Min syster Katie

Ohmygosh!! Katie är en mördare och gubben är spöke!! Och Katie är död... Om jag inte fått allt om bakfoten?

Damdandaaaaa!!!!

Superawesome kapitel!

Katie krossade hans hjärta. Han ger igen, skulle själv inte ha några problem med att sticka en kniv i en speciell persons hjärta. ♥

Kapitel 11
Jag sitter i fåtöljen och tittar in i den sprakande brasan. Runt omkring mig sitter det folk och läser tyst för sig själva. En typisk kväll i Ravenclaws sällskapsrum. Dörren öppnas och Marcus och Ellie kommer in. I ögonvrån kan jag se hur Ellie försöker få med sig Marcus men han fortsätter upp till sovsalen.
- En galleon för dina tankar, säger Ellie och sätter sig ner bredvid mig.
- Katie var otrogen. Hon älskade Jamie. Men hon var ändå otrogen, säger jag. Och enligt dagboken var det inte första gången.
- Hur vet du det? frågar Ellie försiktigt.
Jag tittar fortfarande in i elden.
- Den 30/3 skrev Katie att det gjorde ont i henne. Att hon hade lovat sig att aldrig göra om det, säger jag.
Hon suckar och lägger armen om min axel. Jag lutar mig mot henne. Borrar in mig i hennes hals. Ellie kramar om mig och stryker mig över ryggen.
- Har ni någonting emot om jag tar över? frågar Ethan och knackar Ellie på axeln.
Hon nickar och de byter plats. Det känns skönt att få bli omfamnad utav en kille. Jag har saknat doften av killparfym.
- Angående den där dejten, vad har du för planer? frågar han och låter lite nyfiken.
- Jag hade tänkt mig en middag, bara du och jag. Bordet ska vara dukat med vit linneduk, porslin av silver och en kandelaber med tända stearinljus. Vi ska äta det bästa kött du kan tänka dig och till efterrätt blir den en massa choklad. Efter middagen ska du följa mig till mitt elevhem men innan du går så ska du kyssa mig, berättar jag och tittar upp på honom.
Ethan tittar ner på mig.
- Kyssa dig? På första dejten? säger han och små ler.
- Tekniskt sett blir det andra dejten, säger jag.
Ethan skrattar men sen blir han tyst. Tyst och fundersam.
- Vad skulle du säga om jag kysste dig nu? frågar han.
Frågan är oväntad men på något vis efterlängtad. Jag nickar och biter mig lite i nervöst i underläppen. Ethan lägger sina händer på mina kinder och böjer ner sitt huvud. Våra läppar möts och det känns som om någonting släpper inom mig. Kyssen blir allt intensivare och jag lägger mina armar runt hans hals. Ethans händer glider upp för min kind och upp i håret. Runt omkring oss börjar folk bussvissla och fnissa. Men ingen av oss bryr sig. Det är bara vi just nu. Bara jag och Ethan.


Tisdag 26/5- 12
Jag fick ett brev på posten idag. Det var ingen avsändare och det var inte precis något långt brev. Bara ett par ord. ”Jag ser allt du gör”. Jag vet inte vad det betyder, om det är ett skämt eller om jag verkligen fått en stalker. Men om sanningen ska fram så har jag faktiskt känt mig lite, vad ska jag säga? Bevakad. Naturligtvis tycker han att jag överdriver. Jag fattar egentligen inte varför jag berättade för honom, han kommer säkert skämta om det i en evighet. Men jag antar att jag berättade eftersom jag älskar honom. Av hela mitt hjärta. Och han älskar mig. Men jag älskar också Jamie och Jamie älskar mig. Av hela sitt hjärta. Jag vet inte vad jag ska göra.
x x Katie

Jag slår igen dagboken. Alla andra i sovsalen sover. Jag suckar. Katie, vad höll du på med?

ett kort kapitel men hoppas ni gillar det ändå! kommentera gärna långa kommentarer

Åååååh så otroligt bra! Jag tror att Dustin vet något... Men jag kan ju såklart ha fel :-)

Kapitel 12
Att jag och Ethan börjat dejta blev ett större skvaller än jag väntat mig. Ännu större blev det när det kom ut att jag och Marcus inte längre pratar med varandra. Helt plötsligt börjar en massa olika teorier flyga runt på Hogwarts. Teorier om triangeldrama verkar vara populärast.
- Varför är mitt kärleksliv helt plötsligt så intressant? viskar jag till Ellie.
Från tjejerna på två platser bakom mig kan jag höra hur mitt namn nämns i deras fnittriga diskussion. Ellie tittar på mig och lyfter ögonbrynen. Precis som om hon vill säga: Du skojar?
- Kom igen. Det var för mer än två år sedan. När ska folk sluta prata om det och gå vidare? fräser jag.
Professor McGonagall harklar sig och ger oss varsin blick. Vi tystnar men börjar prata igen så fort hon vänder ryggen till.
- Beth, vad är det som du inte fattar? Hela skolan trodde att du och Marcus skulle bli tillsammans igen den här terminen. Det fanns till och med de som slagit vad om det. Men när ryktet om din kyss med Ethan kom ut så... ändrades en hel del, säger Ellie.
Varför är det ingen som pratar om Marcus och hans - lilla flickvän, säger jag med betoning på lilla.
Ellie svarar inte utan himlar bara med ögonen.
- Ms Springer och Ms Swan. Hur skulle det vara om ni fick fortsätta er lilla diskussion under kvarsittning? Ska vi säga klockan fem på mitt kontor? frågar professorn.
Vi nickar rodnande och hon nickar. När lektion är slut en kvar senare är vi bland de första som lämnar salen.
- Följer du med till biblioteket? frågar Ellie.
- Jag tror att jag ska gå upp till sällskapsrummet, säger jag.
Hon suckar.
- Du ska läsa Katies dagbok, eller hur?
Jag rodnar och Ellie suckar igen.
- Jag måste. Det kanske står något viktigt där i. Vi ses sen, säger jag och börjar springa upp mot sällskapsrummet.
- Glöm inte bort kvarsittningen! ropar Ellie efter mig.

