Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Åååååååå, vad bra!!! Du skriver fantastiskt!!!

Kapitel fem: Carter Minch

Lunchen hölls i ett rum bredvid träningslokalen. Karriäristerna hade kommit dit först och satt just nu i grupp och pratade högljutt. De andra hade skringrats i mindre grupper eller satt ensamma i sina egna funderingar.
Jag tog en tallrik och fyllde den med pastasallad och banade mig iväg till ett bord längst bort. Här fick jag sitta i lugn och ro. Jag sneglade på de andra medan jag åt.
Jag uppfattade att tjejen från distrikt ett kallades för London. Jag kände igen det namnet. Inte på grund av henne utan för något jag hade lärt mig i skolan. Det hade varit en stad i den förra världen. Men den låg troligtvis i ruiner nu, om inte under vatten. Mina tankar vandrade iväg till arenan igen, till blodbadet. Hur skulle jag klara blodbladet? Skulle jag ens springa in i dit? Men jag behövde en yxa. Det skulle bli svårt, det skulle finnas en stor chans att jag blev dödad. Men det skulle också finnas en chans att jag fick tag i en. Då skulle jag inte vara helt chanslös. Men vad hade Bay sagt första dagen i tåget? Att man kunde döda någon lika lätt med list eller styrka. Jag fnös. Andy hade mer styrka i sitt lillfinger än vad jag hade i hela min kropp. Och list? Jag suckade tyst. Ju mer jag tänkte ju mer sjönk mitt hopp. Jag tvingade mig själv att inte tappa hoppet, för vad är man utan hopp? Död, antar jag.
En duns väckte mig från mina tankar. Jag tittade upp och såg att killen från distrikt fem hade placerat sin tallrik framför mig.
"Kan jag sitta här? Eller störde jag dig i dina funderingar om hur du lättast skulle kunna döda mig?" Han tittade fortfarande lika retsamt på mig.
Jag tvingade fram ett leende. "Nej, sätt dig bara."
Han satte sig ner och räckte fram handen.
"Jag tror inte att vi har presenterat oss. Jag heter Carter Minch."
Jag tittade misstänksamt på honom en lång stund innan jag skakade hans hand.
"Mercedes. Mercedes Smith."
Vi satt tysta ett tag innan vi återgick till att äta. Carter var den som bröt tystnaden.
"Varför sitter du inte med killen från ditt distrikt?"
"Andy? Han är en kille som tror att han är bättre än allt och alla."
Carter tittade bort mot Andy som satt bredvid killen från distrikt tre.
"Och du då?" frågade jag. "Varför sitter du inte med hon från ditt distrikt?"
"Hon är stum. Förresten skickar hon blickar som skulle kunna döda."
"Vad har du sagt till henne?"
"Inget! Jag skämtade bara lite med henne."
Jag skakade på huvudet. "Jag vill inte ens veta vad du sa."

Andy och jag stod i hissen, vi var på väg till vår våning. Hissen var av glas och knappen med nummer sju lyste starkt efter att jag hade tryckt in den. När vi kom fram till vår våning skyndade jag mig ut och såg Bay, Nesta, Trevine och Ment sitta vid matbordet. Dom pratade lågt med varandra så jag ansåg att det var bäst att inte störa dom. Förresten var jag slutkörd och längtade efter att få sova.
Jag måste ha sovit länge för när Bay knackade på min dörr var det middag. Jag gnuggade mig i ögonen och tittade sömnigt upp från kudden. Jag klev tröttsamt upp och begav mig till middagen. En härlig doft av mat slog emot mig när jag kom in till matsalen där de andra satt och åt. Jag slank ner bredvid Trevine som höll på att sleva upp en gryta av anka på sin tallrik. Jag tittade längtande på maten som hon höll på att äta innan jag tittade på resten av maten som hade ställts fram. Ankan låg i en kryddig vit sås. Stjärnformad pasta gjorde den sällskap. På några fat låg det högar med vattenmeloner och ananas. Jag vet inte hur många portioner jag åt men när jag var klar mådde jag ganska dåligt. Jag ville bara spy när vagnen med efterrätt rullades in men kunde inte motstå att ta en bit när jag såg vad det var. Chokladtårta. Jag hade nog aldrig ätit något som den tidigare, den smälte i munnen. Jag undrade om det såg ut som om jag aldrig hade sett mat förut men det var delvis sant. Även om jag bodde i ett av de lite bättre distrikten hade inte jag alltid fått äta mig helt mätt.

SUPER! ♥

Superbra!!!

Azzuuuuum♥

Awesome!!! Du är jättebra på att skriva!

Jätte super bra!!!

Tack så jättemycket! Ni får ett långt kapitel, för ni kanske vill att hon kommer in till arenan snart?

