Eyes like emeralds [SV]

Åh, jag tror att jag har hittat en karaktär jag är intresserad av.. ^^

Och jag bara älskade slutet av inlägget! ♥ Det är precis sådana meningar som fångar mitt hjärta i ett strypgrepp (positivt sätt). Jag vill väldigt gärna läsa mer om Tristan och om hur han kommer att "prägla Arons barndom".
Speciellt intresserad blev jag av: "De skulle bli oskiljaktiga och tvingas skiljas... vid slutet." Jag vill inte längta till slutet, men jag blev så himla nyfiken. :3

Det enda jag kan ge konstruktiv kritik på är det här:
"'Har du sett röken av ett skepp som heter Black Wing?' pojken skakade tvekande på huvudet och hans hatt flög av."
Ordet "pojken" borde placeras raden nedanför, eftersom det inte är han som pratar, utan ger respons, om du förstår vad jag menar?

Superbra!

Jag vill ha mer NU! Tressa inte!

Så, förlåt att det har tagit sån tid. Jag trodde att jag skulle hinna skriva massor på lovet, med tydligen hade jag fel. Andan har väl inte riktigt fallit på mig, så som den brukar när jag är som mest upptagen. Tack, och varsågod.
~
Kap. 4 - 9 år senare

Aron smög runt husknuten på samma sätt som han hade gjort så många gånger innan. Tristan stod tryckt mot väggen bakom honom en halvmeter bort, och när han inte kunde se någon tassade han iväg ut på kullerstensgatan. Det var tyst och Aron ryckte till när en ljus röst hördes bakom dem.

"Jag kan se er, pojkar!"

Tristan slog ut med händerna och välte Aron så denne föll ner i dammet på grund av sin rubbade balans.

"Tristan", suckade han och gned sin rygg. "Vad var det där bra för?"

Tristan i sin tur flinade stort och hans ljusa ögon glödde av liv i det skumma ljuset från gatlyktan ett par meter bort. Precis som alltid hade pojkarna försökt komma hem utan att bli sedda av Sera, men konstigt nog hade de bara lyckats en gång - på nio år. De hade börjat med den barnsliga leken som nioåringar när Sera letade efter Aron; han hade missat ännu en av sina läslektioner med henne. Och då försökte de komma tillbaka värdshuset utan att bli sedda - tyvärr så lyckades de inte.

"Tänk att jag fortfarande överträffar er, pojkar", skrattade Sera och slog ut med händerna framför sig. På nio år hade hon förändrats från att vara en liten, bitter flicka i flätor, till en vacker ung dam - som då och då kunde lämna sin stolthet bakom sig och jaga pojkarna ner till hamnen. Hennes rödblonda hår hängde i lockar ner till midjan och hennes slanka kropp var täckt av en enkel, grå klänning - vars glansiga tyg matchade hennes ögon perfekt.

"Ska du resa dig, Zeb? Så vi kan gå hem?"

Aron log och reste sig, borstade av sina byxor och plockade upp Tristans gamla, dammiga mössa på vägen upp. Han satte den på huvudet och stoltserade iväg med näsan i vädret, och lämnade därmed sina förbluffade följeslagare efter sig. Efter tio meter stannade han och vände sig om.

"Kommer ni eller?"

Sera fnissade och tog Tristans arm i sin egen och sprang fram till Aron. Tillsammans gjorde de sällskap de sista hundra metrarna hem. Då och då kikade Aron under sitt mörka hår på Tristan som gick bredvid honom - fortfarande arm i arm med Sera. Hans kinder var lätt röda, precis som den där dagen för så många år sedan, dagen som de träffades. Men nu var de inte röda av värme, Aron log snett för sig själv och tänkte tanken. "Tristan är visst lite förtjust i Sera."

"Så unga", skrattade Aron och sprang iväg med handen på huvudet, så att mössan inte skulle flyga av. Åter igen lämnade han sina vänner, något förvånade.

En sak som Tristan hade tillfört in i Arons liv var glädje. Den enda personen i hela vida världen som han kunde känna sig avslappnad med var Tristan. Nu var de båda pojkarna påväg att bli män. "Arton år gamla och fortfarande lika barnsliga", så brukade Sera alltid säga när hon fick dras med dem någon dag när hon var på mindre bra humör. De tre ynglingarna hade på sätt och vis växt upp med varandra, den ena dagen värre än den andra. Speciellt i början när Tristan hade svårt med språket; han sa fel och det ledde till många skratt hos Sera och Aron. Själv hade han aldrig haft några problem, mindre ord som betydde olika saker. Men på det stora hela var språket här och det språk han växte upp med väldigt lika.