Jag slänger av mig skolkläderna så fort jag kommer in i sovsalen. Byter om till ett par jeans och en tröja innan jag sätter mig på sängen och plockar fram dagboken. Jag har märkt där jag slutade senast, så jag hittar enkelt tillbaka. Sätter mig bekvämt och stålsätter mig.

Måndag 1/6-12
Det sjätte brevet kom idag. ” Du ser så söt ut när du sover. Det är nästan så att lusten att kväva dig minskar. Men bara nästan.” Jag börjar bli rädd. Vem det än är som skickar de här breven börjar bli hotfull. Jag vet inte om jag vågar somna i natt. Inte ens om jag sover med honom. Det vore nog ingen bra idé. Trubbel i paradiset kan man säga. Han börjar tröttna på det här spelet som vi gör. Han vill komma ut. Kanske vore det bra. Kanske vore det dåligt.
x x Katie

Jag stänger igen boken. Sex stycken brev. Vart är de? Jag lägger ifrån mig boken och ställer mig på knä framför Katies koffert. Men inga brev. Bara kläder och en tom tejprulle. Om rullen är tom, vart är då all tejp? Jag stänger kofferten och sätter mig på sängkanten. Kastar tejprullen mellan mina händer samtidigt som jag funderar på vart breven kan vara. En gång missar jag rullen och den hamnar under sängen. Jag suckar och lägger mig ner på golvet. Stoppar in huvudet och letar efter rullen. Det är då jag ser det. Sängens botten är helt platt. Ett perfekt ställe att tejpa fast brev på. Så fort jag kan backar jag och hoppar upp på fötter igen. Jag hinner ta ett steg utanför dörren innan jag kommer på att jag glömt att gömma dagboken. Jag stönar åt min oaktsamhet och när boken är gömd, skyndar jag iväg. Jag springer hela vägen.
- Inte springa i korridorerna Ms Springer! ropar Professor Sprout när vi möts.
- Ursäkta professorn, ropar jag över axeln men fortsätter springa.
Framme vid väggen, där Slytherins ingång är, stannar jag till och inser att jag inte vet vad lösenordet är.
- Fan, svär jag och slår handen i väggen.
Det gör ont och jag svär ännu mer. Jag funderar, Slytherin är ju inte det smartaste elevhemmet men de är kända för sin list.
- Salazar, säger jag.
Till min glädje visar sig dörren. Slytherin är lika dumma som man tror att de är. Återigen, till ljudet av protester, stormar jag genom deras sällskapsrum och springer upp för trapporna till sovsalarna. Det är tomt i Katies gamla sovsal, så det är bara att gå in. Alla sängar, förutom den som tillhörde Katie, är bäddad med smaragdgröna sängkläder. Vid åssynen av Katies säng kan man inte tro att den en gång tillhört någon. Jag lägger mig på rygg och glider in under sängen. Vad jag ser, gör mig helt paralyserad. Hela botten är klädd av fasttejpade brev. Jag har i alla fall löst två mysterier i dag: vart breven tog vägen, och varför rullen var tom.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer

Ooohohohoho, så intressant. ME LIKEY! ME WANTIE TO KNOW THE LETTERS. :___:

Spänning, kärlek. Jag gillar mer tanken på Marcus och henne och inte hon och Ethan.

Kapitel 13
Det är brev överallt. Över hundra stycken. Jag vet inte vart jag ska börja.

