anfalla Cherry med en sten. Jag höjer ögonbrynen och vänder mig mot Chaff som sträcker upp armarna i luften. ”Inte mitt fel.” säger han. ”Du är hans mentor.” säger jag och han suckar. ”Kanske det.” Jag skrattar till innan jag vänder mig mot skärmen igen. Thresh har släppt stenen, men Cherry rullar undan så att den träffar henne på armen som böjs. Jag hör ett plågat ljud och vänder mig om. Åh nej. Finnick Odair. Han står bakom mig med händerna i sidorna och skakar på huvudet. ”Odair.” säger jag. ”Abernathy.” säger han. Jag suckar. ”Är båda dina spelare döda?” frågar jag. Han skakar på huvudet.
”Jane lever, knappt. Du har i alla fall fått några kämpare i år.” säger han. Jag pekar på Cherry som ligger på marken och skriker öronbedövande.
”Oupps. Fel ordval.” säger han. Cherrys skrik klipps av och en kanon ljuder. ”Det var det, det.” suckar jag. Alla i rummet vänder sig mot mig. ”Vadå? Hon har svultit i hela sitt liv, kastat en kniv över Seneca Cranes huvud. Alla de gångerna kunde hon ha dött. Och så blir hon besegrad av en dum sten.” säger jag. Johanna Mason skakar på huvudet. ”Hon är inte besegrad.” Jag höjer på ögonbrynen.
Johanna pekar på skärmen där Cherry nu ligger och bäddar i ordning en säng av löv samtidigt som hon skakar av köld.
”Gratulerar.” säger Odair ironiskt och skakar min hand. Jag suckar.
”Hon lurar döden.” säger jag. Snart kommer jag att få veta vem kanonen tillhörde.


Cherrys perspektiv:

Jag vaknar av att nationalsången går igång på högsta volym.
Jag gnider mina leder för att försöka få dem att mjukas upp, utan att lyckas särskilt bra. Mina fötter är stelfrusna och min näsa har ingen känsel i sig. Jag får se ansiktena på de dödade samtidigt som jag räknar dem på mina fingrar. 11 döda. 13 kvar. Rue är inte död. Jag kan inte låta bli att vara glad för det.
Jag tar upp min ryggsäck och klättrar upp i ett träd där jag binder fast mig med repet jag fick i ryggsäcken.
Innan jag somnar tänker jag på min familj. På Gale.
Och, ja. Lika bra att erkänna att en bild av Peeta lyckas på något sätt lyckas slinka in i min hjärna.

Peetas perspektiv:

Nationalsången börjar spela. Jag tittar upp från kniven. Nu ska jag få se Cherrys ansikte en sista gång. Men något är fel. Hennes ansikte kommer aldrig upp. Jag blinkar förvånat till. Lever hon.
Cato har vaknat. ”Hur överlevde hon? Äsch, det spelar ingen roll. Hon kommer vara död snart ändå!” säger han. Clove börjar skratta.
Jag tvingar mig själv att himla med ögonen och le. Marvel sliter åt sig stenen jag slipat kniven med. ”Ge mig den där.” säger han. Jag höjer på ögonbrynen. ”Hur ska jag kunna göra det om du sliter den ur händerna på mig hela tiden?” frågar jag. Glimmer fnissar lite.
Jag himlar med ögonen innan jag reser mig upp och går bort till en påse med äpplen som hänger vid ymnighetshornet. Jag väljer ut ett stort och grönt som jag långsamt börjar tugga på.
”Vi borde gå och leta efter henne.” hör jag Clove säga med låg röst.
Trots att jag inte lyssnar helhjärtat är jag nästan säker på att ’henne’ i det här fallet betyder ’Cherry’.
Cato nickar och reser sig upp. ”Kom då, lover boy. Du är vår bästa chans att hitta henne.” säger han. Jag sväljer de sista bitarna av äpplet snabbt och tar kniven från ymnighetshornet. ”Vi går.”
Jag kan känna paniken stiga inom mig. Det är nu jag måste leda karriäristerna bort ifrån Cherry. Jag försöker anta en oberörd min.
Jag tror att det lyckas ganska bra. Ingen verkar bry sig.
När vi kommit halvvägs ut ur hör jag plötsligt Clove skrika något.
Jag tittar upp och möts av en eldvägg, stor som ett hus.

Cherrys perspektiv:

Jag vaknar av en konstigt välbekant lukt. Mina näsborrar drar ihop sig och jag gnuggar ögonen eftersom mitt synfält är suddigt. När jag gnuggat ett tag och tittar upp igen upptäcker jag att det inte var sömnen som fick min syn att vara suddig.
Det var röken. Röken från eldvågor.
Jag rafsar ihop mina saker och börjar kämpa febrilt med repet som jag bundit fast mig i. Sedan hoppar jag de fyra metrarna ner till marken utan en annan tanke än att springa. Jag springer, springer och springer.
Men var jag än springer möts jag av eldväggar. Det här är ingen liten skogsbrand. Det här är en spelledarmanipulerad brand.
Jag springer, springer och springer. Några gånger andas jag in rök och börjar hosta. Några gånger bränner jag mig på elden.
Ett tag är allt jag hör mina hjärtslag, eldens fräsande och mina häftiga andetag. Sedan känner jag det smärta till i min vänsterarm.
Åh nej. Den hade jag glömt. Jag hör mig själv göra ett litet plågat ljud. Jag ignorerar smärtan i armen och börjar springa igen.
Plötsligt hör jag ett fräsande ljud bakom mig, tätt följt av en bedövande smärta i mitt högra ben. Jag faller ihop på marken, omgiven av eldflammor. Min vrist gör så ont, så ont.
Ett plågat skri far ur mig. Min hand far till vristen och försöker ta bort smärtan som hotar att fräta mig inifrån. Helst av allt vill jag bara lägga mig ner och dö, men jag vet att jag inte får. Inte för Rose.
Inte för Gale. Den enda jag känner, eller rättare sagt trodde att jag kände, som jag vet skulle vilja se mig död är Peeta.
Jag vet att om jag kommer ut från arenan levande kommer jag aldrig att komma över Peeta. Pojken med brödet. Pojken som jag trodde älskade mig. Peeta Mellark.
Min sista tanke innan elden fräser till och det blir svart är att jag saknar Peeta. Den gamla Peeta.

Bra?
KOMMENTERA
♥♥♥♥♥♥

Du frågar om den är bra! Den är inte bra den är GUDOMLIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och jag överdriver inte det minsta!

SUPER! ♥