Aron stannade framför värdshuset, vilket fortfarande drogs med samma skylt som för nio år sedan. Samma skylt vars snirkliga bokstäver Aron fortfarande inte hade lyckats tyda. Han suckade lätt när tanken nådde honom men äntrade sedan huset och snubblade över tröskeln när han klev in.

Raklång föll han på någons skor, pojken tittade upp. "Kapten!"

Awesome!

megasuperbra!

Riktigt spännande att du har hoppat nio år framåt i tiden. Det svåra för mig är bara att få ihop vad som hänt däremellan, eftersom Aron inte hade tillbringat någon längre tid där innan själva hoppet. Jag skulle gärna vilja läsa mer om hur relationerna lyckades byggas upp osv för att få en klarare bild, men då kan man ta det del för del så att det sys in i berättelsen.

Väldigt bra skrivet, som vanligt. Jag längtar efter att få läsa mer och se hur den här historien utvecklas!

Jag är jätteledsen att det har tagit en månad innan ni har fått nästa del. Men jag har bara varit väldigt upptagen - självklart är det här en av berättelserna som jag sätter först! Men jag har börjat planera en bok som kommer snäppet före.
Tack för era snälla kommentarer och varsågod.

AnMel: Jag tror att det kommer att märkas hur relationerna är uppbyggda - men ärligt talat vet jag inte. När jag skriver strömmar det bara på en massa text och det blir som det blir. I slutet redigerar jag den lite men jag hoppas att den här delen ger dig lite förklaring!

Kap. 4 del 2

"Zeb", bekräftade kaptenen och höll fram sin hand. Aron fnyste åt handen och ställde sig upp av egen kraft. Just då kom Tristan och Sera inspringande i rummet, de rusade rakt in i Arons rygg och denne föll rakt in i kaptenen som tog emot honom.

"Sera, Tristan, kom hit!" sade plötsligt en röst längre bort till höger - Aron identifierade den som Eddies. Hans röst hade förlorat sin vanliga ton av ironi och Aron fick för sig att han inte skulle få stanna här så länge till. Därför ryckte han sig bort från kaptenens grepp och ställde sig rakryggad mittemot honom. På dessa nio år hade de blivit nästan jämnlånga - kaptenen var ett par centimeter längre, men även magrare.

"Vad gör ni här?" frågade Aron och gav männen kring dem en värderande blick - förste styrman var där, Alan samt några andra pirater som han inte kände igen. Han gav Alan en speciell blick av igenkännande men fick inget svar, från varken hans kroppsspråk och i hans blick.

"För att hämta dig", svarade kaptenen; Jason Smith. Aron gapade av tanken. Skulle han följde med dem nu? De hade ju lämnat honom här, varför i hela friden.. Inom honom blossade ilskan upp och Aron öppnade precis munnen för att säga emot när en annan av männen i rummet tog till orda.

"Utan protester", det var Eddie som hade talat och Aron tystnade genast. Svek, var det första ordet som far genom hans huvud. Ynglingen förbannade tyst mannen han hade blivit uppfostrad av och blängde svagt åt dennes håll.

"Jag antar att du inte har mycket mer än det som befinner sig på din kropp. Har jag rätt? I sådana fall så lämnar vi värdshuset, i annat fall så får du fem minuter."

Aron gapade av förvåning, dagen hade urartat sig till något obeskrivligt. Vart var den där känslan av välbefinnande som han hade upplevt samma morgon. Men utan att säga ännu ett ord lämnade han rummet och började gå uppför den första trappan - träet knarrade svagt som det alltid hade gjort och väggarnas flagnande tapeter gjorde det de var bäst på - att flagna, lämna väggen i flygande gester som fåglar på flykt. Aron suckade och när han kom uppför den första trappen början han jogga utmed korridoren, han fotsteg dämpades mot den mjuka mattan och sedan sprang han uppför de ytterligare trapporna tills han nådde sin lucka i taket till vinden.
Den öppnades med ett högt, ljust läte och ljudet fick nackhåren att resa sig på Aron - som i detta fall knappt märkte av det mer än som en rysning. Helt tom, gick han runt i rummet och sökte med blicken utefter väggarna, golvet, taket. Till slut blev han så yr att han var tvungen att sätta sig ner. Sedan från sängkantens hårda underlag hörde han hur trapporna på våningarna under knarrade i takt med fötters lätta steg uppför dem.

"Zeb?" hördes en svag röst när luckan i golvet öppnades. Han identifierade den som Seras.

"Hej, Sera", suckade han och vände snabbt blicken till hennes håll. Hon såg bekymrad ut, mer än vanligt.

"Du vet att du inte behöver följa med dem", konstaterade hon med betoning på "behöver". Aron ryckte på axlarna och toh sin dolk från bordet bredvid sängen. Han hade för vana att alltid bära den på sig men hade låtit bli den här morgonen.

