You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

bra

superbra!

Jättebra

Awesome!

Förlåt att jag varit lite seg med uppdateringarna, men när skolan nu börjat igen tycks tiden försvinna ifrån mig hela tiden, tråkigt nog. Hur som, här har ni nästa del!

7. Meddelandet från drömmen

”Snälla, hjälp mig. Hjälp mig!” ropade en förkrossad kvinnoröst avlägset, långt inne i den täta dimman. Desperationen i hennes röst drev på mig längre och längre in i den tätbevuxna skogen. Trädgren efter trädgren slet jag bort från mitt ansikte för att komma fram, utan att bry mig om de blodiga sår det lämnade på mina händer.
”Åh, det är bråttom nu! Hjälp mig!” ropade den desperata kvinnorösten igen, närmare den här gången. Jag ökade på mina steg ännu mer i jakten efter den panikslagna kvinnan, som var i ett sådant stort behov av hjälp. Kylan hade mig svept inuti sin famn, men jag brydde mig inte om den. Jag var så nära mitt mål nu. När jag sedan kom till vad jag visste var den sista trädgrenen, hörde jag ett ljud som fick hela mitt väsen att frysa till is, bedrövad av sorg. Kvinnan skrek ut sin klagosång medan jag såg hennes blonda, långa hårsvall fladdra till bakom grenen jag höll i min hand, någonstans i dimman. Skriket som hördes var detsamma som från kvällen innan, precis som om hon blev utsatt för en oändlig tortyr.

Jag smällde som av en reflex mina händer mot mina öron, då jag flämtande vaknade upp i min säng. Chockat satte jag mig upp med mitt hjärta bultande i halsgropen och lade ner mina händer ovanpå mitt täcke. Till min stora förvåning såg jag hur blod rann från mina händer i en långsam takt, så jag trollade snabbt till mig en bit hushållspapper som jag klämde fast mellan mina händer för att stoppa blodsflödet. Medan min andning sakta återgick till det normala och mina händer slutade blöda, lade jag märke till att klockan ännu än gång bara var några minuter ifrån att väckarklockan skulle ringa, samma tidpunkt som med min förra dröm. Försiktigt släppte jag taget om mina händer så att det blodiga papperet ramlande ner på mina knän, och ett flertal sår uppenbarade sig på mina händer. Men det var inte vanliga sår. På mina händer syntes skarsår, skapta som om jag skurit mig mot vassa trädgrenar, men formade som bokstäver. Snabbt reste jag mig upp ur sängen och tog på mig ett par utav mina bästa quidditch handskar, för att dölja texten som uppenbarat sig på mina händer.

En halvtimme senare satt jag inne i matsalen med Violetta och Kate och skar försiktigt mina fattiga riddare i bitar, då mina såriga händer brände till då jag höll i besticken. Violetta och Kate var mitt uppe i en hetsig diskussion om hurvida Wiccon kvastarna eller åskviggarna var bäst, när ett högljutt hoande ännu en gång hördes genom den stora matsalen och flera ugglor kom inflygandes. Henrietta släppte ner dagens bilaga av The Daily Propet bredvid min tallrik, tillsammans med två vita brev innan hon flög ut genom fönstret igen.
”Åh, vilka har du fått brev av?” frågade Violetta mig med ett leende.
”Mamma och James” svarade jag efter att jag läst etiketterna på breven. Försiktigt vecklade jag upp brevet från James och läste:

Till min kära syster,
Jag hoppas du har det bra på lägret och att Scorpius inte har varit besvärlig mot dig. Eller förresten, det vet jag ju redan att han har. Skriv till mig om han blir för jobbig så transferar jag mig dit direkt och förhäxar honom åt dig, helt gratis för din skull lillan.
Jag vet att du är upptagen med att glida runt på kvasten och skryta om hur snabb du är, men jag skriver mest för att varna att om mamma säger att jag rotat runt i ditt rum så är det INTE sant. Jag letade bara efter någon utav dina romaner som mugglare har skrivit, då jag ska skriva en artikel om mugglarnas litteratur och såkallade visdom till The Daily Propet. På hedersord.
Hur som helst, vi saknar ditt söta ansikte fullt av fräknar här hemma. Hälsa Violetta att jag bjuder henne på blommor, choklad och en solskenspromenad när hon kommer tillbaka från lägret som en sjuttonåring.
Din trognaste och bästa bror, James.