"Du kan aldrig gömma dig från mig"
"Jag kommer aldrig glömma vad du gjorde mot mig"
"Ingen chans att du kommer komma undan" "Det finns inget som kommer hindra mig."
"Ett litet misstag och jag kan göra slut på dig och honom" "Kommer aldrig glömma det vi hade" "Du var mitt allt"


Det går inte att hitta någonting här. Jag kommer aldrig hinna. Än så länge har jag bara kommit en tredjedel och det är redan mörkt ute. Jag suckar och sträcker på mig. Det börjar göra ont i nacken från all läsning. Dörren öppnas och Ellie kommer in. Hon hälsar inte på mig utan går bara fram till sin säng och börjar läsa i någon av våra skolböcker.
- Vart har du varit? frågar jag.
Hon svarar inte utan fortsätter bara att leta.
- Hallå, jag pratar med dig, säger jag och kastar min kudde på henne.
- Jag har haft kvarsittning. Någonting som låter bekant? frågar Ellie vasst.
Jag stannar i en rörelse. Tittar på mitt armbandsur. Tio över sex. Jag hade helt glömt bort kvarsittning.
- Förlåt Ellie. Jag glömde helt bort. Jag hittade de här breven under Katies säng och blev fast, säger jag. Kan du förlåta mig?
Hon skakar surt på huvudet och fortsätter läsa. Jag biter mig i läppen och tittar ner på alla brev. Det här kanske inte var så smart. Jag kanske borde släppa taget. Det knackar på dörren igen och båda två vrider på huvudet. Marcus står i dörren. Han är likblek i ansiktet.
- Ni borde komma, säger han bara och går sen iväg.
Vi skyndar efter honom. Marcus springer ut ur sällskapsrummet, ner för trappan och bort mot entrén. Det är fullt med folk och i mitten står Hagrid. Vi springer ner för trappan. När vi kommer fram blir alla helt tysta. Alla tittar på mig. Jag förstår ingenting och när jag börjar gå går alla isär och bildar en väg. Hagrid står i mitten med lärare bredvid sig. Vid Hagrid jättefötter ligger det någon. Allting är fortfarande tyst. Jag tar ett steg till. Madame Pomfrey ställer sig framför mig och lägger en hand på min axel.
- Det finns inget att göra, säger hon.
Jag rynkar pannan och Pomfrey stiger åt sidan. Det är då jag få se det. Där, framför Hagrid ligger hon. Jag tar ett par stapplande steg fram och faller ner på knä bredvid kroppen. Hon ser helt normal ut. Som om hon sov. Jag lägger händerna på hennes axlar och börjar skaka henne.
- Katie, kom igen! Vakna, snyftar jag.
Men ingenting händer. Tårarna börjar rinna. Jag omfamnar min systers döda kropp. Stryker henne över håret. Blundar och gråter. Hon har ett blodigt sår i bröstet.
- Katie! skriker jag.
Ellie lägger sina händer på mina axlar och drar bort mig. Jag gör motstånd. Sprattlar med benen och skriker. Ellie får upp mig på benen och kramar om mig hårt.
- Det kommer bli bra. Allt kommer ordna sig. Ta det lugnt, säger hon och kramar mig hårdare.

Jag sitter inne på Professor Diamond kontor. Jag har en filt runt axlarna och en kopp te framför mig. Mina föräldrar sitter på varsin sida av mig. Ingen av dem säger något.
- Hagrid hittade kroppen vid skogsbrynet. Han har ingen aning om hur den kom dit. Inte heller någon aning om vart den kommer ifrån, säger Diamond.
- Vad händer nu? frågar pappa.
Hans röst ä svag och torr.
- Jag vet ärligt talat inte, svarar rektorn.
Det knackar på dörren och Professor McGonagall kommer in med en lång, mörkhyad man. Trolldomsministern Kingsley Shacklebolt. Professor Diamond ställer sig upp men mina föräldrar och jag rör inte en fena. Ministern sätter sig ner på Professor Diamonds plats.
- Jag vill börja med att säga att vi ska göra allt vi kan för att ta reda på vad som hänt Katie. Att något sådant hemskt hänt på trollkarlsvärldens säkraste skola är inte acceptabelt, säger han.
- Tack. Kan vi se henne? frågar mamma med en tjock röst.
Jag hör att hon har fler tårar som är på väg upp. Kingsley nickar och, som om det var tidsinställt, in kommer två botare som bär en bår mellan sig. På båren ligger det en svart säck. Jag vrider på huvudet när en av botarna drar ner dragkedjan så att mina föräldrar kan se henne. Jag vill inte se. Jag kan inte tro det. Det kan inte vara min syster som ligger där. Det känns inte möjligt.
- Min lilla flicka. Stackars, min lilla flicka, gråter mamma och smeker Katies hår.
Pappa står bakom mamma och jag kan se att även han har tårar i ögonen. Jag reser mig upp och stormar ut ur rummet Att höra min mammas gråt blir för mycket. Jag kommer till en tom korridor innan det spricker för mig. Jag lutar mig mot väggen med armarna hängandes längst sidorna. I takt med mitt gråtande glider jag ner för väggen och sätter mig på golvet. Det är verkligen över. Hon är verkligen död.

hoppas ni gillar! kommentera gärna långa kommentarer!

Åhnejåhnejåhnej!!! Vem har gjort detta?!?! Jag ska personligen hoppa in i din ff och slita mördaren i stycken!


Men för övrigt superbra skrivet! ^^

Beth och Ethan kysser varandra !

Börjar tro att mördaren är Jamie, efter de där breven o_O

Katie:'(. Hon var ju typ min favvokaraktär!!

*snyf*

Katie:'(!!

*ledsen*

(Det här börjar bli lite uttjatat)

(Men superawesome)

Känns inte som Katie är död, bara jag? ._______.