"Det är okej", mumlade han. Sera såg misstänksam ut och krävde säkert en förklaring. Han suckade. "Vad jag menar är att det här säkert var menat att hända. Jag har nog alltid förberett mig på det här. Det var förutbestämt och bekräftades i samma stund som jag klev på skeppet för första gången."

Sera lade armen om hans axlar. "Om det är vad du vill", hon kysste honom på kinden och han kände något blött längre upp på kindbenet. Grät hon?
Innan han hann fråga försvann hon nedför trappan och lämnade den svagt bekymrade pojken efter sig.

JÄTTEBRA!!

Väldigt bra kapitel! Speciellt fint var det i slutet. Jag gillar blandningen av känslor som spelar i orden och hur man, med viss fördunkling, får snudda vid Arons tankar om det hela.

Jag känner mig förundrad över ditt sätt att skriva. Det känns som om jag har fått vara med i en stor utveckling i ditt författande och det gör mig nästan lite stolt. ^^ Jag tycker att du bara blir bättre och bättre för var gång och om du fortsätter i den här takten kommer du att gå långt. Hoppas att boken du skriver på blir bra! Om du någonsin ger ut den så måste du skriva till mig!!

Det var bara en mening som jag inte riktigt förstod. Jag tror du tappade ett ord i den;
"Aron ryckte på axlarna och sin dolk från bordet bredvid sängen."

I vilket fall; Super!

Förlåt. Jag har inte skrivit på evigheter, det beror på skolan. Jag har varit mer än upptagen med betygen och annat, men nu är det sommarlov och jag ska komma ifatt, jag lovar. Tack, de läsare som finns kvar!
~
Aron gick långsamt nedför trapporna, ett knarrande steg i taget. Han hade insett att han inte ägde något mer än kläderna som han bar på kroppen och sin dolk, lite pengar som hängde i en läderpung i bältet och en mönstrad, djupt grön sjal som han bar runt huvudet.

När han var nere hos de andra kunde han inte se Sera någonstans. Han försökte att inte göra något stort av att han kom ner och smög därför fram till Eddie utan att dra blickar till sig.

"Vart är Sera?" frågade han, Eddie ryckte till och svor förbigående åt honom.

"Jag vet inte, hon kom nedför trappen och sprang ut", svarade han svävande och försökte fånga kaptenens blick som hade fått syn på Aron. Med kraftiga steg gick han fram till pojken och lade handen på hans rygg medan han sköt ut honom från rummet.

"Vi måste gå, nu!" befallde han och rummet tystnade medan piraterna lämnade värdshuset. Det sista Aron såg var Eddie, hans blick var sorgsen och hans sätt motvilligt. Kanske skulle han bli saknad ändå? Aron lät sig bli utföst ur rummet och när de kom ut på kullerstenarna blev han meddragen nedför backarna till hamnen.

"Är det dags nu, Zeb?" ropade en rynkig man med stor skjorta från ett hörn av torget när de passerade. Det var en av Eddies bekanta och Aron log och vinkade till den gamle mannen som svar. Han hoppades att det var nog och böjde under resten av promenaden ned huvudet så att ingen skulle se att det var han. Det sista han ville var att ta farväl av sina vänner, det var bättre om de var ovetande.

Inom några få minuter var de nere vid hamnen, Aron förvånades själv av hur snabbt det gick. Hans kropp var slö och kaptenen knuffade pojken ombord på skeppet som Aron inte hade sett på nio år - Black Wing. Farkosten var sig lik, inte ett föremål var flyttat - inga stora förändringar hade skett. Skeppet var överlag i samma skick som när han lämnade det.

"Din koj väntar på dig där nere, Aron", Aron ryckte till av kaptenens röst och var förvånad över namnet som slank över dennes läppar - Aron.

"Varför? Det är förmiddag, kapten", protesterade pojken och satte händerna i sidorna.

"Du behöver sömnen, tro mig", svarade kaptenen lugnt och viftade svagt med fingrarna åt hans håll; gesten var inte svår att tyda och Aron tog sig fram till dörren som ledde ner under skeppet, han öppnade och försvann nedför den rangliga trappan.

Det var mörkt, det luktade, det var här förändringen hade inträffat; Aron höll tröjans ärm över munnen och näsan medan han långsamt andades igenom den för att slippa lukten av... Han kunde inte beskriva det med ord och lät istället känslorna tala för sig - i ett mörkt hörn av hans kropp. Hans ben började röra sig över golvet, försiktigt tog han sig fram över diverse kläder, flaskor och en och annan snarkande pirat. De andra männen låg i sina kojar och Aron letade sig fram till det enda tomma tygstycket som var fäst mellan två träbalkar. Han lade sig ner och stirrade upp i taket, en och annan kvist fångade hans blick och innan hans medvetande visste ordet av sov han djupt, ihoprullad i kojen.