”Skrev James det där till mig?” sa Violetta mer som ett konstaterande än en fråga, och fnös högt och irriterat. Hon hade läst brevet över axeln på mig, och jag skrattade lätt åt henne då hon alltid blir lika känslig när min äldsta bror kommer på tal. Med tankarna om drömmen tillfälligt försvunna, öppnade jag även min mammas brev och läste snabbt igenom det. Hon skrev om vad hon och pappa hade gjort under dagarna, att alla där hemma saknade mig och bad mig även att skriva till dem snart.
”Du Lily, vill du följa med mig till uggleträdet nu efter att du ätit upp?” frågade Kate mig och log nervöst, samtidigt som hon drog i en utav sina svarta hårlockar, som om hon kände sig besvärad. ”Jag skulle vilja svara på ett brev jag fått, innan träningen börjar.”
”Ja, visst. Jag orkar inte äta något mer, så vi kan gå på en gång” svarade jag och log stort mot henne, samtidigt som vi både reste oss upp och lämnade Violetta i matsalen med resten utav lägerungdomarna. Efter några minuter då vi promenerat i en någorlunda besvärad tystnad, kom vi fram till stugan som kallas Uggleträdet. Kate slank in genom dörren framför mig, vilket gav mig chansen att dra med handen över mina handskar innan också jag gick in i stugan för att svara på mina brev. Snabbt gick jag fram till ett utav de många borden inuti stugan, och tog fram ett tomt pergament. Försiktigt doppade jag en fjäder i bläck och vilade den mot pergamentet, samtidigt som mina tankar ofrivilligt drog sig till drömmen. Snabbt började jag därför skriva ett svar till James, och bad honom att kolla om det fanns något om Lana’s Village i arkiven på The Daily Propet. Kanske att han kunde hitta något där som förklarade vem den mystiska kvinnan jag hör i mina drömmar är, och hur de plågsamma orden kunnat uppenbara sig på mina händer? Medan jag skrev kunde jag inte undvika mina tankar. Hur kunde drömmen ge mig ett så tydligt budskap, utan att berätta hur jag borde gå tillväga? Och vem hade skrivit ner de två orden på mina händer, som gav mig rysningar? Det enda som jag visste säkert, var att de två desperata orden började skrämma mig. När jag slöt mina ögon dök bilden av såren på mina händer upp, alldeles vita och skrivet i skrivstil. Hjälp mig.

Superbra!

Ohh, vad spännande O.o verkligen fångande, vill veta mer! Det här mysteriet får fram just en sådan reaktion som de borde, man vill bara läsa mer och få veta vad i Merlin det är som händer?!

Applåder för ditt sett att berätta om orden som rispades in i Lilys hand. Över huvudtaget att de kom till, wow. Och sedan att hon bara gömde dem, och först i slutet av kapitlet fick man veta vad det egentligen var

Allt som allt superbra kapitel igen, gillar verkligen ditt sätt att berätta och förklara

PS. Älskar din signatur, väldigt fängslande. Varifrån är texten?

Nu var det ett tag sedan jag lade ut en ny del, då privatlivet och skolan inte vart särskilt lätt på senaste. Dock har jag tagit mig i kragen, så nu får ni en ny del. Hoppas ni gillar den!

8. Träningen med Malfoy.

”Okej, idag ska vi dela upp oss i de olika positioner ni spelar, för att träna på er individuella talang och teknik.” berättade Leona uppe på sin kvast inne på quidditchplanen, bredvid de andra tre lägerledarna. ”Därför kommer alla jagare alldeles strax följa med mig bort till skogen. Väktarna kommer stanna kvar här med George och sökarna kommer följa med Scorpius till fältet alldeles här utanför. Slagmännen, och kvinnorna, kommer även de stanna kvar här på planen tillsammans med Lion. Har alla förstått instruktionerna, så kan alla åka dit jag just berättade att ni skulle” förklarade Leona, och jag suckade djupt över att behöva följa med Scorpius ännu en dag, då vi haft precis samma typ av individuell träning dagen innan. Violetta mimade ’lycka till’ innan jag vände på kvasten och flög ut från planen tillsammans med Scorpius och en lång smal kille, som hette Austin. Eftersom Austin inte går på Hogwarts blev vi presenterade för varandra dagen innan först, då Austin är den enda som spelar sökare förutom jag. Till min lättnad fann jag att han var väldigt trevlig och ignorerade Scorpius onödiga kommentarer han slängde ut till mig under gårdagens träning, så jag log glatt mot honom då vi flög ut från planen. När flugit ut på det öppna fältet flög Scorpius ner på marken och klev av sin kvast, och jag och Austin flög även vi ner på marken och ställde oss så vi stod mitt emot honom. Till min irritation fann jag att Scorpius hade ett hånleende på läpparna och sin blick fäst på mig. Jag stirrade enträget tillbaka.
”Idag hade jag tänkt mig, att istället för att ni ska flyga runt som de… Hmm, vad var det för ord jag sökte nu?” frågade Scorpius med en släpande röst, innan han lade till med ett elakt flin. ”Vad är det jag brukar säga att du flyger som, Potter?”
”Bevisligen, bättre än dig?” svarade jag honom frågandes med ett sockersött leende, samtidigt som jag började koka inombords. Hade han inget bättre för sig än att förolämpa mig hela tiden?
”Nej, ordet jag sökte efter var sanningsenligt. Som en snigel, kanske det var? Nåja, istället för att flyga runt som Potter här – förlåt mig, som en snigel - hade jag tänkt mig att ni ska träna på att fånga kvicken” sa Scorpius självbelåtet och log roat mot mig, som blängde ilsket tillbaka.
”Reglerna är enkla, förhoppningsvis förstår du dem med rödluvan. Jag har fem stycken gyllene kvickar här som jag har förhäxat så att de stannar inom 20 kvadratmeter. Fånga så många som möjligt under så kort tid som möjligt. När ni kommer upp i en fångst per tionde minut är dagens lektion över” förklarade Scorpius och jag hakade genast upp mig på att han kallade mig för rödluvan. Kunde han inte ha kommit på något bättre, eller?
”Låter bra, Mr. Malfoy” svarade Austin och jag blängde surt på honom, medan Scorpius log nöjt.
”Dåså. Accio de fem förhäxade kvickarna” sa Scorpius och siktade sin trollstav bakåt.
”Hans rätta namn är ’knölen’, Austin” sa jag högt, vänt mot Austin, innan jag sedan vände mig så jag mötte Scorpius isblå ögon. ”Eller möjligtvis Varg om du kallar mig för rödluvan Malfoy, då jag kommer se till att tysta din hungriga käft om du inte ger upp snart” tillade jag sedan irriterat.
”Om det är vad du behöver intala dig själv för att orka leva ditt bedrövliga liv varje dag, så tänker jag fundera på om jag ska tillåta det” svarade Scorpius självbelåtet med en släpande röst, varpå fem gyllene kvickar dök upp och träningen kunde officiellt förklaras som startad.