Kapitel sex: Flickan från distrikt tolv


Det var den andra träningsdagen och jag hade övergått till att knyta knopar. Tränaren hade börjat bli ganska irriterad på mig. För hur många gånger han än berättade och visade hur man skulle göra fungerade det inte. Antingen blev knoparna för lösa eller så gick dom sönder. Jag muttrade irriterat när jag drog bort en knop som jag hade råkat knyta fast runt fingret. Flickan från distrikt tolv hade gjort mig sällskap den här gången. Jag tittade avundsjukt på henne när hon gång på gång knöt knopar som blev mycket bättre än mina fåniga. Tränaren berömde henne för varje knop medan jag satt där och försökte imitera hennes rörelser. Jag gav upp och fortsatte att titta på flickan. Hon måste ha känt att hon blev iakttagen för hon tittade upp och mötte min blick.
"Har du problem?"
Jag nickade generat när hon tittade på mina misslyckade försök till knopar och snaror.
Till min förvåning flyttade hon sig närmare och började visa hur hon hade gjort. Det såg mycket enklare ut när hon visade och snart hade jag lyckats göra min första bra knop.
"Varför?" frågade jag medan jag fingrade på min knop.
"Varför vadå?"
Jag tittade upp på henne. "Varför hjälper du mig?"
Hon tystnade och såg ut att tänka på vad hon skulle svara.
"Se det som en tjänst. Nästa gång är det kanske jag som behöver hjälp."
"Inne i arenan?"
Hon nickade. Jag tänkte på det, kanske var hon någon jag skulle kunna jobba i lag med? Det slog mig att jag inte visste vad hon hette.
"Vad heter du förresten?"
"Forest." säger hon medan hon började på en ny knop. "Och du?"
"Mercedes."
Forest tittade på mig och skrattade lättat. "Jag är glad att jag inte är ensam längre."
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag lät henne fortsätta.
"Vad tror du arenan kommer föreställa?" frågade hon, hennes röst blev plötsligt hes.
Jag skakade på huvudet. "Jag har ingen aning." En massa landskap skapades i mitt huvud. Snötäcka berg, öken, skog, strand och övergivna ruiner.
Jag ryste till och tittade på henne igen. "Jag har faktiskt ingen aning."
Det var den tredje träningsdagen idag. Idag skulle vi göra soloframträdanden framför en grupp spelledare. Det var viktigt eftersom vi skulle få våra poäng efter hur bra vi visade upp oss. Jag tänkte på mitt yxkastande. Skulle det vara tillräckligt bra? Hade man höga poäng brukade man få fler sponsorer. Jag svalde och resten av dagen hade jag en klump i magen av nervositet.
Dom börjar alltid med distrikt ett så jag skulle få vänta ett tag innan det blev jag. Jag såg hur deltagare försvann från rummet och när dom ropade upp Andy kände jag ett illamående växa. Snart skulle jag ropas upp. Snart skulle jag visa vad jag gick för.
Jag tittade bort mot Forest som såg förvånasvärt lugn ut. Fast hon kanske bara var bra på att skådespela. Efter tio minuter hör jag mitt namn ropas upp. Jag fick samma känsla som jag hade fått när mitt namn hade ropats upp på slåttern och hasade mig långsamt upp.
Jag kom in i rummet och såg spelledarna sitta på några upphöjda läktare.
Vissa av dom satt med ett glas vin i handen. Jag undrade hur mycket dom hade druckit och hur uppmärksamma dom skulle vara. Jag tittade bort mot yxorna.
En yxa med ett silverfäste intresserade mig och jag gick för att hämta det. Yxan kändes bra och lätt i handen. Jag tittade upp mot spelledarna och presenterade mig. Mitt namn och från vilket distrikt jag kom ifrån. De tittade uttråkat på mig medan jag gick till mitten av idrottshallen. En docka stod några meter ifrån mig. Jag drog ett djupt andetag innan jag med all min kraft slängde iväg yxan. Den träffade dockan mitt mellan ögonen. Några mumlanden började spridas i rummet när jag tog en ny yxa. Den var tyngre och inte lika smidig som den första hade varit. När jag slängde iväg den träffade den dockans högra arm. Ett skratt hördes. Ett skratt som väckte en irritation hos mig. De skrattade åt mig för att jag inte träffade en docka bra. En docka som ska föreställa en annan person. Jag andades ut innan jag grabbade tag i en ny yxa och höll den hårt. Jag tittade mot dockan igen. Det där skulle kanske vara en människa om några dagar. Jag stod där ett tag innan jag slängde den i mitt raseri över att vara här. I min rädsla att kanske aldrig få komma hem igen. I mitt hat mot huvudstaden. Mot spelen. Ett spel som splittrade familjer. Ett spel som förstörde liv. Jag tittade ner i marken när jag hörde att yxan träffa dockan. Jag tittade ner tills en röst sa åt mig att gå. Bara då tittade jag upp för att se var yxan hade träffat. Rakt i hjärtat.

Mitt egna hjärta bankade hårt när jag stod i hissen på väg upp till min våning igen.
När jag kom in i det stora rummet välkomnade Nesta mig med en kram. Jag blev så chockad så jag stelnade till. Nesta släppte mig efter några minuter och hennes ansikte sprack upp i ett leende.
"Nå, Mercedes? Hur gick det?"
"Det gick väl bra."
Jag var fortfarande chockad över kramen medan jag försökte komma ihåg vad som hade hänt i idrottshallen. Jag hade aldrig tittat på deras ansiktsuttryck så jag visste inte om dom hade gillat mig eller inte.
Nesta viftade bara lite lätt med handen åt mitt svar och vände sig om.
Middagen kom in och Andy hade redan börjat lägga upp mat på tallriken när jag satte mig. Jag tog för mig av maten sist. Lax med citronsås. Jag var egentligen inte så hungrig. Jag började tänka på spelen som snart skulle börja. Och på morgondagen. Då skulle intervjun med Caesar Flickerman hållas. Jag tittade bort mot Trevine medan jag åt.
"Vad ska jag ha för kläder på intervjun?" frågade jag med mat i munnen.
Trevine log mystiskt men Nesta tittade irriterat på mig.
"Mercedes, prata inte med mat i munnen."
Jag svalde och tittade generat ner i min tallrik.
"Det får du se imorgon. Jag tror att du kommer att gilla det." säger Trevine och skar laxen i bitar.
Jag åt upp maten snabbt, sedan väntade jag på de andra.
Tevesändningen med poängsättningen skulle visas snart och jag ville inte missa något. Det skulle ge mig en glimt om hur farliga de andra deltagarna faktiskt var.
Hur lätt det skulle vara för dom att döda mig. Jag började skrapa med gaffeln över tallriken. Nesta suckade högt.
"Förstör inte porslinet, kära du. Det är dyrt." säger hon och häller upp lite vin till sig själv. "Om du hade en dålig uppvisning behöver du inte låta det gå ut över oss alla."
Utan att tänka mig för ställde jag mig upp så häftigt så att stolen föll bakåt.
"Allt är finfint. Jag ska bara titta hur många poäng jag får innan jag ska placeras i en arena där jag ska döda en massa ungdomar!" säger jag argt, det hade nästan samma effekt som om jag skulle ha skrikit. "Varför inte bara döda mig här och nu?"
"Mercedes." säger Bay varnande. Nesta tittade förskräckt på mig när jag klampade iväg till soffan och väntade på att tevesändningen skulle börja. Jag brydde mig inte om vad jag hade sagt. Tävlingen var sjuk och personerna här var sjuka.
Jag lät ilskan gå ut över en kudde som jag höll hårt i famnen.
Efter en kvart startades teven och dom andra kom och satte sig.
En bild på pojken från distrikt ett syntes på skärmen och snart blinkade det en nia vid hans bild. Som vanligt fick karriäristerna höga poäng.
Jag blev inte förvånad över att se att Carter fick en sjua.
Nesta satt tyst under hela sändningen. Hon log inte ens när Andy fick en åtta.
Jag började få skuldkänslor, hon hade inte bestämt detta. Det var regimen. Jag undrade om jag skulle be om ursäkt men tankarna försvann när jag såg mitt ansikte på skärmen. Klumpen i magen som jag hade haft tidigare kom tillbaka.
En sexa började snart blinka och missnöjda utrop från Bay och Trevine hördes.
Jag låtsades vara besviken men jag kände mig endå glad över numret jag hade fått.
Jag visste att jag inte skulle få så många sponsorer men de andra deltagarna skulle tro att jag var ett litet hot. Karriäristerna skulle gå på deltagarna med högre siffror först. Jag såg hur Trace fick en nia, hon var farligare än jag trodde. Ett leende smög sig långsamt fram när en sjua blinkade fram bredvid bilden av Forest. Sedan släcktes teven och Andy började prata om sin uppvisning. När Nesta gick därifrån utan att säga ett ord tittade Bay menande på mig. Jag suckade och sprang efter henne. Hon hade nästan hunnit till sitt rum innan jag fick tag i henne.
"Nesta! Nesta, vänta!" säger jag och tog tag i hennes axel. "Nesta, förlåt för vad jag sa vid middagen. Jag vet inte vad som tog åt mig."
Nesta tittade på mig med sorgsna ögon. "Be inte om ursäkt. Jag förstår att du är arg. Du blev ryckt från ditt distrikt och nu ska du kämpa för ditt liv inne i en arena."
Hon gick in och stängde dörren efter sig medan jag stod där med gapande mun efter hennes svar. En trött suck hördes från rummet.
"Mercedes, stäng munnen. Du jagar väl inte efter flugor?" säger Nesta genom dörren.
Jag skrattade till. Nesta var tillbaka igen.

♥
AWSOME
♥
AWSOME
♥
AWSOME
♥
DU ÄGER
♥

För bra för att vara sant♥