Jag märkte snabbt att kvickarna mycket riktigt var förhäxade som Malfoy sa. Förhäxade för att inte komma mer än en meter nära mig, det vill sägas. I mitt stilla sinne lovade jag mig själv att låtsas som ingenting inför Scorpius, då jag inte ville att han skulle få den tillfredsställningen av mig, vilket jag även lyckades med. Resten av träningen förflöt med fortsatta kommentarer från Scorpius sida, då jag knappt lyckades fånga några kvickar. Trots sina ord om att träningen inte var över förrän jag fångat en kvick per tionde minut, orkade väl inte Scorpius hålla kvar mig längre efter tre timmar då lunch nalkades borta i matsalen. Sida vid sida gick vi tysta bort mot stugorna, utan att utbyta några ord till varandra. När vi sedan efter några plågsamma minuter var framme vid matsalen, gled vi båda snabbt in och gick åt varsitt håll.
”Spenderat lite kvalitetstid med Knölen?” frågade Violetta då jag damp ner på en stol bredvid henne och Kate.
”Snarare bortkastad tid. Fast nu förtiden kallar jag honom Varg, Letta” svarade jag henne irriterat, trött över att bli särbehandlad utav Scorpius.
”Varg?” frågade hon skrattandes, men jag ignorerade henne. Borta vid lägerldearna uppfattade jag nämligen att Scorpius sagt en mening med orden ”misslyckade”, ”Lily” och ”igen”. Ilsket vände jag mig om på stolen, med min trollstav riktad mot Scorpius. Några väl utvalda ord flög ur min mun utan att jag kunde hejda mig, vilket fick Scorpius mantel att börja brinna. Till min skadeglädje såg jag hur han förtvivlat hoppade runt ett varv innan Leona hade hunnit släckt elden med en besvärjelse, varefter han stirrade mordlystet mot mig. Jag mötte han iskalla blick över huvudena på ungdomarna, lika fyllda med hat som hans.
”Hjälp mig!” ropade plötsligt en plågad kvinnoröst, som fick mitt hår att resa sig på mina armar och hela min kropp att hoppa till. Skriket kom från ytterdörren, men när jag tittade dit var det ingen som stod där, bara ekot av något främmande.

”Lily, vad gör du för någonting?” frågade Violetta mig, vilket fick mig att rycka till.
”Hörde du det där?” frågade jag henne chockat.
”Att du mumlade en formel som satte eld på Malfoys mantel, ja” svarade hon mig med uppspärrade ögon, vilket fick mig att vända min blick till Scorpius igen. Till min förvåning stod han och stirrade enträget på ytterdörren, samtidigt som han försiktigt drog med fingrarna över hans händer. Jag lade märke till att han var blekare än vanligt, och när han sedan vände sin blick så att han såg in i mina ögon igen, så visste jag. Han hade hört ropet med.

Superdupermegabra! Jag ryser så himla spännande!

OOOOOOOHHHHH
Brabrabrabrabrabra